Med staden kom livsandarna åter! Gamla synder hade tvingat mig att tillbringa en tid i förskingringen, men nu var min Golgatavandring över. Åtminstone för den här gången. Det var med en besynnerlig känsla av förväntan som jag steg av på Centralstationen när tåget till sist rullade in efter ett par timmars lika obligatoriskt som ofrivilligt uppehåll i Skövde. Jag förstod inte alls vad som föranledde denna förväntan, än mindre vad det var jag skulle förvänta mig, eller av vad eller vem. Jag tror varken på gud eller Jesus, tomten eller profeterna, och mitt förtroende för mänskligheten har aldrig varit överdrivet stort. Likväl kände jag när jag tog de där första stapplande stegen på perrongen i det som kommit att bli min hemstad, en omisskännlig ilning i kroppen som skvallrade om att något spännande, rent av omstörtande var på väg att hända. Sådana föraningar brukar inte sluta lyckligt för min del.
Det hände inte ofta att jag lämnade Göteborg, och jag kunde inte minnas när jag senast hade varit borta i nästan sex månader. Jag kunde inte minnas, därför att det helt enkelt aldrig hade hänt. Det var således första gången sedan jag kom hit för nästan trettio år sedan som jag återvände efter en längre tids bortavaro, och jag fick nu möjlighet att betrakta staden med den hemvändandes kritiska ögon. Jag hade fortfarande inte vant mig vid Posthotellet med sina glittrande julgranar, märkliga installationer och mondäna folklighet, men det berodde snarare på att jag sällan rörde mig i de kvarteren ens när jag var hemma. Hela Centralen kändes för övrigt rätt främmande, men också det hade sin naturliga förklaring eftersom jag nästan aldrig reser någonstans med tåg eller buss. När jag nu återvände till staden och först möttes av dessa för mig relativt okända platser, fick jag ändå en känsla av att något hade förändrats. Människor med böjda ryggar och oro i blicken skyndade åt bestämda håll samtidigt som de gjorde sig så små som möjligt. Andra, stressade och fullastade med resväskor och bärkassar, paket och portföljer, knödde sig fram genom folkhopen, samtidigt som de hutade åt dem med krökta ryggar och förskrämda ögon. Väktarna spetsade öronen och drog sig som jakthundar mot bytet. Rätt och fel hade gjorts till absoluta kategorier, och vilken du tillhörde avgjordes redan vid födseln.
Det var ingen tvekan om vem som hörde hemma i respektive kategori. Och detta är naturligtvis inget nytt, det har historiskt sett varit det naturliga tillståndet i de flesta civilisationer. Rätt har den som har, fel har den som inget har. Den som inget har anstränger sig inte tillräckligt och har därför sig själv att skylla – det var ett axiom som höll på att utvecklas till en naturlag i det nya samhälle som plötsligt låg framför mig. Det tog – och detta var förstås mycket praktiskt – ingen hänsyn till att de som inget har utgör en formidabel resurs som kan fås att göra snart sagt vad som helst för nästan ingenting. De som inte ansträngde sig tillräckligt förutsattes likväl vara beredda att arbeta tolv timmar om dygnet, sex dagar i veckan, för någon tia eller två i timmen. Gud vet att många av dem också gjorde det, även om det naturligtvis inte var tillåtet. Men alltfler hamnade under den samhällets radar som, liksom så många andra samhälleliga funktioner, hade tillåtits förfalla till oigenkännlighet de senaste decennierna. Dessa förändringar i attityder och förutsättningar hade naturligtvis varit för handen redan när jag lämnade staden. Men du ser inte den värld du lever i förrän du tar ett steg tillbaka, dröjer en stund, och sedan stiger in i den igen. När jag steg av tåget återinträdde jag således i en verklighet som jag hade lämnat sex månader tidigare och som inte hade förändrats nämnvärt sedan dess.
