Vi förde Klimpen tillbaka till bilen samma väg som vi hade kommit. Jag hade befriat honom från gaffatejpen som höll ihop ben och armar, men jag lät den sitta kvar över munnen. Jag visste att han inte kunde hålla tyst. När vi hade kämpat oss över berget och ned till bilen, plockade Björk fram en kvarting rom som han hade i handskfacket. Jag tog bort tejpen från munnen och gav Klimpen en rejäl klunk ur flaskan. Sedan pratade han! När jag hade gått ned till Sejdeln efter vårt sammanträffande på Opiumhålan, hade Klimpen knallat nedför backen åt motsatt håll och satt sig på Västerhus. Efter ett par öl ringde telefonen. Det var Gråterskan, eller Grynet, som Klimpen kallade Anna-Klara Eriksson. Hon grät värre än någonsin, och ville att Klimpen skulle ta sig upp till Masthuggskyrkan där hon hade råkat ut för en olycka. Sagt och gjort – vår hjälte tömde bägaren och spräckte femhundringen som han hade fått av mig. Sedan raglade han upp för Karl Johansgatan, frågade sig fram till Kjellmansgatan och fortsatte upp till kyrkan. När han var helt nära kom en man i en lång svart rock fram till honom. "Kom!" utbrast han förtroligt. "Din flickvän är härborta!" Klimpen veknade betänkligt när någon kallade Gråterskan för hans flickvän, och han följde utan vidare med mannen i den svarta rocken. Efter en liten stund kom de fram till husvagnen. Klimpen började gråta. Jag gav honom mer att dricka ur flaskan, och han samlade sig någorlunda. "För helvete!" skrek han. "Dom ströp henne framför mina ögon!" Jag lade handen över munnen på honom. Vi fick varken höras eller synas.
Jag tittade på Björk. Han nickade. "Rättsläkaren tyckte att det såg ut som att hon ströps innan hon fick huvudet avskuret." "Vad hände sedan?" undrade jag stillsamt. Klimpen drack rejält ur flaskan. "Hon kräktes på golvet och kissade på sig." Han tog en klunk till. "Sedan var hon död. Dom tejpade ihop mina ben armar och satte tejp över munnen. Sedan lade dom mig på britsen och gick. Grynet låg kvar på golvet. Efter en stund kom dom tillbaka och skar huvudet av henne." Jag lade handen över munnen på Klimpen igen; jag visste att han skulle skrika. "Mitt framför ögonen på mig!" snöt han i min hand. Plötsligt hörde vi hur ett antal bilar närmade sig från Fjällgatan. De svängde upp på Repslagaregatan och passerade oss i hög fart på väg mot kyrkan. "Den första bilen såg ut som den på Molinsgatan", sade jag till Björk. "Det är nog dags att kalla på förstärkning." "Civilbilar och automatvapen?" undrade Björk. "Absolut!" svarade jag. "Ring Karlsson på mobilen, jag kan ge mig fan på att de lyssnar på polisradion." Björk ringde upp Karlsson och sade åt honom att under fem minuter, och med ojämna mellanrum, skicka upp ett antal omärkta polisbilar till återvinningsstationen vid Repslagaregatan. "Hur i helvete ska det gå till när jag inte får använda radion?!" brölade Karlsson så det hördes genom luren. "Lös det bara!" väste Björk och tryckte bort honom. Jag vände mig mot Klimpen, som huttrade av skräck och sorg och nedkylning. "Vem dödade Grynet?" frågade jag. "Det var han i svart rock", viskade Klimpen. Han blev allt svagare. "Ring Karlsson och be honom ordna en ambulans också!" sade jag till Björk. "Inga blåljus, men han klarar sig inte mycket längre."
Klimpen kröp ihop i baksätet och jag bäddade in honom i allt jag kunde hitta. Björk hade rent av en fleecefilt i bakluckan. "Slieve", viskade Klimpen. "Ja?" svarade jag. "Han i svart rock kom aldrig tillbaka. Det var några skäggiga typer som skar huvudet av Grynet. Dom pratade konstigt." "Jaså", sade jag uppmuntrande. "Det var bra att veta! En sista fråga bara…" Jag tittade på Klimpen som höll på att domna bort. "Hur många människor såg du som kom och gick i husvagnen?" Klimpen gjorde en sista ansträngning. "Mellan fem och tio, det var mörkt, jag var full. Och skitskraj!" Han lutade sig tillbaka i baksätet och jag drog fleecefilten över honom. Samtidigt svängde den första bilen in från Fjällgatan och parkerade vid återvinningsstationen. Björk vinkade över poliserna och samlade dem på Krokegatan, runt hörnet från restauranglokalen. Ytterligare två bilar anlände under de följande tre minuterna. Sedan kom äntligen ambulansen. Vi skyndade oss att få Klimpen ur bilen och upp på båren och in i ambulansen. Den försvann lugnt och stilla runt hörnet och uppför Fjällgatan. När ambulansen kom ned i backen mot Jungmansgatan satte föraren på blåljus och sirener. Jag hörde ljudet dö ut i fjärran och hoppades att Klimpen skulle klara sig.
*
Karlsson hade lyckats skrapa ihop ett tiotal poliser i svarta uniformer och skottsäkra västar. De var beväpnade med kulsprutepistoler av modell MP5 vid sidan om den vanliga Sig Sauer-pistolen. Tyskt alltihop. Jag kastade ett längtansfullt öga på en av kpistarna. Björk spände ögonen i mig: "Tänk inte ens tanken – du håller dig i bakgrunden!" "Om det ändå vore så väl", muttrade jag och kramade ärtpistolen i fickan. Samma ärtpistol som för övrigt räddade livet på James Bond ända tills Pierce Brosnan ändrade spelreglerna i början av nittiotalet. Jag fick väl hålla till godo. Sammanlagt var vi fjorton personer, och Björk delade upp oss i tre grupper. Huvudstyrkan utgjordes av sju personer som skulle ta sig fram över berget. De två mindre grupperna bestod av fyra personer i varje. En av dem skulle ta sig uppför Repslagaregatan till kyrkan. Det var egentligen den farligaste vägen, och gruppens uppgift var inte i första hand att storma området utan att se till att ingen tog sig ned från kyrkan till Fjällgatan. Den sista gruppen skulle röra sig genom husen i Masthuggsbergen, uppför trapporna till Kjellmansgatan, och därifrån vidare uppför trapporna som leder från Kjellmansgatan till kyrkan. Det var där någonstans som jag hade sett den skäggige mannen som bevakade området. Den tredje gruppen hade den längsta vägen till målet, och Björk beslöt att vi alla skulle avvakta i våra positioner tills de hade säkrat trapporna upp till kyrkan. Jag hängde med Björk över berget, det var inte föremål för diskussion.
Fem minuter senare hade vi intagit vår position. Vi låg på huk bakom en klippa som stack ut i det höga, vissnade gräset helt nära vägen vid kyrkan. Nu väntade vi bara på ett sms som bekräftade att den tredje gruppen hade säkrat trappan. Få saker är så tröttsamma som att vänta, det vet vi alla. En tyst minut tar aldrig slut, men när man har bråttom till bussen är den över på några sekunder. Jag tänkte på Gråterskan, men mest tänkte jag på Ogallala Hoppsan. Hon hade aldrig varit skriven hos mig, för hon hade aldrig funnits i verkligheten. Jag hade inte sagt något till Björk, först ville jag nämligen själv reda ut hör det förhöll sig. Men jag hade inte blivit mycket klokare. Gråterskan däremot, hon hade förvisso funnits i sinnevärlden. Men hon hade sannolikt heller aldrig varit skriven hos mig. Så vem kunde manipulera polisrapporter, vem kände till Klimpen och var han brukade hålla hus? Jag kröp fram till Björk. "Hur väl känner du Karlsson?" undrade jag. Björk tittade irriterat på mig. "Vi har arbetat tillsammans i tio år", svarade han. "Hurså?" Jag redogjorde snabbt för hela historien. "Jag vet att han står långt till höger", suckade Björk när jag var färdig. "Men han är en bra polis! Jag har ingen anledning att misstro honom." I samma stund kom meddelandet att den tredje gruppen hade säkrat trappan. Den tredje gruppen, som leddes av Karlsson. "Gör som du vill", viskade jag i örat på Björk som just skulle till att kommendera fram trupperna. "Jag gör som jag vill!"
Björk svor när jag hastigt försvann över klipporna och ned i backen mot Bangatan. Själv reste han sig och rusade ut på vägen med resten av gruppen i släptåg. När de hade passerat den första husvagnen tändes plötsligt strålkastare från alla håll så att hela platsen badade i ljus. Samtidigt strömmade musik på en öronbedövande volym ut från högtalare som hade placerats runt kyrkan. Det var onekligen Ewald Zeitgeist som sjöng Was ist mit'em Boxerhund los? Björk och hans grupp stod handfallna. Från husvagnar och bergsknallar riktades ett stort antal automatvapen mot dem. Själv fortsatte jag fram utefter muren i backen ned mot Majorna. Jag hoppades komma runt i tid för att åtminstone sätta käppar i hjulen för Karlsson och hans grupp. Jag kunde inte veta om Karlsson var den ende förrädaren, eller om han hade hela gruppen med sig. Just som jag kom uppför berget på andra sidan såg jag Karlsson och hans mannar närma sig. "Mina herrar!" utbrast han och vände sig om. "Jag är ledsen, men här slutan resan för er del!" Han osäkrade sin kpist och riktade den mot poliserna som kom efter honom. Själv plockade jag raskt fram pistolen ur fickan och riktade den mot Karlsson, som stod femton, tjugo meter bort. Bara James Bond träffade på det avståndet. "Karlsson!" ropade jag, och han vände sig om. Jag sköt tre skott mot huvudet, och åtminstone ett av dem träffade tillräckligt för att fälla honom till marken. Resten av gruppen rusade fram och avväpnade honom. Jag gjorde dem snart sällskap, och de gav mig hans kpist. "Hitta för fan strömkällan!" röt jag. "Se till att det blir mörkt!"
