II: Döden och Gråterskan

”Det är syndafloden!”, snyftade Gråterskan när hon passerade mig där jag kämpade med paraplyet i stormen på Arsenalsgatan. ”Han har kommit för att kräva oss tillbaka!” ”Vem?” grymtade jag och tittade irriterat på henne genom hällregnet som skilde oss åt. ”Den Förste!” utbrast hon som om det var den självklaraste sak i världen. ”Vattendelaren. Han som en gång skilde vattnet från marken så att vi skulle kunna leva. Vi har missbrukat hans välvilja, och nu har han kommit för att kräva oss tillbaka.” Jag muttrade något om att hon nog inte borde sitta uppe på nätterna och titta på vampyrserier, innan jag med vindens hjälp lät paraplyet föra mig bort mot Kungshöjdsgatan. Jag hörde hur Gråterskan bröt samman bakom mig – som om hon stod vid den Förstes grav, i den första tiden, den första dagen. Den första döden. Den första sorgen, som också är den största sorgen. ”Allt är slut, allt är från början. Allt är vatten, jord är intet! Ve oss, ve oss, ve oss våta!” Jo tack, blöta blev vi alla den här julveckan om vi inte slog in oss i Gladpack.

Ingen visste vem Gråterskan var, eller var hon kom ifrån, men alla kände till henne, åtminstone i mina kvarter. Hon hade först visat sig ett tiotal år tidigare då hon plötsligt låg på trottoaren utanför det gamla Systembolaget på Kungsgatan och antastade kunderna genom att kasta sig för deras fötter och tvätta dem rena med sina outsinliga tårar. Med vattnet som renade syndarnas själar, som hon själv uttryckte det. Men liksom syndare i alla tider ville inte heller dessa låta sig frälsas, och snart stod ordningsmakten där i form av tre förlägna uniformer som länge kämpade med den motspänstiga hjälperskan till dess de fann sig tvingade att helt sonika lyfta upp och bära in henne i piketen i horisontalläge. Därefter sågs hon inte till på något halvår. Själv stötte jag första gången på Gråterskan när hon grät ut tillsammans med min lika gråtmilda väninna Ogallala Hoppsan utanför det gamla rövarstället Röda Rummet på Järntorgsgatan sent en kulen novemberkväll i mitten av förra årtiondet. Det måste ha varit strax efter hospitaliseringen, för hon kved och snyftade oupphörligt fram klagovisor över djävlar, som änglar, klädda i vitt. ”Djävulens bakvända bländverk!” som hon kallade dem. Sådana ord glömmer man inte i första taget. Nu sprängde Ogallala åter fram över prärien, död för de flesta men inte för mig. Däremot för Gråterskan, som allt sedan dess såg förlusten av denna själsfrände som det yttersta tecknet på ondskans triumf. Och ondskan var vatten, nästan allt vatten, utom det som stod ur hennes egna ögon.

Jag kände ett styng av dåligt samvete över att ha lämnat Gråterskan åt sitt öde mitt på Arsenalsgatan i det fruktansvärda vädret, så i trots mot alla upptänkliga instinkter vände jag om och satte efter henne. När jag åter kom runt hörnet såg jag hur hon kutryggig drog sig fram med högerfoten i ständigt släptåg efter den vänstra. Det stora, gråsprängda svarta håret stod åt alla håll, och den tunna svarta kappan fladdrade som ett väl utspänt segel i den styva kulingen. Hon påminde om den gamle munken Jorge i filmatiseringen av Umberto Ecchos roman Rosens namn. Han som fruktar skrattet och komiken mer än något annat. I ena handen grep hon krampaktigt om en plastpåse från Willys, det hade jag lagt märke till när vi passerade varandra strax innan. Hon var nästan framme vid motstående hörne, alltså det som vetter mot bastionen Carolus Rex, när hon plötsligt släppte taget om plastpåsen. Till min förvåning fortsatte hon framåt, till synes oberörd av att ha förlorat den där påsen som tidigare verkade så viktig för henne. "Hej!" ropade jag rakt ut i motvinden. "Du tappade din påse!" Gråterskan kastade faktiskt huvudet åt sidan för ett ögonblick, men sedan fortsatte hon och snart hade hon försvunnit runt hörnet.