*
Jag beslöt mig för att ta vägen genom Nordstan, trots att det var en plats som jag normalt undvek med samma frenesi som nykteristen skyr julbord med firman. Efter tiden i landsorten hungrade jag dock efter mänskligt liv i alla dess former, även de mest tröttsamma, och jag tänkte att en tur genom köpstaden nog skulle ge mig några muntra upplevelser och impulser. När jag rullade ned min packning i den underjordiska förlängningen av Postgatan som förbinder Centralen med Nordstan, mindes jag min bekant konstnären som ovanför entrén till undergången för ett antal år sedan satte upp en avgjutning av inskriptionen Tänk på döden, som ju annars återfinns ovanför entrén till Stampkyrkogården. Det dröjde inte förrän någon förment rättrådig, fly förbannad medborgare polisanmälde tilltaget, förvissad om att en sådan oförskämdhet ovanför entrén till Mammons heliga tempel omöjligt kunde äga laglig sanktion. Men allt var i sin ordning, och därtill delvis finansierat med offentliga medel från Göteborgs kulturnämnd. Och så hamnade förmodligen ännu en kväst och kränkt röst bland Sverigedemokraternas växande väljarskara. Där hamnar ju så många som tror att just deras röster representerar folkets sanna vilja och därför borde ligga till grund för alla beslut.
I gången under Nils Ericssonsgatan trängdes stressade julshoppare med nedstämda gatumusikanter, påstridiga tiggare, vilsna nyanlända, självrättfärdiga välgörenhetskolportörer, krisande tonåringar, skrockande jultomtar, skränande skolungdomar och en och annan äktsvensk fyllerist. Det dröjde inte förrän jag ångrade mitt vägval. Nåväl, jag kämpade mig genom folkmassan och vek av mot Brunnsparken så fort jag kunde. Mängden av människor gjorde mig trött, men jag insåg samtidigt hur lätt det är att glömma att denna oöverskådliga massa egentligen består av individer som sannolikt är lika trötta på mig och alla andra som jag är på dem och alla andra. Jag tänkte på hur var och en av dessa individer hyste drömmar och förväntningar på samma sätt som jag, men hur olika dessa drömmar och förväntningar måste se ut när förutsättningarna för många av dem var så väsenskilda från mina. Den romska kvinnan som mekaniskt och med tomma, flackande ögon sträckte fram sin pappmugg och sade "Please, Mr…" – vad drömde hon om, vad förväntade hon sig av den julhelg som stod för dörren? Vilka förhoppningar kunde hon trots allt göra sig om en lite bättre tillvaro i hemlandet när hon hade gjort sina månader på gatan i Sverige?
Och de nyanlända flyktingarna på Centralen, som inte längre med någon självklarhet kunde räkna med att få stanna i ett land som bara några månader tidigare hade utmålat sig självt som hela världens mest vidöppna famn – vilka förväntningar kunde de ha på den enda dröm, det där sista, bästa hoppet i hopplösheten som plötsligt, under resans gång, hade förvandlats till en fästning som stängde ute alla så långt det bara gick? Eller den ensamma mamman som själv fick försörja barnen på sin städerskelön när fadern lämnat dem för flaskan, travbanan, fotboll på tv eller en annan kvinna (sannolikt allt på en gång) – vad kunde hon väl hysa för förhoppningar om en fröjdefull jul? De flesta svenskar hade fått det mycket bättre det senaste årtiondet. Ändå kändes det som att alltfler balanserade på gränsen till vad som alls var möjligt. De fattiga var kanske inte fler, men de var fattigare. Det märktes, och det var kort sagt ett jäkla samhälleligt misslyckande. Jag fortsatte genom Brunnsparken och nedför Fredsgatan, och den nyss så friska livsluften kändes plötsligt berövad allt syre.
Vid Kopparmärra gav lakotaindianerna sin årliga uppvisning i präriedans till en dissonant blandning av analoga och digitala ljud. Ensemblen bar fransade skinnskjortor som inte såg särskilt varma ut, och som knappast stoppade kulor bättre än dem deras anfäder hade burit vid Wounded Knee nästan exakt 125 år tidigare. För min del grubblade jag mest över deras eventuella förmåga att stöta bort ruttna ägg. Den syntes mig viktigare i detta sammanhang. Ensemblen anfördes av två medelålders gentlemän som båda var klädda i pälsbrämade djurhudar och fantasifulla mössor med inslag av diverse utrotningshotade djur. Den enes mössa var dessutom försedd med två bisonhorn som snarare såg ut att komma från en ko. Det var antagligen han som var hövdingen. Jag betraktade den inte alltför muntra konstellationen i några minuter.