Vapnen som hade riktats mot Björk och hans grupp vändes plötsligt mot oss, och vi kastade oss ned för trappan och tog skydd utmed kyrkans norrsida. Vi var fyra personer, de andra minst tio. Björk och hans grupp kunde vi inte räkna med. "Har någon numret till andra gruppen?" undrade jag. Mannen till vänster om mig nickade. "Se till att få hit dem genast! Två stannar och säkrar den södra tillfarten." Jag tog med mig en av killarna och pekade mot entrén till kyrkans innergård. Det var förmodligen därifrån strömmen kom. Vi smög in på gården där vi genast möttes av eld från en karl på murkrönet. Jag sänkte honom med en salva från min kpist. "Elskåpet!" skrek jag till min följeslagare och pekade mot kyrkväggen. Han sköt mot skåpet så att gnistorna yrde och det började brinna. Det blev tyst, och det blev mörkt. Björk och hans män, som fortfarande hade vapnen kvar, tog skydd bakom husvagnen närmast stigen som ledde ut i bergen. Han ropade mitt namn och jag svarade. Jag och min följeslagare drog oss tillbaka ut på vägen, och Björk och hans mannar beströk kyrkan och muren och husvagnarna som stod uppställda utefter den med mördande eld. Strax hördes skrik från dem som hade träffats, och efter en liten stund kastades vapen ut från husvagnarna. Björk gav order om eldupphör och ytterligare vapen kastades över muren från kyrkans innergård. Någon ropade från utfarten till Repslagaregatan. "Stanna kvar!" svarade Björk. Jag sade åt de två nyanlända från andra gruppen att säkra svängen ned mot utfarten. Sedan tog jag med de tre andra och gick för att möta Björk.
Han hade fullt upp med att ta hand om de fyra, fem personer som hade sträckt vapen. Ytterligare ett par tre stycken låg och jämrade sig här och var. Den jag hade skjutit var sannolikt död. Vi hade alltså kontroll över knappt tio personer. Ingenstans såg jag en man i en lång svart rock. Jag var nästan framme hos Björk när någon plötsligt kastade sig över mig från taket på den husvagn där Gråterskan hade mördats och Klimpen hållits fången. Döm om min förvåning när jag insåg att detta var den kampsportande unga kvinnan som jag hade sett i fönstret på Molinsgatan! Hon grep tag om halsen och ryggen på mig, klöste mig i ansiktet och hade så när tryckt in mitt ena öga om inte en av poliserna hade skjutit henne rakt genom axeln. Hon gick i backen, rullade runt och satte sig på ändan medan hon grep om sin blödande axel. Hon påminde om Nastassja Kinski i Cat People där hon stirrade på mig med hat i blicken samtidigt som hon fräste och morrade. Jag tänkte på Mao igen: "Folket bär vapen och behåller sina hemligheter för sig själva." Det var minsann en överraskning! Björks fångar var en salig blandning av ISIS-krigare och högerextrema amerikanska milismän. "Var fan är Zetterquist?!" röt jag åt dem. De flinade. "Ewald Zeitgeist?" försökte jag igen. "Var är han?" En av de långskäggiga gjorde en obscen gest mot mig och spottade i marken. "Du är slut, Donard!" väste en av milismännen. "Hursa?!" undrade jag. "Din tid är ute. Världen tillhör Ewald Zeitgeist!" "Så var fan är han?!" undrade jag igen. "Det ska du nog få reda på", skrockade en av de långskäggiga. "Snart som fan!"
*
Det dröjde inte förrän Masthuggskyrkan återigen badade i blåljus. Fångarna fördes till piketerna samtidigt som ambulanspersonal tog hand om de sårade. De döda täcktes över och fick ligga tills likbilarna kom. Karlsson hörde till de döda. "Hur kunde jag veta?!" utbrast Björk och gömde huvudet i händerna. "Det kunde du inte", svarade jag stillsamt. "Det kan man aldrig." En polisman och en ambulanssjukvårdare passerade med den unga kvinnan från Molinsgatan. Hon hade fått såret i axeln omlagt och gick för egen maskin. Hon var stark. "Donard", sade hon när de passerade. Jag nickade åt polismannen att det var i sin ordning. "Vad trodde du när du såg mig där i fönstret?" fortsatte hon. "Hur vet du att jag såg dig?" undrade jag. "Gör dig inte dum. Vi såg dig hela tiden!" "Och killen på gatan som fick två skott i huvudet?" frågade jag utan att kunna dölja min ilska. "Vad hade han gjort för att förtjäna vad han fick?" "Han visste spelreglerna", svarade hon kallt. "Allt är ett spel, vet du inte det? Undrar du inte varför vi står här tillsammans i natt, ISIS och högerextremister – vi som hatar varandra?" "Inte egentligen", svarade jag. "Men säg vad du vill säga." "Världen tillhör sådana som vi", sade hon och spände sina kattlika ögon i mig. "Vi som vet vad som är rätt och fel, vi som vet att det är kampen mellan gott och ont som för världen framåt." "Men hur kan du då ställa dig på samma sida som militanta islamister?" undrade jag. "Det goda kräver det onda", svarade hon som om det var den mest självklara sak i världen. "De förutsätter varandra. Problemet är alla ni som inte tror på något av dem." Jag nickade åt polismannen, och de fortsatte mot ambulansen. Kvinnan från Molinsgatan flinade. "Du vet väl att han finns därute?" ropade hon efter mig. Jag nickade mot henne: "Jag vet."
Jag gav Björk pistolen och magasinet. Kpisen hade jag redan lämnat till det uniformerade befälet. "Klimpen kommer att överleva", sade Björk. "Jag ringde Sahlgrenska och kollade." "Alltid något", skrockade jag. "Frågan är hur länge…" Björk lade armen om mig, och vi skrattade när vi gick ned mot Repslagaregatan. Vi tände varsin cigarett. "Sådana som Klimpen överlever alltid", muttrade Björk. "Inte när de förbjuder cigaretter", sade jag. "Då dör vi alla!" skrockade Björk. "Om inte förr", konstaterade jag. Klockan var tre på natten. Det var inte mycket mer än tjugo timmar kvar till julafton. Det hade åtminstone slutat regna. Någonstans därute gömde sig en man i en lång svart rock. Jag drog ett bloss på cigaretten. Förr eller senare skulle han dyka upp igen.
torsdag 7 januari 2016
onsdag 6 januari 2016
VII: Vägen till Armageddon
Ingen mer än jag hörde de två svaga puffarna som ändade min förföljares liv. Jag betraktade de hundratals fönstren i det stora kvarteret mellan Kapellgatan och Vasa Kyrkogata. De tindrade av lysande stjärnor och adventsstakar, av granar klädda i silvergirlander och röda och gröna kulor; av levande ljus i alla former och skepnader, av skrattande tomtar med väldiga skägg, och av ljusslingor i vitt och blått och rött och grönt och gult. Det röda i de äldre slingorna drog ibland åt rosa. Några av dem blinkade – somliga med jämna mellanrum, andra med slumpgenererad oregelbundenhet. I ett av fönstren såg jag ett dansande änglaspel. Men inte från ett enda fönster tittade någon ut och undrade varför det låg en ung man på gatan och förblödde. Det var som om det inte fanns några människor bakom alla de där fönstren; som om de blinkande ljusen, stjärnorna och stakarna, de nickande tomtarna och granarna som hämtats ur Sköna Hem, i själva verket utgjorde en enda stor konstinstallation som dolde en annars innehållslös tillvaro. Vad gjorde alla människor som bodde i dessa välpyntade lägenheter, undrade jag. Var gömde de sig? De kunde väl inte alla vara ute på glöggpartyn och julkonserter? Det var trots allt inte mycket mer än ett dygn till julafton, och sådana aktiviteter brukade vara avslutade veckan före jul. Kanske var de i köket och gjorde korv och pastej, knäck, lussebullar och pepparkakor.
Klockan närmade sig i och för sig halvett på natten. Folk arbetade hårt i de fina kvarteren, och de behövde sin skönhetssömn. Det visste jag från mina egna kvarter. Jag tänkte på Charles Dickens, som i Två städer beskriver hur man inte kan veta någonting om de människoöden som gömmer sig bakom de många fönster i ett hus som verkar så lika från utsidan. Jag visste inget om den som hade en stor karta över Västafrika i vardagsrummet; eller den som hade ställt ut ett trettiotal tomtar i olika färger och storlekar i fönstret. Kvinna eller man, hen, ung eller gammal? Någon samlade på kasperdockor. De klättrade på väggarna, eller hängde från bokhyllor och en tamburmajor som målats med silverfärg. Vad rörde sig i huvudet på en sådan person, vad tänkte hen om pensionsavtal och id-kontroller för flyktingar? Eller den som hade stora gröna växter i hela vardagsrummet. Somliga hade klättrat uppför väggarna och fortsatt utmed innertaket. Ljusslingor slingrade sig runt stammarna på monsteran, palmerna och benjaminfikusen. Det var ju faktiskt jul. En kvinna med gröna fingrar, tänkte jag. Eller var jag bara fördomsfull och förutsägbar? Det fanns gott om män som hade hand med växter. Jag höll mig till kvinnan. Köpte hon ekologiskt och närodlat på den lilla butiken bredvid 4-Gott på Kapellplatsen? Röstade hon på Miljöpartiet? Eller röstade hon i lönndom på Jimmie Åkesson för att han "säger som det är"? "Folket bär vapen och behåller sina hemligheter för sig själva", som det står i Maos lilla röda. Mao skrattade nog gott i sitt mausoleum när han begrep hur de orden femtio år senare hade tagits till heder i ett land på andra sidan jordklotet.