"Helvete!" tänkte jag och började småspringande skynda efter henne. Nu vet jag att jag borde ha låtit bli, och jag vet också varför, som ni snart skall se. Men just då tänkte jag att Gråterskan trots allt var en förvirrad människa som nog inte alltid visste vad hon gjorde. Efter någon minut var jag framme vid påsen. Jag tog upp den och skyndade flåsande vidare runt hörnet och ned mot Hvitfeldtsgatan. Jag såg henne inte i trappan som löper utför bastionen till Kungsgatan. Och Hvitfeldtsgatan var tom så när som på en långhårig skäggapa i en sliten trenchcoat som kämpade med både vädret och en svart hund som inte alls ville göra husse sällskap i blåsten och vätan. Jag tog trapporna nedför Luntantugatan och kom ut på Kungsgatan, men Gråterskan var som uppslukad av jorden. Hur i helvete kunde hon bara gå upp i rök med den gångstilen, tänkte jag uppgivet. Nåväl, det fanns inte mycket annat att göra än att ta en öl, se vad påsen innehöll och sedan försöka få tag i Gråterskan. Ölen behövde jag inte vänta på, den fanns rätt över gatan.

                                                                                *

Södra Liden är ett ställe som bytt ägare ett antal gånger sedan det öppnade i början av det nya årtusendet. Jag kände den förste innehavaren redan innan han slog upp portarna, och sedan dess har jag lärt känna dem som kommit efter honom. Idén är den samma: ett enkelt hål i väggen med en bar och ett fyrtiotal sittplatser (om man tränger ihop sig). Ställets stora fördel är glasväggen ut mot Kungsgatan, som dessutom går att öppna när vädret tillåter. Södra Liden borde således vara det perfekta stället för både besökare och Kungshöjdsbor varma sommardagar. Mig passar det mest jämt, men särskilt sådana dagar och tider då amatörerna håller sig borta. Måndag eftermiddag hörde till favoriterna, och som det föll sig var klockan strax efter tre, och det var måndagen före julafton. Stället hade just öppnat, och jag var förste man på plats. Det var inte helt ovanligt. Jag satte mig i baren och väntade på ägaren, som förmodligen gjorde förberedelser ute i köket. Efter en liten stund uppenbarade han sig mycket riktig i dörröppningen och hälsade mig med samma bullriga jovialitet som alltid. Han ställde inga onödiga frågor, utan placerade genast en öl och en liten Gammeldansk på bardisken.

När frågan om vad man häller i shotglaset ibland kommer upp, brukar en vän till mig apropå min fäbless för Gammeldansk, lite raljant framhålla att han föredrar unga danskor. Det ger alltid utrymme för ett gott skratt, men faktum är att jag vida föredrar denna bittra danska brygd framför betydligt mer söta saker som Jägermeister eller Fernet Branca. Tysken och italienaren får gommen att klibba ihop, medan dansken slinker ned betydligt lättare. Dessutom lämnar den i kraft av sin bitterhet och mer framträdande alkoholsmak, också en påminnelse om vad det är man faktiskt häller i sig. Inte för att det påverkar min konsumtion i nämnvärd utsträckning, men det är på något sätt alltid bra att hålla i huvudet. Jag språkade i ett par minuter med ägaren innan han åter försvann in i köket. Själv kände jag hur den gamle dansken värmde innanför västen när jag sträckte mig efter Gråterskans påse som jag hade ställt på golvet intill baren. Den vägde inte mycket. Faktum var att den bara tycktes innehålla ett enda ganska litet men förhållandevis tungt föremål. Jag lade påsen på bardisken och öppnade den. Där fanns mycket riktigt bara en sak – en mobiltelefon av märket Siemens. Den var säkert tio år gammal, och alltså från den tiden när jag först kom i kontakt med Gråterskan. Jag hade själv haft en Siemens ett tag, och av någon anledning mindes jag ännu handgreppet för att låsa upp den. Det dröjde således inte länge förrän jag hade tagit mig in i telefonen och stod i begrepp att röja dess hemligheter. Men till min förvåning var telefonen alldeles tom. Den innehöll inga nummer i telefonboken, inga registrerade samtal, och inte ett enda textmeddelande. Det var helt enkelt en mobiltelefon vars innehåll hade raderats grundligt sedan den sist användes. Jag lade telefonen på bardisken och drack en försvarlig klunk av ölen. Det här bådade inte gott.