Plötsligt ryckte hövdingen till, tog flöjten från munnen och stoppade handen innanför resten av bisonoxen samtidigt som han drog sig bort mot ryttarstatyn. Snart vankade han oroligt av och an med telefonen krampaktigt inklämd mellan örat och svettremmen i bisonmössan. Logistikproblem eller gageförhandlingar, undrade jag. Eller hade guldpriset fallit i Black Hills? Hövdingen lyssnade allvarligt och rörde bara undantagsvis på läpparna. De monotont mässande trummorna blandades med ljudet av falsksjungande tomtenissar från Kungstorget och tonerna av Last Christmas med Wham som strömmade ur högtalarna utanför Kungsfrukt. Hövdingen försökte gömma sig med telefonen. Han såg lidande ut. Det hade jag också gjort i hans kläder. Bokstavligen. I’ll give it to someone special… sjöng George Michael, och hövdingen stoppade luren i fickan och försökte smyga in i ensemblen som om inget hade hänt. Det gick väl sådär.
Jag fortsatte bort mot Kungstorget, och lyckades rent av stå emot frestelsen att glida in på 7:ans Ölhall för ett par pilsner. Vandringen genom staden hade gjort mig trött och nedstämd, och jag kände en oemotståndlig längtan efter att få låsa dörren om mig och spendera ett par timmar i sällskap med mig själv, en panna glögg och Paddy och hans vänner. Det hade börjat regna, och gatorna tömdes på folk som flydde in på krogarna och i butikerna. Krögarna och handlarna är väl jämte taxichaufförerna de enda som verkligen uppskattar vädret i vår alltmer kosmopolitiska avkrok. Jag trotsade regnet och njöt av det faktum att jag nu hade Södra Larmgatan för mig själv ända fram till Engelska kyrkan. Leksaksaffären mitt emot det gamla Arbetareinstitutets förtjusande byggnad i nyrenässans, lockade som vanligt till spännande utflykter i fantasin. I fönstret samsades välrustade kortsriddare med smurfar, griskultingar, Kalle och knattarna, Musse & Mimmi, Kermit, Miss Piggy, drakar, ormar, tomtar och troll, och naturligtvis hela persongalleriet från Star Wars.
Jag brukade alltid stanna till en stund utanför den affären och tänka tillbaka på när jag tillverkade mina egna västernhjältar av allehanda skräp från gatorna i Bostons sämre kvarter. Det satte saker och ting i perspektiv – jag kunde fortfarande avundas de barn som skulle få några av figurerna i fönstret i julklapp. Jag dröjde och drömde i några minuter innan jag fortsatte gatan fram. Dörren till MUG på Kaserntorget stod som vanligt öppen, och ur lokalen strömmade ljudet av trummor och elgitarrer. Mellan skalövningarna hördes skratt och muntra tillrop, och jag antog att bossen Bruce sin vana trogen bjöd på glögg och pepparkakor och sitt alltid lika goda humör. Ett par av livsandarna vaknade till liv igen, och jag kände lite av den där förväntansfulla ilningen genom kroppen som egentligen inte hade någon förankring i verkligheten. För vad kunde jag förvänta mig av resten av livet? Stillhet, tänkte jag. Det var åtminstone allt jag kunde hoppas på. Jag hade sedan länge bestämt mig för att det också var allt jag skulle hoppas på.
Jag längtade efter den där reglade ytterdörren, glöggen och Paddy's flinande ansikte på etiketten, så jag skyndade på stegen. Snart hade jag kommit uppför Hvitfeldtsgatan och tog till vänster in på Arsenalsgatan. Jag kämpade mig flämtande de sista metrarna fram till min magnifika port och entrén, som pryddes av ett stort, grönt, glänsande julträd. Jag slog portkoden, tryckte upp porten och bad till den gud som jag inte tror på att jag inte skulle springa på några grannar i trappan. Jag bor på första våningen, vilket åtminstone gör risken uthärdlig. Turen (eftersom jag nu inte tror på gud) var på min sida, och jag lyckades med möda få upp både mig och min väska på svalen innan jag hörde steg i trappan. Fort satte jag nyckeln i låset, vred om och sköt upp dörren. Det luktade instängt, och i hörnen frodades dammråttorna; växterna slokade eftersom min vän Björk som vanligt inte hade vattnat ordentligt. Men på köksbordet stod precis som utlovat en flaska starkvinsglögg, en halvböj rom att hälla i den, och ett helrör Paddy's – min irländska favoritwhisky! Kommissarie Björk var åtminstone att lita på i vissa avseenden. Stegen i trappan närmade sig och jag skyndade mig att stänga dörren medan jag visslade för mig själv. I'll be home for Christmas… Tänk att det kunde kännas så underbart!