Jag såg en skugga röra sig i en lägenhet rakt över gatan. Skuggan gjorde jämna och lugna, tålmodiga rörelser med händer och armar. Qi gong eller kanske någon kinesisk kampsport, tänkte jag. Skuggan blixtrade till i ett utfall mot en inramad poster med Chagallmotiv som hängde över bordet i vardagsrummet. Jag tyckte mig nästan kunna läsa att den kom från Fondation Maeght på Rivieran. Kanske drömde jag mig bara bort till solen och värmen vid Medelhavets stränder. Det var en vacker bild, men så hörde också Chagall till mina favoritkonstnärer. Skuggan drog tillbaka händer och armar och försvann ur bild. Fanns det rum i härbärget för en Marc Chagall idag, funderade jag. Hade han haft något att erbjuda det nya samhälle där representativitet i allt större utsträckning kommit att ersätta kvalitet? Hade någon velat ha honom? "Sorry, vi har fyllt kvoten för ryska judar. Du får försöka på Alfa Centauri…" Bob Dylan hade också legat risigt till. Marc Chagall, tänkte jag. Med sina berg och sina getter. Plötsligt for ett ben upp och sparkade geten i ändan. Skuggan hade vaknat till liv igen. Benet lämnade getens ända, och strax därefter stod en halvnaken kvinna mitt i vardagsrummet. Hon var sannolikt i tjugofemårsåldern, slank, med små välformade bröst, bronsfärgat hår, ringar i både näsa, öron och överläpp, och tatueringar över hela kroppen. Hon tittade ut genom fönstret, men hon såg mig inte.
Plötsligt vände sig kvinnan om och gjorde ett nytt utfall mot tavlan. Hon hade ett stort porträtt av Dalai Lama tatuerat på ryggen. Det kändes märkligt. Var inte han en fridens man? Kanske gjorde hon sig bara redo för Armageddon – den förestående urladdningen mellan de radikala krafterna till höger och vänster som växte sig starkare för varje dag som gick. Armageddon – det sista slaget, som båda sidor var övertygade om att just de skulle vinna. Sedan skulle det jordiska paradiset återuppstå. Naturtillståndet, det ursprungliga. I evighet. Hitler var alltför blygsam – han hade nöjt sig med tusen år. Jag hatade den extrema högern! Den var vulgär, våldsam, diskriminerande, människofientlig, dödsbejakande. Men jag fruktade den radikala vänster som ständigt levde i de yttersta dagarna och därför aldrig behövde bry sig om verkligheten. Som kunde strunta i de skillnader mellan människor som gick att göra något åt, och som inte tog hänsyn till de skillnader som man faktiskt måste acceptera. Vi gillar olika inskränkte sig i deras värld till om man föredrog röd eller grön chilipasta. Se där ett problem för de gravallvarliga löjromskämpar som fått allt serverat från födseln och därför inte kunde skratta åt något. Jag fruktade tanken på deras paradis. Det fanns en sak som förenade politiska extremister till höger och vänster, ISIS, kristna fundamentalister, judiska terrorister och militanta buddhister och dogmatiker av alla sorter – de hatade skrattet. De hatade den humor som kunde avslöja deras lika mörka som grunda och innehållslösa idéer och avsikter. Deras värsta fiender var sådana som fick andra att skratta åt dem, för de var så mycket smartare. De kunde inte bara tänka, de kunde känna också. Och genuin intelligens förutsätter båda. Kvinnan vände sig om igen och gick fram till fönstret. Den här gången tittade hon ut över gatan och fick syn på mannen som låg död utanför återvinningsstationen. Hon drog sig bort från fönstret men vände nästan genast tillbaka igen. Hon såg fundersam ut. Om några minuter skulle hon titta ut igen, och sedan skulle hon ringa.
*
Jag fick upp telefonen och ringde till Björk. Han skällde och gormade och undrade var fan jag hade tagit vägen. "Tyst, för helvete!" avbröt jag honom. "Vi har jävligt bråttom. Det finns ett lik till på Molinsgatan. Ta dig hit fort som fan, och låt Karlsson och uniformerna städa upp i parken." Jag tryckte bort honom och skyndade nedför slänten och bort mot liket på gatan. Det blodiga huvudet stack fram ur huvan, och jag kunde se att det rörde sig om en man någonstans mellan tjugo och trettio, kortklippt och med ett utseende som kunde beskrivas som etniskt svenskt. Han såg definitivt ut som en person som kunde ha att göra med Ewald Zetterquist. Jag tittade upp mot kvinnans fönster. Hon stod där igen, och nu hade hon kläder på sig och telefonen i handen. Nåväl, det gjorde inte så mycket. Björk var redan på väg. Mannen hade ingen plånbok, och heller inga identitetshandlingar. I en av jackfickorna hittade jag dock Gråterskans telefon – den som jag hade låtsats tappa utanför parken och som den unge mannen hade plockat upp. Hans egen telefon låg i bitar på gatan. Den hade sannolikt splittrats av en kula när han instiktivt satte händerna framför ansiktet för att skydda sig. I ena byxfickan låg ett par nycklar. Dem hade jag ingen större nytta av. I en av bakfickorna hittade jag dock en papperslapp. Blod hade trängt igenom byxorna och gjort den fuktig och solkig, men jag kunde ändå se vad det stod på den: "Masthuggskyrkan UWX 649". Jag hörde hur en bil kom ned för Kapellgatan i hög fart, svängde runt hörnet och tvärnitade bredvid mig. "Vad fan är det som händer?!" ropade Björk ilsket genom rutan.
Jag reste mig upp, skyndade fram till bilen och hoppade in i framsätet bredvid Björk. "Vart kör jag?!" undrade han vresigt. "Masthuggskyrkan!" svarade jag. Sedan gav jag honom en snabb förklaring till allt som hade hänt de senaste timmarna. "Så Gråterskan är död?" undrade Björk för säkerhets skull. "Det var alltså hennes huvud vi fann i parken?" Jag nickade. "Och liket på Molinsgatan dog för att han förföljde dig?" "Förmodligen för att han misslyckades med sitt uppdrag", förklarade jag. "Och kanske för att han visste för mycket." "Men den där Klimpen", fortsatte Björk. "Han lever?" "Det vet jag inte", svarade jag. "Men han levde i alla fall för ett par timmar sedan." Björk satt tyst i några sekunder. "Varför sade du inte att du hade Gråterskans telefon i fickan?" "Därför att jag hade glömt det", svarade jag sanningsenligt. "Fan tro't", muttrade Björk. "Vad hittade du på liket?" fortsatte han. "Just det", svarade jag och vecklade ut den blodiga papperslappen som jag hade i handen. "UWX 649. Det låter väl som ett registreringsnummer?" Björk nickade instämmande. "Be någon kolla upp det genast. Om jag har rätt är det dit vi är på väg!" Björk anropade sambandscentralen över komradion och dirigerade ned enheter till Molinsgatan. Sedan frågade han om bilnumret. "Ska jag skicka folk till kyrkan också?" undrade han medan vi väntade på svar. "Nej", svarade jag. "Vi får nog ta det själva till en början. Vi vill ju inte skrämma bort några skitstövlar i onödan!" Björk suckade, men han visste att jag hade rätt. Som så många gånger förr fick vi ta oss an det onda på tu man hand. En röst hördes ur komradion: "UWX 649 är en husvagn. Den är registrerad på Zeitgeist Investment med huvudkontor i George Town." Det blev tyst i någon sekund. "Var ligger det?" undrade rösten i radion. "Caymanöarna!" utbrast jag. Björk tryckte bort radion och lade en tegelsten på gaspedalen.
Vi ställde bilen på Repslagaregatan, utanför den restauranglokal där anrika St George's Pub en gång hade legat. Det sägs att Göteborgs första riktiga pubquiz hölls där någon gång i början av millenniet. Sedan gjorde sig puben känd för att man bjöd på jazzmusik med riktigt bra musiker i många år. Till sist gick luften tyvärr ur ägaren, och puben stängde och förvandlades till thairestaurang. Den togs i sin tur över av det urgöteborgska sportbarsimperiet Glenn's, som dock aldrig fann sig tillrätta i det lika intellektuella som röda Masthugget. Lokalen hade därför stått tom det senaste året. Nu såg det dock ut som att något nytt var på väg att hända där, för det satt byggpapper över fönstren. Nåväl, det var inget som jag hade tid att fundera över nu. Vi steg ur bilen i lugn och ro för att inte väcka några misstankar. Sedan tände vi varsin cigarett och gick sakta uppför gatan mot Masthuggskyrkan. "Fan, vi går in här!" utbrast jag när vi kom fram till Signalgatan femtio meter bort. "Varför det?" undrade Björk. "Det är bättre att vi smyger över berget än att vi travar in framför kyrkan klockan ett på natten som ett par turistande varulvar!" förklarade jag ironiskt. "Har du reservpuffran med dig?" undrade jag när vi kom fram till berget. Björk suckade och böjde sig ned och plockade fram sin gamla Walther PKK som han bar i ett hölster runt underbenet. "Så det är därför du alltid går i gabardinbyxor!" flinade jag. Björk blängde ilsket på mig när han gav mig pistolen och reservmagasinet. Jag stoppade puffran i ena fickan och magasinet i den andra. Sedan klättrade vi upp i berget med Majorna och hela hamninloppet i fonden.