Knappt hade jag ställt ned glaset förrän jag hörde ett plingande ljud och telefonen sken upp. En ikon på skärmen lät mig veta att jag hade fått ett textmeddelande. Jag låste upp telefonen och letade mig fram till meddelandet. Det var mycket kryptiskt, men innehöll åtminstone två konkreta påståenden: "Skrattar bäst som skrattar sist! Skratta hela vägen till Masthuggskyrkan så får du se. Han väntar dig vid midnatt. Sic semper tyrannis!" Se där, samväldet Virginias valspråk (Virginia kallar sig av märkvärdiga anledningar commonwealth och inte state), och därtill de ord som John Wilkes Booth lär ha utropat strax efter att han sköt ihjäl Abraham Lincoln på Ford's Theatre i Washington den 14 april 1865. "Så må det alltid gå tyrannerna", som det står i en gammal svensk översättning av bevingade ord och uttryck. Vid midnatt, mumlade jag för mig själv. Alltså redan i kväll? Ägaren måste ha hört mig, för snart stod han innanför baren igen. "En liten till?" undrade han med flaskan i hand. "Visst", svarade jag frånvarande. "Och ge mig notan, jag måste rusa!" Jag fick spriten, svepte den och lade ett par sedlar på bardisken. Sedan reste jag mig och stoppade telefonen i fickan. Jag hade en känsla av att det kunde komma fler meddelanden. Visst kunde jag ha svarat, undrat vad det var för en satans lustigkurre som spelade sådana spratt med mig. Och meddelandet kunde väl ha varit till Gråterskan, tänker ni. Om det ändå hade varit så väl. Själv hade jag varit med alldeles för länge, alldeles för många gånger. Jag visste att det där meddelandet var ämnat för mig, och jag visste att det skulle leda käpprätt åt helvete. Det hade börjat igen.

                                                                                *

Masthuggskyrkan med omgivningar är ingen särskilt rolig plats att vistas på nattetid. Ljusskygga typer samlas där i bil för att göra narkotikaaffärer eller tillfredsställa sina lustar under former som har mycket lite med romantik att göra. Att församlingen sedan en tid låter romska tiggare ställa upp sina husvagnar på kyrkans mark har möjligen haft en positiv inverkan på problemet, liksom att ordningsmakten slår sina lovar runt platsen med betydligt högre frekvens och större regelbundenhet än på många andra håll i staden. Men det är och förblir ett ställe där man inte i onödan bör springa runt efter mörkrets inbrott. Nu var jag själv på väg dit i vad som var årets längsta natt. Andra Långgatan var som vanligt full av liv och lust, storvulna drömmar och krossade förhoppningar, men när jag svängde upp på Värmlandsgatan blev allt plötsligt stilla bortsett från en och annan bil och någon hundägare uppe vid Oscar Fredriks kyrka på dygnets sista promenad. Jag fortsatte upp mot Fjällgatan, där ensamma skuggor understundom väckte mitt intresse. Men det visade sig bara vara fråga om stackars satar som krökte rygg likt våta hundar i den för årstiden varma men därför också kroniskt blöta decembernatten. Jag kastade ett öga genom fönstret på krimskramsbutiken på hörnet som skröt med att ha nästan allting, innan jag vek av till höger och fortsatte Repslagaregatan upp till kyrkan. Det är något speciellt med butiker där oordningen har upphöjts till norm och tycks utgöra grunden för hela verksamheten. Ett par hundra meter senare stod jag utanför kyrkporten, som rimligtvis borde vara låst den här tiden på dygnet. Ur ett av kyrkfönstren strömmade emellertid ett svagt ljus.