Det hände inte ofta att jag lämnade Göteborg, och jag kunde inte minnas när jag senast hade varit borta i nästan sex månader. Jag kunde inte minnas, därför att det helt enkelt aldrig hade hänt. Det var således första gången sedan jag kom hit för nästan trettio år sedan som jag återvände efter en längre tids bortavaro, och jag fick nu möjlighet att betrakta staden med den hemvändandes kritiska ögon. Jag hade fortfarande inte vant mig vid Posthotellet med sina glittrande julgranar, märkliga installationer och mondäna folklighet, men det berodde snarare på att jag sällan rörde mig i de kvarteren ens när jag var hemma. Hela Centralen kändes för övrigt rätt främmande, men också det hade sin naturliga förklaring eftersom jag nästan aldrig reser någonstans med tåg eller buss. När jag nu återvände till staden och först möttes av dessa för mig relativt okända platser, fick jag ändå en känsla av att något hade förändrats. Människor med böjda ryggar och oro i blicken skyndade åt bestämda håll samtidigt som de gjorde sig så små som möjligt. Andra, stressade och fullastade med resväskor och bärkassar, paket och portföljer, knödde sig fram genom folkhopen, samtidigt som de hutade åt dem med krökta ryggar och förskrämda ögon. Väktarna spetsade öronen och drog sig som jakthundar mot bytet. Rätt och fel hade gjorts till absoluta kategorier, och vilken du tillhörde avgjordes redan vid födseln.
Det var ingen tvekan om vem som hörde hemma i respektive kategori. Och detta är naturligtvis inget nytt, det har historiskt sett varit det naturliga tillståndet i de flesta civilisationer. Rätt har den som har, fel har den som inget har. Den som inget har anstränger sig inte tillräckligt och har därför sig själv att skylla – det var ett axiom som höll på att utvecklas till en naturlag i det nya samhälle som plötsligt låg framför mig. Det tog – och detta var förstås mycket praktiskt – ingen hänsyn till att de som inget har utgör en formidabel resurs som kan fås att göra snart sagt vad som helst för nästan ingenting. De som inte ansträngde sig tillräckligt förutsattes likväl vara beredda att arbeta tolv timmar om dygnet, sex dagar i veckan, för någon tia eller två i timmen. Gud vet att många av dem också gjorde det, även om det naturligtvis inte var tillåtet. Men alltfler hamnade under den samhällets radar som, liksom så många andra samhälleliga funktioner, hade tillåtits förfalla till oigenkännlighet de senaste decennierna. Dessa förändringar i attityder och förutsättningar hade naturligtvis varit för handen redan när jag lämnade staden. Men du ser inte den värld du lever i förrän du tar ett steg tillbaka, dröjer en stund, och sedan stiger in i den igen. När jag steg av tåget återinträdde jag således i en verklighet som jag hade lämnat sex månader tidigare och som inte hade förändrats nämnvärt sedan dess.
*
Jag beslöt mig för att ta vägen genom Nordstan, trots att det var en plats som jag normalt undvek med samma frenesi som nykteristen skyr julbord med firman. Efter tiden i landsorten hungrade jag dock efter mänskligt liv i alla dess former, även de mest tröttsamma, och jag tänkte att en tur genom köpstaden nog skulle ge mig några muntra upplevelser och impulser. När jag rullade ned min packning i den underjordiska förlängningen av Postgatan som förbinder Centralen med Nordstan, mindes jag min bekant konstnären som ovanför entrén till undergången för ett antal år sedan satte upp en avgjutning av inskriptionen Tänk på döden, som ju annars återfinns ovanför entrén till Stampkyrkogården. Det dröjde inte förrän någon förment rättrådig, fly förbannad medborgare polisanmälde tilltaget, förvissad om att en sådan oförskämdhet ovanför entrén till Mammons heliga tempel omöjligt kunde äga laglig sanktion. Men allt var i sin ordning, och därtill delvis finansierat med offentliga medel från Göteborgs kulturnämnd. Och så hamnade förmodligen ännu en kväst och kränkt röst bland Sverigedemokraternas växande väljarskara. Där hamnar ju så många som tror att just deras röster representerar folkets sanna vilja och därför borde ligga till grund för alla beslut.