En liten upptrampad stig genom högt, vissnat gräs ledde oss de sista metrarna bort till vägen som gick utefter muren runt hela kyrkan. Det var här som församlingen hade låtit EU-migranter ställa upp sina husvagnar. Den första stod runt hörnet när vi smög ut på vägen. Det var inte den vi sökte. Utsiktsplatsen låg tyst och öde, men vi visste att människor förmodligen låg och sov i husvagnarna omkring oss. Vägen svängde av åt höger, och vi var nu ute på den del som vette mot västra Göteborg och Hisingen. Vi kröp utefter muren närmast kyrkan. På så sätt skymdes vi av både muren och de husvagnar som med ojämna mellanrum stod parkerade utmed den. Det var bara ett tiotal meter kvar till nästa sväng tillbaka mot Repslagaregatan, när vi plötsligt stod framför en röd och vit husvagn som faktiskt hade registreringsnumret UWX 649. På en bergsknalle bakom muren ett hundratal meter norröver kunde jag se konturerna av en skäggig man som rökte en cigarett medan han tittade bort mot vägen som ledde fram till kyrkan. Husvagnen var helt nedsläckt, och det kom inga ljud inifrån. Den var parkerad så att dörren öppnades ut mot vägen, vilket gjorde att mannen på bergsknallen inte kunde se oss så länge han tittade bort mot tillfartsvägen. "Vi gör ett försök", viskade jag till Björk. "Stanna här och täck mig så kilar jag fram och känner på dörren!" Björk nickade och gick i ställning vid höger bakhjul. Jag smet fram och tryckte försiktigt ned dörrhandtaget. Till min förvåning gick det i botten och dörren gick upp. Jag skyndade in i husvagnen. Det var becksvart därinne, och jag såg inte handen framför mig. Men jag kunde höra svaga grymtningar helt nära mig. Jag fick upp en tändare och lös försiktigt omkring mig. Där på en brits låg Klimpen och skakade. Han hade gaffatejp över hela kroppen.
Klockan närmade sig i och för sig halvett på natten. Folk arbetade hårt i de fina kvarteren, och de behövde sin skönhetssömn. Det visste jag från mina egna kvarter. Jag tänkte på Charles Dickens, som i Två städer beskriver hur man inte kan veta någonting om de människoöden som gömmer sig bakom de många fönster i ett hus som verkar så lika från utsidan. Jag visste inget om den som hade en stor karta över Västafrika i vardagsrummet; eller den som hade ställt ut ett trettiotal tomtar i olika färger och storlekar i fönstret. Kvinna eller man, hen, ung eller gammal? Någon samlade på kasperdockor. De klättrade på väggarna, eller hängde från bokhyllor och en tamburmajor som målats med silverfärg. Vad rörde sig i huvudet på en sådan person, vad tänkte hen om pensionsavtal och id-kontroller för flyktingar? Eller den som hade stora gröna växter i hela vardagsrummet. Somliga hade klättrat uppför väggarna och fortsatt utmed innertaket. Ljusslingor slingrade sig runt stammarna på monsteran, palmerna och benjaminfikusen. Det var ju faktiskt jul. En kvinna med gröna fingrar, tänkte jag. Eller var jag bara fördomsfull och förutsägbar? Det fanns gott om män som hade hand med växter. Jag höll mig till kvinnan. Köpte hon ekologiskt och närodlat på den lilla butiken bredvid 4-Gott på Kapellplatsen? Röstade hon på Miljöpartiet? Eller röstade hon i lönndom på Jimmie Åkesson för att han "säger som det är"? "Folket bär vapen och behåller sina hemligheter för sig själva", som det står i Maos lilla röda. Mao skrattade nog gott i sitt mausoleum när han begrep hur de orden femtio år senare hade tagits till heder i ett land på andra sidan jordklotet.
Jag såg en skugga röra sig i en lägenhet rakt över gatan. Skuggan gjorde jämna och lugna, tålmodiga rörelser med händer och armar. Qi gong eller kanske någon kinesisk kampsport, tänkte jag. Skuggan blixtrade till i ett utfall mot en inramad poster med Chagallmotiv som hängde över bordet i vardagsrummet. Jag tyckte mig nästan kunna läsa att den kom från Fondation Maeght på Rivieran. Kanske drömde jag mig bara bort till solen och värmen vid Medelhavets stränder. Det var en vacker bild, men så hörde också Chagall till mina favoritkonstnärer. Skuggan drog tillbaka händer och armar och försvann ur bild. Fanns det rum i härbärget för en Marc Chagall idag, funderade jag. Hade han haft något att erbjuda det nya samhälle där representativitet i allt större utsträckning kommit att ersätta kvalitet? Hade någon velat ha honom? "Sorry, vi har fyllt kvoten för ryska judar. Du får försöka på Alfa Centauri…" Bob Dylan hade också legat risigt till. Marc Chagall, tänkte jag. Med sina berg och sina getter. Plötsligt for ett ben upp och sparkade geten i ändan. Skuggan hade vaknat till liv igen. Benet lämnade getens ända, och strax därefter stod en halvnaken kvinna mitt i vardagsrummet. Hon var sannolikt i tjugofemårsåldern, slank, med små välformade bröst, bronsfärgat hår, ringar i både näsa, öron och överläpp, och tatueringar över hela kroppen. Hon tittade ut genom fönstret, men hon såg mig inte.
Plötsligt vände sig kvinnan om och gjorde ett nytt utfall mot tavlan. Hon hade ett stort porträtt av Dalai Lama tatuerat på ryggen. Det kändes märkligt. Var inte han en fridens man? Kanske gjorde hon sig bara redo för Armageddon – den förestående urladdningen mellan de radikala krafterna till höger och vänster som växte sig starkare för varje dag som gick. Armageddon – det sista slaget, som båda sidor var övertygade om att just de skulle vinna. Sedan skulle det jordiska paradiset återuppstå. Naturtillståndet, det ursprungliga. I evighet. Hitler var alltför blygsam – han hade nöjt sig med tusen år. Jag hatade den extrema högern! Den var vulgär, våldsam, diskriminerande, människofientlig, dödsbejakande. Men jag fruktade den radikala vänster som ständigt levde i de yttersta dagarna och därför aldrig behövde bry sig om verkligheten. Som kunde strunta i de skillnader mellan människor som gick att göra något åt, och som inte tog hänsyn till de skillnader som man faktiskt måste acceptera. Vi gillar olika inskränkte sig i deras värld till om man föredrog röd eller grön chilipasta. Se där ett problem för de gravallvarliga löjromskämpar som fått allt serverat från födseln och därför inte kunde skratta åt något. Jag fruktade tanken på deras paradis. Det fanns en sak som förenade politiska extremister till höger och vänster, ISIS, kristna fundamentalister, judiska terrorister och militanta buddhister och dogmatiker av alla sorter – de hatade skrattet. De hatade den humor som kunde avslöja deras lika mörka som grunda och innehållslösa idéer och avsikter. Deras värsta fiender var sådana som fick andra att skratta åt dem, för de var så mycket smartare. De kunde inte bara tänka, de kunde känna också. Och genuin intelligens förutsätter båda. Kvinnan vände sig om igen och gick fram till fönstret. Den här gången tittade hon ut över gatan och fick syn på mannen som låg död utanför återvinningsstationen. Hon drog sig bort från fönstret men vände nästan genast tillbaka igen. Hon såg fundersam ut. Om några minuter skulle hon titta ut igen, och sedan skulle hon ringa.
*
Jag fick upp telefonen och ringde till Björk. Han skällde och gormade och undrade var fan jag hade tagit vägen. "Tyst, för helvete!" avbröt jag honom. "Vi har jävligt bråttom. Det finns ett lik till på Molinsgatan. Ta dig hit fort som fan, och låt Karlsson och uniformerna städa upp i parken." Jag tryckte bort honom och skyndade nedför slänten och bort mot liket på gatan. Det blodiga huvudet stack fram ur huvan, och jag kunde se att det rörde sig om en man någonstans mellan tjugo och trettio, kortklippt och med ett utseende som kunde beskrivas som etniskt svenskt. Han såg definitivt ut som en person som kunde ha att göra med Ewald Zetterquist. Jag tittade upp mot kvinnans fönster. Hon stod där igen, och nu hade hon kläder på sig och telefonen i handen. Nåväl, det gjorde inte så mycket. Björk var redan på väg. Mannen hade ingen plånbok, och heller inga identitetshandlingar. I en av jackfickorna hittade jag dock Gråterskans telefon – den som jag hade låtsats tappa utanför parken och som den unge mannen hade plockat upp. Hans egen telefon låg i bitar på gatan. Den hade sannolikt splittrats av en kula när han instiktivt satte händerna framför ansiktet för att skydda sig. I ena byxfickan låg ett par nycklar. Dem hade jag ingen större nytta av. I en av bakfickorna hittade jag dock en papperslapp. Blod hade trängt igenom byxorna och gjort den fuktig och solkig, men jag kunde ändå se vad det stod på den: "Masthuggskyrkan UWX 649". Jag hörde hur en bil kom ned för Kapellgatan i hög fart, svängde runt hörnet och tvärnitade bredvid mig. "Vad fan är det som händer?!" ropade Björk ilsket genom rutan.