Jag kände på porten. Den gav med sig, och efter viss möda fick jag upp den. Jag steg in i vapenhuset utan att veta vad som skulle hända, vad jag skulle finna eller vem jag förmodades träffa. Men jag hade en obehaglig föraning. Det var väl den där ilningen från dagen innan som till sist hade transmogrifierats till sin sanna natur. "Hallå?!" väste jag så att det ekade i det stora kyrkorummet samtidigt som jag försiktigt närmade mig skeppet. "Är det någon där?" fortsatte jag utan att få något svar. En bit efter mittskeppet, mot altaret, fick jag syn på konturerna av en människa som såg ut att vara försjunken i sömn. Jag lät blicken vandra över det väldiga rummet och konstaterade att jag sannolikt var ensam bortsett från den sovande personen i kyrkbänken. Jag fortsatte uppför mittgången, men inte ens när jag stod helt nära och med ganska hög röst undrade hur det stod till, fick jag något svar. Jag klev in i kyrkbänken och böjde mig fram över personen som satt där. Det föreföll vara en man i min egen ålder, det vill säga en bit över femtio. När jag rörde vid honom föll han framstupa så att kroppen gled ned och lade sig på golvet i det trånga utrymmet mellan bänken och ryggen på nästa bänkrad.

Jag ryckte till när jag tittade ned på hans ansikte. Det hade redan antagit en lätt vaxartad färg, munnen var vidöppen och ögonen uppspärrade på ett fasansfullt sätt. Mannen på golvet var utan tvekan död, och döden hade inte kommit utan fruktan. Han hade kort sagt dött vettskrämd. Det var långtifrån första gången som jag kom i kontakt med ond bråd död, och någonstans hade jag hela tiden vetat att min nattliga utflykt med all sannolikhet skulle sluta på liknande sätt. Så brukade det vara, särskilt i juletid. Jag fann mig således tämligen fort, och betraktade liket framför mig. Snart fick jag syn på något vitt som skymtade i munhålan på den döde. Med tunna handskar på händerna böjde jag mig ned och plockade fram en papperslapp ur munnen på den stackars mannen. Jag lös med tändaren och läste: Sic semper tyrannis! Därunder stod en webbadress. Då var det alltså dags igen, suckade jag och stoppade tillbaka lappen i munnen. Sedan tog jag fram telefonen och slog numret till kommissarie Björk. Se där, ännu en jul förstörd! Stillhet förblev en nåd att stilla bedja om.

I: Återkomsten

Med staden kom livsandarna åter! Gamla synder hade tvingat mig att tillbringa en tid i förskingringen, men nu var min Golgatavandring över. Åtminstone för den här gången. Det var med en besynnerlig känsla av förväntan som jag steg av på Centralstationen när tåget till sist rullade in efter ett par timmars lika obligatoriskt som ofrivilligt uppehåll i Skövde. Jag förstod inte alls vad som föranledde denna förväntan, än mindre vad det var jag skulle förvänta mig, eller av vad eller vem. Jag tror varken på gud eller Jesus, tomten eller profeterna, och mitt förtroende för mänskligheten har aldrig varit överdrivet stort. Likväl kände jag när jag tog de där första stapplande stegen på perrongen i det som kommit att bli min hemstad, en omisskännlig ilning i kroppen som skvallrade om att något spännande, rent av omstörtande var på väg att hända. Sådana föraningar brukar inte sluta lyckligt för min del.