I gången under Nils Ericssonsgatan trängdes stressade julshoppare med nedstämda gatumusikanter, påstridiga tiggare, vilsna nyanlända, självrättfärdiga välgörenhetskolportörer, krisande tonåringar, skrockande jultomtar, skränande skolungdomar och en och annan äktsvensk fyllerist. Det dröjde inte förrän jag ångrade mitt vägval. Nåväl, jag kämpade mig genom folkmassan och vek av mot Brunnsparken så fort jag kunde. Mängden av människor gjorde mig trött, men jag insåg samtidigt hur lätt det är att glömma att denna oöverskådliga massa egentligen består av individer som sannolikt är lika trötta på mig och alla andra som jag är på dem och alla andra. Jag tänkte på hur var och en av dessa individer hyste drömmar och förväntningar på samma sätt som jag, men hur olika dessa drömmar och förväntningar måste se ut när förutsättningarna för många av dem var så väsenskilda från mina. Den romska kvinnan som mekaniskt och med tomma, flackande ögon sträckte fram sin pappmugg och sade "Please, Mr…" – vad drömde hon om, vad förväntade hon sig av den julhelg som stod för dörren? Vilka förhoppningar kunde hon trots allt göra sig om en lite bättre tillvaro i hemlandet när hon hade gjort sina månader på gatan i Sverige?
Och de nyanlända flyktingarna på Centralen, som inte längre med någon självklarhet kunde räkna med att få stanna i ett land som bara några månader tidigare hade utmålat sig självt som hela världens mest vidöppna famn – vilka förväntningar kunde de ha på den enda dröm, det där sista, bästa hoppet i hopplösheten som plötsligt, under resans gång, hade förvandlats till en fästning som stängde ute alla så långt det bara gick? Eller den ensamma mamman som själv fick försörja barnen på sin städerskelön när fadern lämnat dem för flaskan, travbanan, fotboll på tv eller en annan kvinna (sannolikt allt på en gång) – vad kunde hon väl hysa för förhoppningar om en fröjdefull jul? De flesta svenskar hade fått det mycket bättre det senaste årtiondet. Ändå kändes det som att alltfler balanserade på gränsen till vad som alls var möjligt. De fattiga var kanske inte fler, men de var fattigare. Det märktes, och det var kort sagt ett jäkla samhälleligt misslyckande. Jag fortsatte genom Brunnsparken och nedför Fredsgatan, och den nyss så friska livsluften kändes plötsligt berövad allt syre.
Vid Kopparmärra gav lakotaindianerna sin årliga uppvisning i präriedans till en dissonant blandning av analoga och digitala ljud. Ensemblen bar fransade skinnskjortor som inte såg särskilt varma ut, och som knappast stoppade kulor bättre än dem deras anfäder hade burit vid Wounded Knee nästan exakt 125 år tidigare. För min del grubblade jag mest över deras eventuella förmåga att stöta bort ruttna ägg. Den syntes mig viktigare i detta sammanhang. Ensemblen anfördes av två medelålders gentlemän som båda var klädda i pälsbrämade djurhudar och fantasifulla mössor med inslag av diverse utrotningshotade djur. Den enes mössa var dessutom försedd med två bisonhorn som snarare såg ut att komma från en ko. Det var antagligen han som var hövdingen. Jag betraktade den inte alltför muntra konstellationen i några minuter.
Plötsligt ryckte hövdingen till, tog flöjten från munnen och stoppade handen innanför resten av bisonoxen samtidigt som han drog sig bort mot ryttarstatyn. Snart vankade han oroligt av och an med telefonen krampaktigt inklämd mellan örat och svettremmen i bisonmössan. Logistikproblem eller gageförhandlingar, undrade jag. Eller hade guldpriset fallit i Black Hills? Hövdingen lyssnade allvarligt och rörde bara undantagsvis på läpparna. De monotont mässande trummorna blandades med ljudet av falsksjungande tomtenissar från Kungstorget och tonerna av Last Christmas med Wham som strömmade ur högtalarna utanför Kungsfrukt. Hövdingen försökte gömma sig med telefonen. Han såg lidande ut. Det hade jag också gjort i hans kläder. Bokstavligen. I’ll give it to someone special… sjöng George Michael, och hövdingen stoppade luren i fickan och försökte smyga in i ensemblen som om inget hade hänt. Det gick väl sådär.