Jag reste mig upp, skyndade fram till bilen och hoppade in i framsätet bredvid Björk. "Vart kör jag?!" undrade han vresigt. "Masthuggskyrkan!" svarade jag. Sedan gav jag honom en snabb förklaring till allt som hade hänt de senaste timmarna. "Så Gråterskan är död?" undrade Björk för säkerhets skull. "Det var alltså hennes huvud vi fann i parken?" Jag nickade. "Och liket på Molinsgatan dog för att han förföljde dig?" "Förmodligen för att han misslyckades med sitt uppdrag", förklarade jag. "Och kanske för att han visste för mycket." "Men den där Klimpen", fortsatte Björk. "Han lever?" "Det vet jag inte", svarade jag. "Men han levde i alla fall för ett par timmar sedan." Björk satt tyst i några sekunder. "Varför sade du inte att du hade Gråterskans telefon i fickan?" "Därför att jag hade glömt det", svarade jag sanningsenligt. "Fan tro't", muttrade Björk. "Vad hittade du på liket?" fortsatte han. "Just det", svarade jag och vecklade ut den blodiga papperslappen som jag hade i handen. "UWX 649. Det låter väl som ett registreringsnummer?" Björk nickade instämmande. "Be någon kolla upp det genast. Om jag har rätt är det dit vi är på väg!" Björk anropade sambandscentralen över komradion och dirigerade ned enheter till Molinsgatan. Sedan frågade han om bilnumret. "Ska jag skicka folk till kyrkan också?" undrade han medan vi väntade på svar. "Nej", svarade jag. "Vi får nog ta det själva till en början. Vi vill ju inte skrämma bort några skitstövlar i onödan!" Björk suckade, men han visste att jag hade rätt. Som så många gånger förr fick vi ta oss an det onda på tu man hand. En röst hördes ur komradion: "UWX 649 är en husvagn. Den är registrerad på Zeitgeist Investment med huvudkontor i George Town." Det blev tyst i någon sekund. "Var ligger det?" undrade rösten i radion. "Caymanöarna!" utbrast jag. Björk tryckte bort radion och lade en tegelsten på gaspedalen.
Vi ställde bilen på Repslagaregatan, utanför den restauranglokal där anrika St George's Pub en gång hade legat. Det sägs att Göteborgs första riktiga pubquiz hölls där någon gång i början av millenniet. Sedan gjorde sig puben känd för att man bjöd på jazzmusik med riktigt bra musiker i många år. Till sist gick luften tyvärr ur ägaren, och puben stängde och förvandlades till thairestaurang. Den togs i sin tur över av det urgöteborgska sportbarsimperiet Glenn's, som dock aldrig fann sig tillrätta i det lika intellektuella som röda Masthugget. Lokalen hade därför stått tom det senaste året. Nu såg det dock ut som att något nytt var på väg att hända där, för det satt byggpapper över fönstren. Nåväl, det var inget som jag hade tid att fundera över nu. Vi steg ur bilen i lugn och ro för att inte väcka några misstankar. Sedan tände vi varsin cigarett och gick sakta uppför gatan mot Masthuggskyrkan. "Fan, vi går in här!" utbrast jag när vi kom fram till Signalgatan femtio meter bort. "Varför det?" undrade Björk. "Det är bättre att vi smyger över berget än att vi travar in framför kyrkan klockan ett på natten som ett par turistande varulvar!" förklarade jag ironiskt. "Har du reservpuffran med dig?" undrade jag när vi kom fram till berget. Björk suckade och böjde sig ned och plockade fram sin gamla Walther PKK som han bar i ett hölster runt underbenet. "Så det är därför du alltid går i gabardinbyxor!" flinade jag. Björk blängde ilsket på mig när han gav mig pistolen och reservmagasinet. Jag stoppade puffran i ena fickan och magasinet i den andra. Sedan klättrade vi upp i berget med Majorna och hela hamninloppet i fonden.
En liten upptrampad stig genom högt, vissnat gräs ledde oss de sista metrarna bort till vägen som gick utefter muren runt hela kyrkan. Det var här som församlingen hade låtit EU-migranter ställa upp sina husvagnar. Den första stod runt hörnet när vi smög ut på vägen. Det var inte den vi sökte. Utsiktsplatsen låg tyst och öde, men vi visste att människor förmodligen låg och sov i husvagnarna omkring oss. Vägen svängde av åt höger, och vi var nu ute på den del som vette mot västra Göteborg och Hisingen. Vi kröp utefter muren närmast kyrkan. På så sätt skymdes vi av både muren och de husvagnar som med ojämna mellanrum stod parkerade utmed den. Det var bara ett tiotal meter kvar till nästa sväng tillbaka mot Repslagaregatan, när vi plötsligt stod framför en röd och vit husvagn som faktiskt hade registreringsnumret UWX 649. På en bergsknalle bakom muren ett hundratal meter norröver kunde jag se konturerna av en skäggig man som rökte en cigarett medan han tittade bort mot vägen som ledde fram till kyrkan. Husvagnen var helt nedsläckt, och det kom inga ljud inifrån. Den var parkerad så att dörren öppnades ut mot vägen, vilket gjorde att mannen på bergsknallen inte kunde se oss så länge han tittade bort mot tillfartsvägen. "Vi gör ett försök", viskade jag till Björk. "Stanna här och täck mig så kilar jag fram och känner på dörren!" Björk nickade och gick i ställning vid höger bakhjul. Jag smet fram och tryckte försiktigt ned dörrhandtaget. Till min förvåning gick det i botten och dörren gick upp. Jag skyndade in i husvagnen. Det var becksvart därinne, och jag såg inte handen framför mig. Men jag kunde höra svaga grymtningar helt nära mig. Jag fick upp en tändare och lös försiktigt omkring mig. Där på en brits låg Klimpen och skakade. Han hade gaffatejp över hela kroppen.
tisdag 5 januari 2016
VI: Vid dödens altare
Göteborg har sina oaser. En av dem är den lilla muromgärdade parken i hörnet av Läraregatan och Gibraltargatan intill det som förr var Vasa sjukhus. I dag ägs och förvaltas området av Chalmers, och i byggnaderna samsas universitetsinstitutioner och studentlokaler med föreläsningssalar och forskningsstiftelser. Parken är vackert kuperad, med vintergröna träd och buskar som cypresser och rhododendron, klättrande murgröna och en och annan järnek. Med sin mur ut mot gatan påminner den om en italiensk renässansträdgård, eller örtagården i ett gammalt kloster. I parken finns också en boulebana för dem som gillar lekar som inte är alltför konditionskrävande. Försomrar och tidiga höstar flockas studenterna i parken för allehanda upptåg, där intagandet av stora mängder öl som vanligt står i centrum. Då och då slinker även en vodka redbull ned i ungdomarnas torra strupar, det vet jag av erfarenhet. En gång bjöd de nämligen på en. Andra tider på året ligger parken tämligen öde och befolkas mest av hundägare och enstaka studenter och lärare som äter sin lunch eller njuter av en god bok på någon av bänkarna. En kulen hösteftermiddag när luften är tjock av vatten som inte vet om det skall kalla sig regn eller dimma, är den där lilla parken en perfekt oas för den som söker en stunds frid och ro.
Nu satt jag i en taxi på väg till den där lilla parken i utkanten av Johanneberg. Klockan närmade sig midnatt, och jag hade ingen anledning att tro att jag den här gången skulle komma till någon fridfull oas. Jag bad taxin stanna ett femtiotal meter från parken, utanför forskningsstiftelsen Mistras lokaler på Läraregatan. Där låg i fem, sex år en konsthall där högt och lågt ständigt slogs om utrymmet. Göteborgskolorister blandades med Ulf Lundell och kitschkonstnärer, studenter i framkant från Valand och HDK, och lokala förmågor från Västsverige. Bra sådana, dessutom. Men Mammon går i alla gårdar, bor i allas sinnen, och håller alla själar i sitt stenhårda järngrepp. Pengar och konst går sällan ihop, och Chalmers skrotade sina kulturella ambitioner och satsade på nyföretagande i stället. Gott så, men att hyresintäkterna dessutom ökade med många hundra procent gjorde knappast saken sämre. Jag stack till taxichauffören ett par sedlar och gick bort mot parken. När jag kom helt nära möttes jag av skratt och uppslupna röster och ett tilltagande ljussken. Jag gick runt hörnet och in i parken, och där stod en munter folksamling och därtill några hundar och betraktade ett enastående altare som glittrade och glimmade i skenet från både vita och kulörta ljusslingor.
Folk muttrade och blängde surt på mig när jag trängde mig fram till altaret. En liten terrier skällde och försökte nafsa mig i benet. Altaret var byggt som ett drygt manshögt skåp med en rundad topp. Det var knappt en meter brett, och i huvudhöjd stod en vackert smyckad låda med ljusdioder som blinkade i alla upptänkliga färger. Lådan hade en lucka som öppnades utåt, och till vänster på luckan satt ett vackert snidat trähandtag format som en tår. Jag tog tag i skåpet och försökte vrida på det så att jag kunde komma åt att se vad som fanns på baksidan. Nu blev folksamlingen riktigt upprörd. "Ge fan i det där!" röt en karl med röst som en gammal grinig snut eller posttjänsteman. "Tänk att vissa människor inte kan låta saker och ting vara!" gnällde en parant dam i minkpäls. Det var hennes yorkshireterrier som hade försökt bita mig. Nu försökte den igen. Jag drog undan benet i tid, samtidigt som jag hörde ett pling från telefonen i rockfickan. Ett par herrar i medelåldern som hade fått några järn för mycket innanför västen började gruffa ordentligt, och jag skyndade mig att få fram meddelandet på telefonen. "Gråt inga tårar, ryck i dem!" "Vad i helvete!" utbrast jag. En av herrarna försökte ta mig om livet. Då slog det mig! Jag kastade mig fram mot altarskåpet och tog tag i det snidade handtaget på luckan. Det gav vika, och luckan gick upp just som en av herrarna måttade en höger mot mig. Nu fastande smockan i luften, ackompanjerad av ett fasansfullt skrik.