Det hände inte ofta att jag lämnade Göteborg, och jag kunde inte minnas när jag senast hade varit borta i nästan sex månader. Jag kunde inte minnas, därför att det helt enkelt aldrig hade hänt. Det var således första gången sedan jag kom hit för nästan trettio år sedan som jag återvände efter en längre tids bortavaro, och jag fick nu möjlighet att betrakta staden med den hemvändandes kritiska ögon. Jag hade fortfarande inte vant mig vid Posthotellet med sina glittrande julgranar, märkliga installationer och mondäna folklighet, men det berodde snarare på att jag sällan rörde mig i de kvarteren ens när jag var hemma. Hela Centralen kändes för övrigt rätt främmande, men också det hade sin naturliga förklaring eftersom jag nästan aldrig reser någonstans med tåg eller buss. När jag nu återvände till staden och först möttes av dessa för mig relativt okända platser, fick jag ändå en känsla av att något hade förändrats. Människor med böjda ryggar och oro i blicken skyndade åt bestämda håll samtidigt som de gjorde sig så små som möjligt. Andra, stressade och fullastade med resväskor och bärkassar, paket och portföljer, knödde sig fram genom folkhopen, samtidigt som de hutade åt dem med krökta ryggar och förskrämda ögon. Väktarna spetsade öronen och drog sig som jakthundar mot bytet. Rätt och fel hade gjorts till absoluta kategorier, och vilken du tillhörde avgjordes redan vid födseln.

Det var ingen tvekan om vem som hörde hemma i respektive kategori. Och detta är naturligtvis inget nytt, det har historiskt sett varit det naturliga tillståndet i de flesta civilisationer. Rätt har den som har, fel har den som inget har. Den som inget har anstränger sig inte tillräckligt och har därför sig själv att skylla – det var ett axiom som höll på att utvecklas till en naturlag i det nya samhälle som plötsligt låg framför mig. Det tog – och detta var förstås mycket praktiskt – ingen hänsyn till att de som inget har utgör en formidabel resurs som kan fås att göra snart sagt vad som helst för nästan ingenting. De som inte ansträngde sig tillräckligt förutsattes likväl vara beredda att arbeta tolv timmar om dygnet, sex dagar i veckan, för någon tia eller två i timmen. Gud vet att många av dem också gjorde det, även om det naturligtvis inte var tillåtet. Men alltfler hamnade under den samhällets radar som, liksom så många andra samhälleliga funktioner, hade tillåtits förfalla till oigenkännlighet de senaste decennierna. Dessa förändringar i attityder och förutsättningar hade naturligtvis varit för handen redan när jag lämnade staden. Men du ser inte den värld du lever i förrän du tar ett steg tillbaka, dröjer en stund, och sedan stiger in i den igen. När jag steg av tåget återinträdde jag således i en verklighet som jag hade lämnat sex månader tidigare och som inte hade förändrats nämnvärt sedan dess.

                                                                                 *

Jag beslöt mig för att ta vägen genom Nordstan, trots att det var en plats som jag normalt undvek med samma frenesi som nykteristen skyr julbord med firman. Efter tiden i landsorten hungrade jag dock efter mänskligt liv i alla dess former, även de mest tröttsamma, och jag tänkte att en tur genom köpstaden nog skulle ge mig några muntra upplevelser och impulser. När jag rullade ned min packning i den underjordiska förlängningen av Postgatan som förbinder Centralen med Nordstan, mindes jag min bekant konstnären som ovanför entrén till undergången för ett antal år sedan satte upp en avgjutning av inskriptionen Tänk på döden, som ju annars återfinns ovanför entrén till Stampkyrkogården. Det dröjde inte förrän någon förment rättrådig, fly förbannad medborgare polisanmälde tilltaget, förvissad om att en sådan oförskämdhet ovanför entrén till Mammons heliga tempel omöjligt kunde äga laglig sanktion. Men allt var i sin ordning, och därtill delvis finansierat med offentliga medel från Göteborgs kulturnämnd. Och så hamnade förmodligen ännu en kväst och kränkt röst bland Sverigedemokraternas växande väljarskara. Där hamnar ju så många som tror att just deras röster representerar folkets sanna vilja och därför borde ligga till grund för alla beslut.