Jag fortsatte bort mot Kungstorget, och lyckades rent av stå emot frestelsen att glida in på 7:ans Ölhall för ett par pilsner. Vandringen genom staden hade gjort mig trött och nedstämd, och jag kände en oemotståndlig längtan efter att få låsa dörren om mig och spendera ett par timmar i sällskap med mig själv, en panna glögg och Paddy och hans vänner. Det hade börjat regna, och gatorna tömdes på folk som flydde in på krogarna och i butikerna. Krögarna och handlarna är väl jämte taxichaufförerna de enda som verkligen uppskattar vädret i vår alltmer kosmopolitiska avkrok. Jag trotsade regnet och njöt av det faktum att jag nu hade Södra Larmgatan för mig själv ända fram till Engelska kyrkan. Leksaksaffären mitt emot det gamla Arbetareinstitutets förtjusande byggnad i nyrenässans, lockade som vanligt till spännande utflykter i fantasin. I fönstret samsades välrustade kortsriddare med smurfar, griskultingar, Kalle och knattarna, Musse & Mimmi, Kermit, Miss Piggy, drakar, ormar, tomtar och troll, och naturligtvis hela persongalleriet från Star Wars.
Jag brukade alltid stanna till en stund utanför den affären och tänka tillbaka på när jag tillverkade mina egna västernhjältar av allehanda skräp från gatorna i Bostons sämre kvarter. Det satte saker och ting i perspektiv – jag kunde fortfarande avundas de barn som skulle få några av figurerna i fönstret i julklapp. Jag dröjde och drömde i några minuter innan jag fortsatte gatan fram. Dörren till MUG på Kaserntorget stod som vanligt öppen, och ur lokalen strömmade ljudet av trummor och elgitarrer. Mellan skalövningarna hördes skratt och muntra tillrop, och jag antog att bossen Bruce sin vana trogen bjöd på glögg och pepparkakor och sitt alltid lika goda humör. Ett par av livsandarna vaknade till liv igen, och jag kände lite av den där förväntansfulla ilningen genom kroppen som egentligen inte hade någon förankring i verkligheten. För vad kunde jag förvänta mig av resten av livet? Stillhet, tänkte jag. Det var åtminstone allt jag kunde hoppas på. Jag hade sedan länge bestämt mig för att det också var allt jag skulle hoppas på.
Jag längtade efter den där reglade ytterdörren, glöggen och Paddy's flinande ansikte på etiketten, så jag skyndade på stegen. Snart hade jag kommit uppför Hvitfeldtsgatan och tog till vänster in på Arsenalsgatan. Jag kämpade mig flämtande de sista metrarna fram till min magnifika port och entrén, som pryddes av ett stort, grönt, glänsande julträd. Jag slog portkoden, tryckte upp porten och bad till den gud som jag inte tror på att jag inte skulle springa på några grannar i trappan. Jag bor på första våningen, vilket åtminstone gör risken uthärdlig. Turen (eftersom jag nu inte tror på gud) var på min sida, och jag lyckades med möda få upp både mig och min väska på svalen innan jag hörde steg i trappan. Fort satte jag nyckeln i låset, vred om och sköt upp dörren. Det luktade instängt, och i hörnen frodades dammråttorna; växterna slokade eftersom min vän Björk som vanligt inte hade vattnat ordentligt. Men på köksbordet stod precis som utlovat en flaska starkvinsglögg, en halvböj rom att hälla i den, och ett helrör Paddy's – min irländska favoritwhisky! Kommissarie Björk var åtminstone att lita på i vissa avseenden. Stegen i trappan närmade sig och jag skyndade mig att stänga dörren medan jag visslade för mig själv. I'll be home for Christmas… Tänk att det kunde kännas så underbart!
En bra början på julnovellen !!!
SvaraRaderaJoel
Nu väntar jag med spänning på att det skall "kicka igång"
SvaraRadera