Mannen med smockan stod som förstenad, skrämd från vettet av åsynen av det blodiga, härjade, sargade huvudet som gömde sig inuti lådan. Resten av församlingen var alldeles tyst, sånär som på yorkshireterriern som skällde värre än någonsin. Jag trängde mig förbi herrarna framför altaret och tittade in i lådan. Med sitt svarta, gråsprängda, toviga hår, sina fårade kinder, rynkiga panna och begynnande leverfläckar kunde jag snart konstatera att det rörde sig om Gråterskans huvud. Någon hade dessutom ritat stora, svarta tårar under de blodsprängda ögonen, som av någon anledning tittade uppåt. Jag fick fram telefonen och ringde till Björk. Han hade just gått till sängs för att i bästa fall få sig ett par timmars sömn, och han blev inte glad. "Se till att ingen går därifrån!" brölade han i telefonen. "Det blir nog inte så enkelt", svarade jag men han hade redan lagt på. Jag vände mig mot församlingen och upplyste dem strängt om att polisen var på väg och att ingen fick lämna platsen. De påstrukna herrarna ville inte lyssna på det örat och försökte springa därifrån, men ett par strategiska fällben från min sida ändrade snart på den saken. De låg på marken och gnällde över skrubbsår och stukade fingrar medan jag tog en närmare titt på huvudet och lådan.
Jag skymtade något på den bakre väggen som fångade mitt intresse, och lyfte till publikens förfäran försiktigt ut huvudet ur lådan. Det tisslades och tasslades bakom ryggen på mig. "Vem är den där figuren egentligen?" muttrade damen i minkpäls. "Säkert någon från SÄPO", trodde mannen som lät som en grinig gammal snut eller posttjänsteman. "Jag har nog brutit fem revben!" snyftade en av fylleristerna på marken. "Minst!" Lådans inre lystes hjälpligt upp av ljusslingorna som omgav den, och på den bakre väggen kunde jag tydligt se hur någon hade målat en krona bestående av långa horn som omgav en gyllene skiva. Hornen som omger solskivan, tänkte jag. Det var i senare tider den huvudbonad med vilken man avbildade den egyptiska gudinnan Isis. Men vad kunde hon ha med Gråterskan att göra? Strax under kronan fick jag syn på två korslagda svärd av den typ som före 1973 ingick i Saudiarabiens flagga. Två svärd och gudinnan Isis, funderade jag. Kunde det möjligen vara så att det egentligen var ett annat ISIS som åsyftades? Gråterskan och Dragan Izetbegovic kunde bevisligen kopplas till främlingsfientliga grupper i Sverige. Men vad fasen skulle ISIS ha med dem att göra? Jag satte tillbaka huvudet i lådan och sparkade till en av fylleristerna som försökte resa sig så att han gick i backen igen. "INGEN lämnar platsen förrän polisen är här!" röt jag så det ekade mellan murarna. Sedan lämnade jag själv platsen. Jag hade fått en idé.
*
Jag hade förstått att jag var iakttagen. Hur kunde någon annars veta exakt när jag behövde få det där meddelandet om Gråterskans huvud? Frågan var bara om de iakttog mig på avstånd eller om det rent av handlade om någon som befann sig i eller i närheten av parken. Det faktum att jag fick meddelandet just som jag höll på att bli nedslagen av fylleristen, tydde på att det skickades av någon som var helt nära händelsernas centrum. Jag hoppades att så var fallet när jag nu snabbt lämnade parken och försvann över gatan i riktning mot Hvitfeldtska gymnasiet. Samtidigt lät jag Gråterskans telefon glida ur fickan och slå i gatan. När jag hade kommit över Läraregatan hörde jag hur sirenerna närmade sig och kastade ett öga mot både Viktor Rydbergsgatan och Landala. Det gav mig en chans att avgöra om jag hade sällskap. Mycket riktigt: i ögonvrån skymtade jag en skugga som smög nedför Gibraltargatan mot samma övergångsställe som jag just hade passerat. Jag tyckte mig också se hur skuggan böjde sig ned, kanske för att plocka upp Gråterskans telefon. När jag försvann in i mörkret på den trånga Rhössgatan som leder fram till skolan, kände jag hur pulsen ökade tills venerna i pannan bultade och hotade att sprängas. Jag fortsatte över skolgården, bort mot trappan som leder ned till Molinsgatan. När jag kom runt hörnet gick jag ned på knä i trappan och tittade bort mot skolgården. Jag visste att min förföljare inte kunde se mig i den mörka trappan. Men skolgården badade i gult ljus, och jag hade inga problem att se den person som lätt framåtböjd närmade sig i sneakers, jeans och grå huvjacka. Jag kunde inte se personens ansikte, men jag fick för mig att det rörde sig om en relativt ung man.
Jag skyndade ned för trappan och ut på Molinsgatan bara för att snart försvinna in på den upptrampade stigen som leder till återvinningsstationen strax innanför gatan. Där ligger också ett ställverk i tegel insprängt i slänten upp mot parkområdet som breder ut sig bakom skolan. Jag tog mig upp i slänten för att gömma mig bakom den översta delen av ställverket. Där har jag mer än en gång slagit en sjua när jag har varit på väg till eller från Johanneberg med för många öl i kroppen. Om man bara kröp ihop var det ett väldigt bra ställe att gömma sig på. Dessutom kunde jag snabbt försvinna in i parken om det skulle behövas. Min förföljare kom ut på gatan där han blev stående i flera sekunder medan han vände och vred på huvudet. Han kastade en blick upp mot parken och ställverket, men jag var säker på att han inte kunde se mig. Sedan började han gå nedför gatan. När han kom till den lilla öppningen i muren stannade han upp och funderade en liten stund. Sedan fortsatte han genom muren och in på den upptrampade stigen, bort mot återvinningsstationen. Nu var det inte många meter som skiljde oss åt, och jag kunde nästan höra honom andas. Jag tänkte att han säkert kastade misstänksamma blickar upp i slänten. Till min lättnad hörde jag dock hur han fortsatte bort mot de överfulla containrarna och ut på gatan igen. "Fan i helvete!" hörde jag honom muttra när jag kikade fram bakom gaveln på ställverket.
Jag såg hur han lutade sig mot muren och plockade fram sin telefon. Han slog ett nummer, och efter några sekunder utspann sig en kort men infekterad ordväxling. Det var tydligt att personen i andra änden inte var nöjd med min förföljares insatser. "Jävla svin!" utbrast mannen i huvjackan plötsligt och sparkade till en ölburk så att den flög ut i gatan. Jag antog att samtalet var avslutat. Den unge mannen stod dock kvar på gatan, och jag hade inget annat val än att fortsätta trycka i mitt gömställe. Det var kallt och vått, och det började bli väldigt jobbigt att krypa ihop bakom den där tegelväggen. Jag hade inte tagit med något att dricka, och jag kunde definitivt inte ta en cigarett. Varför måste detta hände mig, tänkte jag. Och varför alltid lagom till jul? Jag hade knappt träffat Gråterskan, och jag hade ingen aning om att hon en gång hade varit skriven hos mig. Och Dragan Izetbegovic hade jag aldrig ens hört om förrän han låg där med vidöppen mun och uppspärrade ögon framför mina fötter i Masthuggskyrkan för ganska exakt ett dygn sedan. Så vad i helvete hade jag gjort för att bli indragen i den här härvan? Plötsligt hörde jag hur en bil närmade sig på Kapellgatan. Den svängde ned på Molinsgatan och tvärnitade framför mannen i huvan, som genast började svära och gorma och göra obscena gester. Det blev dock det sista han gjorde i livet. Bildörren öppnades och ur steg en man i en lång svart rock. När han höjde armen såg jag hur ljuset från gatlampan träffade pistolen som han riktade mot min stackars förföljare. Två snabba skott i huvudet, sedan var allt över. Det tog inte mycket mer än fem sekunder. Bilen försvann med en rivstart, men jag hade redan antecknat numret i minnet. Dessutom hade jag en likbesiktning framför mig. Döden, tänkte jag när jag skyndade nedför slänten. Den tycks vara källan till allt. Åtminstone i min värld. Björk? Nej, honom ville jag inte störa ännu.
Nu satt jag i en taxi på väg till den där lilla parken i utkanten av Johanneberg. Klockan närmade sig midnatt, och jag hade ingen anledning att tro att jag den här gången skulle komma till någon fridfull oas. Jag bad taxin stanna ett femtiotal meter från parken, utanför forskningsstiftelsen Mistras lokaler på Läraregatan. Där låg i fem, sex år en konsthall där högt och lågt ständigt slogs om utrymmet. Göteborgskolorister blandades med Ulf Lundell och kitschkonstnärer, studenter i framkant från Valand och HDK, och lokala förmågor från Västsverige. Bra sådana, dessutom. Men Mammon går i alla gårdar, bor i allas sinnen, och håller alla själar i sitt stenhårda järngrepp. Pengar och konst går sällan ihop, och Chalmers skrotade sina kulturella ambitioner och satsade på nyföretagande i stället. Gott så, men att hyresintäkterna dessutom ökade med många hundra procent gjorde knappast saken sämre. Jag stack till taxichauffören ett par sedlar och gick bort mot parken. När jag kom helt nära möttes jag av skratt och uppslupna röster och ett tilltagande ljussken. Jag gick runt hörnet och in i parken, och där stod en munter folksamling och därtill några hundar och betraktade ett enastående altare som glittrade och glimmade i skenet från både vita och kulörta ljusslingor.