I gången under Nils Ericssonsgatan trängdes stressade julshoppare med nedstämda gatumusikanter, påstridiga tiggare, vilsna nyanlända, självrättfärdiga välgörenhetskolportörer, krisande tonåringar, skrockande jultomtar, skränande skolungdomar och en och annan äktsvensk fyllerist. Det dröjde inte förrän jag ångrade mitt vägval. Nåväl, jag kämpade mig genom folkmassan och vek av mot Brunnsparken så fort jag kunde. Mängden av människor gjorde mig trött, men jag insåg samtidigt hur lätt det är att glömma att denna oöverskådliga massa egentligen består av individer som sannolikt är lika trötta på mig och alla andra som jag är på dem och alla andra. Jag tänkte på hur var och en av dessa individer hyste drömmar och förväntningar på samma sätt som jag, men hur olika dessa drömmar och förväntningar måste se ut när förutsättningarna för många av dem var så väsenskilda från mina. Den romska kvinnan som mekaniskt och med tomma, flackande ögon sträckte fram sin pappmugg och sade "Please, Mr…" – vad drömde hon om, vad förväntade hon sig av den julhelg som stod för dörren? Vilka förhoppningar kunde hon trots allt göra sig om en lite bättre tillvaro i hemlandet när hon hade gjort sina månader på gatan i Sverige?

Och de nyanlända flyktingarna på Centralen, som inte längre med någon självklarhet kunde räkna med att få stanna i ett land som bara några månader tidigare hade utmålat sig självt som hela världens mest vidöppna famn – vilka förväntningar kunde de ha på den enda dröm, det där sista, bästa hoppet i hopplösheten som plötsligt, under resans gång, hade förvandlats till en fästning som stängde ute alla så långt det bara gick? Eller den ensamma mamman som själv fick försörja barnen på sin städerskelön när fadern lämnat dem för flaskan, travbanan, fotboll på tv eller en annan kvinna (sannolikt allt på en gång) – vad kunde hon väl hysa för förhoppningar om en fröjdefull jul? De flesta svenskar hade fått det mycket bättre det senaste årtiondet. Ändå kändes det som att alltfler balanserade på gränsen till vad som alls var möjligt. De fattiga var kanske inte fler, men de var fattigare. Det märktes, och det var kort sagt ett jäkla samhälleligt misslyckande. Jag fortsatte genom Brunnsparken och nedför Fredsgatan, och den nyss så friska livsluften kändes plötsligt berövad allt syre.

Vid Kopparmärra gav lakotaindianerna sin årliga uppvisning i präriedans till en dissonant blandning av analoga och digitala ljud. Ensemblen bar fransade skinnskjortor som inte såg särskilt varma ut, och som knappast stoppade kulor bättre än dem deras anfäder hade burit vid Wounded Knee nästan exakt 125 år tidigare. För min del grubblade jag mest över deras eventuella förmåga att stöta bort ruttna ägg. Den syntes mig viktigare i detta sammanhang. Ensemblen anfördes av två medelålders gentlemän som båda var klädda i pälsbrämade djurhudar och fantasifulla mössor med inslag av diverse utrotningshotade djur. Den enes mössa var dessutom försedd med två bisonhorn som snarare såg ut att komma från en ko. Det var antagligen han som var hövdingen. Jag betraktade den inte alltför muntra konstellationen i några minuter.

Plötsligt ryckte hövdingen till, tog flöjten från munnen och stoppade handen innanför resten av bisonoxen samtidigt som han drog sig bort mot ryttarstatyn. Snart vankade han oroligt av och an med telefonen krampaktigt inklämd mellan örat och svettremmen i bisonmössan. Logistikproblem eller gageförhandlingar, undrade jag. Eller hade guldpriset fallit i Black Hills? Hövdingen lyssnade allvarligt och rörde bara undantagsvis på läpparna. De monotont mässande trummorna blandades med ljudet av falsksjungande tomtenissar från Kungstorget och tonerna av Last Christmas med Wham som strömmade ur högtalarna utanför Kungsfrukt. Hövdingen försökte gömma sig med telefonen. Han såg lidande ut. Det hade jag också gjort i hans kläder. Bokstavligen. I’ll give it to someone special… sjöng George Michael, och hövdingen stoppade luren i fickan och försökte smyga in i ensemblen som om inget hade hänt. Det gick väl sådär.