Folk muttrade och blängde surt på mig när jag trängde mig fram till altaret. En liten terrier skällde och försökte nafsa mig i benet. Altaret var byggt som ett drygt manshögt skåp med en rundad topp. Det var knappt en meter brett, och i huvudhöjd stod en vackert smyckad låda med ljusdioder som blinkade i alla upptänkliga färger. Lådan hade en lucka som öppnades utåt, och till vänster på luckan satt ett vackert snidat trähandtag format som en tår. Jag tog tag i skåpet och försökte vrida på det så att jag kunde komma åt att se vad som fanns på baksidan. Nu blev folksamlingen riktigt upprörd. "Ge fan i det där!" röt en karl med röst som en gammal grinig snut eller posttjänsteman. "Tänk att vissa människor inte kan låta saker och ting vara!" gnällde en parant dam i minkpäls. Det var hennes yorkshireterrier som hade försökt bita mig. Nu försökte den igen. Jag drog undan benet i tid, samtidigt som jag hörde ett pling från telefonen i rockfickan. Ett par herrar i medelåldern som hade fått några järn för mycket innanför västen började gruffa ordentligt, och jag skyndade mig att få fram meddelandet på telefonen. "Gråt inga tårar, ryck i dem!" "Vad i helvete!" utbrast jag. En av herrarna försökte ta mig om livet. Då slog det mig! Jag kastade mig fram mot altarskåpet och tog tag i det snidade handtaget på luckan. Det gav vika, och luckan gick upp just som en av herrarna måttade en höger mot mig. Nu fastande smockan i luften, ackompanjerad av ett fasansfullt skrik.
Mannen med smockan stod som förstenad, skrämd från vettet av åsynen av det blodiga, härjade, sargade huvudet som gömde sig inuti lådan. Resten av församlingen var alldeles tyst, sånär som på yorkshireterriern som skällde värre än någonsin. Jag trängde mig förbi herrarna framför altaret och tittade in i lådan. Med sitt svarta, gråsprängda, toviga hår, sina fårade kinder, rynkiga panna och begynnande leverfläckar kunde jag snart konstatera att det rörde sig om Gråterskans huvud. Någon hade dessutom ritat stora, svarta tårar under de blodsprängda ögonen, som av någon anledning tittade uppåt. Jag fick fram telefonen och ringde till Björk. Han hade just gått till sängs för att i bästa fall få sig ett par timmars sömn, och han blev inte glad. "Se till att ingen går därifrån!" brölade han i telefonen. "Det blir nog inte så enkelt", svarade jag men han hade redan lagt på. Jag vände mig mot församlingen och upplyste dem strängt om att polisen var på väg och att ingen fick lämna platsen. De påstrukna herrarna ville inte lyssna på det örat och försökte springa därifrån, men ett par strategiska fällben från min sida ändrade snart på den saken. De låg på marken och gnällde över skrubbsår och stukade fingrar medan jag tog en närmare titt på huvudet och lådan.
Jag skymtade något på den bakre väggen som fångade mitt intresse, och lyfte till publikens förfäran försiktigt ut huvudet ur lådan. Det tisslades och tasslades bakom ryggen på mig. "Vem är den där figuren egentligen?" muttrade damen i minkpäls. "Säkert någon från SÄPO", trodde mannen som lät som en grinig gammal snut eller posttjänsteman. "Jag har nog brutit fem revben!" snyftade en av fylleristerna på marken. "Minst!" Lådans inre lystes hjälpligt upp av ljusslingorna som omgav den, och på den bakre väggen kunde jag tydligt se hur någon hade målat en krona bestående av långa horn som omgav en gyllene skiva. Hornen som omger solskivan, tänkte jag. Det var i senare tider den huvudbonad med vilken man avbildade den egyptiska gudinnan Isis. Men vad kunde hon ha med Gråterskan att göra? Strax under kronan fick jag syn på två korslagda svärd av den typ som före 1973 ingick i Saudiarabiens flagga. Två svärd och gudinnan Isis, funderade jag. Kunde det möjligen vara så att det egentligen var ett annat ISIS som åsyftades? Gråterskan och Dragan Izetbegovic kunde bevisligen kopplas till främlingsfientliga grupper i Sverige. Men vad fasen skulle ISIS ha med dem att göra? Jag satte tillbaka huvudet i lådan och sparkade till en av fylleristerna som försökte resa sig så att han gick i backen igen. "INGEN lämnar platsen förrän polisen är här!" röt jag så det ekade mellan murarna. Sedan lämnade jag själv platsen. Jag hade fått en idé.
*
Jag hade förstått att jag var iakttagen. Hur kunde någon annars veta exakt när jag behövde få det där meddelandet om Gråterskans huvud? Frågan var bara om de iakttog mig på avstånd eller om det rent av handlade om någon som befann sig i eller i närheten av parken. Det faktum att jag fick meddelandet just som jag höll på att bli nedslagen av fylleristen, tydde på att det skickades av någon som var helt nära händelsernas centrum. Jag hoppades att så var fallet när jag nu snabbt lämnade parken och försvann över gatan i riktning mot Hvitfeldtska gymnasiet. Samtidigt lät jag Gråterskans telefon glida ur fickan och slå i gatan. När jag hade kommit över Läraregatan hörde jag hur sirenerna närmade sig och kastade ett öga mot både Viktor Rydbergsgatan och Landala. Det gav mig en chans att avgöra om jag hade sällskap. Mycket riktigt: i ögonvrån skymtade jag en skugga som smög nedför Gibraltargatan mot samma övergångsställe som jag just hade passerat. Jag tyckte mig också se hur skuggan böjde sig ned, kanske för att plocka upp Gråterskans telefon. När jag försvann in i mörkret på den trånga Rhössgatan som leder fram till skolan, kände jag hur pulsen ökade tills venerna i pannan bultade och hotade att sprängas. Jag fortsatte över skolgården, bort mot trappan som leder ned till Molinsgatan. När jag kom runt hörnet gick jag ned på knä i trappan och tittade bort mot skolgården. Jag visste att min förföljare inte kunde se mig i den mörka trappan. Men skolgården badade i gult ljus, och jag hade inga problem att se den person som lätt framåtböjd närmade sig i sneakers, jeans och grå huvjacka. Jag kunde inte se personens ansikte, men jag fick för mig att det rörde sig om en relativt ung man.
Jag skyndade ned för trappan och ut på Molinsgatan bara för att snart försvinna in på den upptrampade stigen som leder till återvinningsstationen strax innanför gatan. Där ligger också ett ställverk i tegel insprängt i slänten upp mot parkområdet som breder ut sig bakom skolan. Jag tog mig upp i slänten för att gömma mig bakom den översta delen av ställverket. Där har jag mer än en gång slagit en sjua när jag har varit på väg till eller från Johanneberg med för många öl i kroppen. Om man bara kröp ihop var det ett väldigt bra ställe att gömma sig på. Dessutom kunde jag snabbt försvinna in i parken om det skulle behövas. Min förföljare kom ut på gatan där han blev stående i flera sekunder medan han vände och vred på huvudet. Han kastade en blick upp mot parken och ställverket, men jag var säker på att han inte kunde se mig. Sedan började han gå nedför gatan. När han kom till den lilla öppningen i muren stannade han upp och funderade en liten stund. Sedan fortsatte han genom muren och in på den upptrampade stigen, bort mot återvinningsstationen. Nu var det inte många meter som skiljde oss åt, och jag kunde nästan höra honom andas. Jag tänkte att han säkert kastade misstänksamma blickar upp i slänten. Till min lättnad hörde jag dock hur han fortsatte bort mot de överfulla containrarna och ut på gatan igen. "Fan i helvete!" hörde jag honom muttra när jag kikade fram bakom gaveln på ställverket.
Jag såg hur han lutade sig mot muren och plockade fram sin telefon. Han slog ett nummer, och efter några sekunder utspann sig en kort men infekterad ordväxling. Det var tydligt att personen i andra änden inte var nöjd med min förföljares insatser. "Jävla svin!" utbrast mannen i huvjackan plötsligt och sparkade till en ölburk så att den flög ut i gatan. Jag antog att samtalet var avslutat. Den unge mannen stod dock kvar på gatan, och jag hade inget annat val än att fortsätta trycka i mitt gömställe. Det var kallt och vått, och det började bli väldigt jobbigt att krypa ihop bakom den där tegelväggen. Jag hade inte tagit med något att dricka, och jag kunde definitivt inte ta en cigarett. Varför måste detta hände mig, tänkte jag. Och varför alltid lagom till jul? Jag hade knappt träffat Gråterskan, och jag hade ingen aning om att hon en gång hade varit skriven hos mig. Och Dragan Izetbegovic hade jag aldrig ens hört om förrän han låg där med vidöppen mun och uppspärrade ögon framför mina fötter i Masthuggskyrkan för ganska exakt ett dygn sedan. Så vad i helvete hade jag gjort för att bli indragen i den här härvan? Plötsligt hörde jag hur en bil närmade sig på Kapellgatan. Den svängde ned på Molinsgatan och tvärnitade framför mannen i huvan, som genast började svära och gorma och göra obscena gester. Det blev dock det sista han gjorde i livet. Bildörren öppnades och ur steg en man i en lång svart rock. När han höjde armen såg jag hur ljuset från gatlampan träffade pistolen som han riktade mot min stackars förföljare. Två snabba skott i huvudet, sedan var allt över. Det tog inte mycket mer än fem sekunder. Bilen försvann med en rivstart, men jag hade redan antecknat numret i minnet. Dessutom hade jag en likbesiktning framför mig. Döden, tänkte jag när jag skyndade nedför slänten. Den tycks vara källan till allt. Åtminstone i min värld. Björk? Nej, honom ville jag inte störa ännu.