Jag fortsatte bort mot Kungstorget, och lyckades rent av stå emot frestelsen att glida in på 7:ans Ölhall för ett par pilsner. Vandringen genom staden hade gjort mig trött och nedstämd, och jag kände en oemotståndlig längtan efter att få låsa dörren om mig och spendera ett par timmar i sällskap med mig själv, en panna glögg och Paddy och hans vänner. Det hade börjat regna, och gatorna tömdes på folk som flydde in på krogarna och i butikerna. Krögarna och handlarna är väl jämte taxichaufförerna de enda som verkligen uppskattar vädret i vår alltmer kosmopolitiska avkrok. Jag trotsade regnet och njöt av det faktum att jag nu hade Södra Larmgatan för mig själv ända fram till Engelska kyrkan. Leksaksaffären mitt emot det gamla Arbetareinstitutets förtjusande byggnad i nyrenässans, lockade som vanligt till spännande utflykter i fantasin. I fönstret samsades välrustade kortsriddare med smurfar, griskultingar, Kalle och knattarna, Musse & Mimmi, Kermit, Miss Piggy, drakar, ormar, tomtar och troll, och naturligtvis hela persongalleriet från Star Wars.

Jag brukade alltid stanna till en stund utanför den affären och tänka tillbaka på när jag tillverkade mina egna västernhjältar av allehanda skräp från gatorna i Bostons sämre kvarter. Det satte saker och ting i perspektiv – jag kunde fortfarande avundas de barn som skulle få några av figurerna i fönstret i julklapp. Jag dröjde och drömde i några minuter innan jag fortsatte gatan fram. Dörren till MUG på Kaserntorget stod som vanligt öppen, och ur lokalen strömmade ljudet av trummor och elgitarrer. Mellan skalövningarna hördes skratt och muntra tillrop, och jag antog att bossen Bruce sin vana trogen bjöd på glögg och pepparkakor och sitt alltid lika goda humör. Ett par av livsandarna vaknade till liv igen, och jag kände lite av den där förväntansfulla ilningen genom kroppen som egentligen inte hade någon förankring i verkligheten. För vad kunde jag förvänta mig av resten av livet? Stillhet, tänkte jag. Det var åtminstone allt jag kunde hoppas på. Jag hade sedan länge bestämt mig för att det också var allt jag skulle hoppas på.

Jag längtade efter den där reglade ytterdörren, glöggen och Paddy's flinande ansikte på etiketten, så jag skyndade på stegen. Snart hade jag kommit uppför Hvitfeldtsgatan och tog till vänster in på Arsenalsgatan. Jag kämpade mig flämtande de sista metrarna fram till min magnifika port och entrén, som pryddes av ett stort, grönt, glänsande julträd. Jag slog portkoden, tryckte upp porten och bad till den gud som jag inte tror på att jag inte skulle springa på några grannar i trappan. Jag bor på första våningen, vilket åtminstone gör risken uthärdlig. Turen (eftersom jag nu inte tror på gud) var på min sida, och jag lyckades med möda få upp både mig och min väska på svalen innan jag hörde steg i trappan. Fort satte jag nyckeln i låset, vred om och sköt upp dörren. Det luktade instängt, och i hörnen frodades dammråttorna; växterna slokade eftersom min vän Björk som vanligt inte hade vattnat ordentligt. Men på köksbordet stod precis som utlovat en flaska starkvinsglögg, en halvböj rom att hälla i den, och ett helrör Paddy's – min irländska favoritwhisky! Kommissarie Björk var åtminstone att lita på i vissa avseenden. Stegen i trappan närmade sig och jag skyndade mig att stänga dörren medan jag visslade för mig själv. I'll be home for Christmas… Tänk att det kunde kännas så underbart!