V: Historien om den sjungande skitstöveln
Jag hade nästan hunnit till fram Masthuggstorget efter mitt sammanträffande med Klimpen på Opiumhålan när telefonen ringde. Det var Björk. Han hade fått reda på att den döde i kyrkan var en viss Dragan Izetbegovic. Dragan hade kommit till Sverige som flykting från Bosnien under kriget på nittiotalet, och sedan dess försörjt sig som allt från lokalvårdare och taxichaufför till skribent och redaktör och projektledare för olika integrationsprojekt. "Fick du fram nåt på webbadressen?" undrade Björk. "Jo tack!" svarade jag. "Dragan skrev saker, och han gjorde det jäkligt bra med tanke på att svenska tydligen inte var hans modersmål. Men han skrev också rätt kontroversiella prylar. Jag har läst lite grann, men du borde sätta en konstapel på att gå igenom materialet ordentligt." "Ok", grymtade Björk. "Jag får försöka hitta någon. Och du då, vad har du för dig?" "Jag är på väg till Sejdeln, jag fick ett tips om att Gråterskan hänger där." "Gråterskan?" undrade Björk. "Ja, den där kvinnan som drog igång alltihop. Om du hinner får du gärna söka henne i registret. Jag vet att hon omhändertogs utanför bolaget på Kungsgatan någon gång i mitten av 2005. Jag antar att man tog henne till psyket." "Jo du", muttrade Björk. "Det finns mycket jag kunde göra om jag bara hade tid och personal… Men jag försöker ordna det. Och hör av dig om det händer något, gör inget på egen hand!" "Det vet du att jag inte gör längre", svarade jag och försökte låta så övertygande som möjligt. Jag var inte helt säker på att Björk trodde mig.
Klockan var kvart över fyra och restaurang Sejdeln på Andra Långgatan hade just öppnat. Det är ett relativt billigt hak med en stampublik som skulle kunna beskrivas som karg, eller möjligen rustik. Om man alltså håller sig till något sånär positiva omdömen. Men Sejdeln är långtifrån lika sunkigt som Opiumhålan, och här återfinns gott om städade medborgare som bara vill dricka en prisvärd öl i en allt som oftast behaglig atmosfär. För egen del var det många år sedan jag brukade ta mig så långt västerut på Andra Långgatan, annars hade jag med säkerhet sprungit på Gråterskan där. Åtminstone om man skulle tro Klimpen. Jag klev in genom dörren och fick en igenkännande nick av bartendern. Det värmde med tanke på att jag inte hade varit där på alla dessa år. Själv var han något av en institution bakom bardisken. Jag tror att han hade jobbat där sedan stället öppnade. Baren var nästan tom, så det fanns gott om plats och tid för kallprat. Jag beställde en pilsner och en liten Gammeldansk, sedan språkade vi en kort stund om hur vi mådde och vad som hände på staden och på stället nu för tiden. Allt, som vanligt, till intet förpliktigande.
Efter några minuter gick jag rakt på sak och beskrev Gråterskan för den pratglade barmannen. Han nickade bekräftande när jag undrade om han kände igen vem jag menade. "Hon kallas för Grynet och kan bli rätt full ibland. Jag har fått kasta ut henne mer än en gång. Men hon har faktiskt skärpt till sig på sista tiden." "Jaså", utbrast jag aningen förvånad. "Vet du varför?" "Hon har träffat en karl", fortsatte bartendern. "En flådig lirare som ser ut som en riktig skummis bakom den där ytan som han köpt på Ströms och Hedins Bil. Det handlar knappast om sex, däremot tror jag att hon gör honom tjänster – på golvet, om man säger så." "Det har jag också hört", konstaterade jag. "Vet du vem den där snubben är?" fortsatte jag och pekade på det lilla, ack så tomma glaset. Barmannen sträckte sig efter flaskan och slog upp en ny shot. "Ja du", svarade han och ställde tillbaka flaskan. "Det där är en märklig historia. Och i hörnet därborta sitter en herre som kan den mycket bättre än jag!" Bartendern ropade till en lätt försupen karl i min ålder som satt i soffan närmast fönstret: "Nico! Jag står här med en kille som vill höra historien om rikingen som hänger med Grynet. Han bjuder säkert på ett järn om du drar den för honom!" Det gjorde jag gärna, och Nico visade sig inte oväntat vara törstig. Snart fick jag förvisso höra en både märklig och motbjudande historia.
*
Ewald Zetterquist hade gjort mycket i sina dagar, det mesta utan någon större framgång. I ungdomen hade han försökt sig på en karriär som schlagerartist, vilket hade resulterat i ett allt annat än guldkantat kontrakt med ett mindre skivbolag i dåvarande Västberlin. Under artistnamnet Ewald Zeitgeist hade han blivit något av en ikon inom en del av stadens subkulturer med sånger som den politiskt uppkäftiga Was ist mit'em Boxerhund los?, den erotiskt laddade Da capo, bitte Vanja! och den festligt uppgivna Zarah Leander-pastischen Warum geht die Welt nicht unter? Ewald Zeitgeist återfanns dock inte på de scener och klubbar där den militanta vänstern samlades på kvällarna efter att ha demonstrerat mot de amerikanska Pershing II-missilerna, de västerländska krigshetsarna eller det kapitalistiska systemet i allmänhet. Tvärtom drogs han snart in i kretsarna runt den ännu tämligen marginaliserade västtyska extremhögern. Redan hemma i Skåne hade han varit aktiv i dåvarande Europeiska Arbetarpartiet, mest känt för att på sin tid bedriva en besinningslös hatkampanj mot Olof Palme. När Palme väl mördades föll partiet samman och extremhögern omgrupperade sig så småningom i rörelser som VAM, NRP och BSS.
Kvällen efter mordet på Palme höll Ewald en improviserad avskedskonsert på sin ljusskygga favoritklubb där han ledde ensemblen och publiken i upprepade skålar och kampsånger som andades morgonluft. Dagen efter lämnade han Västberlin. Själv sade han att det nu hade blivit dags för honom att axla sitt politiska ansvar i hemlandet. Elaka tungor menade dock att det hastiga avskedet berodde på att Ewald vid det här laget var skyldig snart sagt alla han kände pengar. Väl hemma i Skåne hördes han inte av förrän han dök upp som partifunktionär för Ny Demokrati i valet 1991. Egentligen var han redan då medlem i Sverigedemokraterna, men han såg det folkligare Ny Demokrati som ett parti som kunde bana väg för mer radikala rörelser. Han aktade sig dock noga för att skylta med sitt engagemang i något av partierna. Ewald Zetterquist hade nämligen slagit sig på den lukrativa banan att renovera uttjänta byggnader och lokaler och göra om dem till godkända flyktingboenden.
Många av hans politiska meningsfränder ställde sig frågande till Ewalds affärsidé, som ju uppenbarligen stod i bjärt kontrast till den ideologi han sade sig förespråka. Men Ewald hade en käpphäst: Varför inte tjäna en hacka på folk som ändå kommer att vara här ett tag? Och – för han hade större planer – varför inte göra ännu mer pengar på att förse skrupelfria företagare med arbetskraft som jobbade för snart sagt ingenting? Varför, dundrade Ewald inför sina meningsfränder, borde man inte tjäna pengar på de korkade svartskallarna när de nu ändå var här? Till en början gick det bra. Krigen i det forna Jugoslavien tvingade tiotusentals människor på flykt, och många av dem hamnade i Sverige. Och Invandrarverket fick brått att ordna boenden när Sverige skulle ta emot fler flyktingar än någonsin. Ewald Zetterquist ställde glatt sina tjänster till den förhatliga statens förfogande. Affärerna gick snart lysande, och Ewalds boenden gav mat och husrum åt tusentals flyktingar. Men så började några av Ewalds meningsfränder att sätta eld på flyktingförläggningar, och då sprack alltihop.
Det visade sig nämligen att Ewalds boenden brann som fnöske, och det var inget annat än ett mirakel att ingen fick sätta livet till i de våldsamma bränderna. När myndigheterna gick igenom de rykande resterna efter Ewalds förläggningar, visade det sig dessutom att brandskyddet långtifrån var det enda han hade fuskat med. I själva verket hade han inte gjort mycket till renovering av sina fastigheter överhuvudtaget – dock tillräckligt för att lura Invandrarverkets inspektörer. Nu inleddes en process som kom att vara i många år där staten stämde Ewald Zetterquist på allt han ägde och hade. I nästan femton år höll Ewald ut, men 2008 kom domslutet som till sist ställde honom på bar backe. Vid det laget hade han dock börjat uppträda som både martyr och grå eminens inom den högerextrema rörelse som slets mellan radikalerna och de som ville göra rörelsen mer rumsren. Ewald föredrog radikalerna, särskilt som de hade återupptäckt hans gamla slagdängor från åren i Västberlin. Gamla oförätter hade lagts till handlingarna även i det återförenade Tyskland, och plötsligt sålde Ewald Zeitgeists plattor i tiotusentals exemplar. Större delen av pengarna slussades till konton på Caymanöarna, varefter de letade sig ned i Ewalds fickor. Inget av detta kom naturligtvis staten till del – för allt vad Kronofogden visste skrapade Ewald knappt ihop till existensminimum. Det fanns till och med fogdar som tyckte genuint synd om honom. Man kan tänka sig att även de hade börjat rösta på den alltmer rumsrena delen av rörelsen.
"Det var som fan!" utbrast jag när Nico var färdig med sin historia. "Hur vet du allt detta?!" Nico ryckte på axlarna och drack ur sin andra sexa whisky på min bekostnad: "Grynet och jag blev fulla en gång för ett tag sedan, och så kom en kompis till den där skiten Ewald, och han blev ännu fullare, och så berättade han alltihop!" Sade Nico, som om det var den mest självklara sak i världen. "Jag har aldrig sett den där kompisen sedan dess…" lade han till i förbifarten. Det lät olycksbådande, det visste nog även Nico. "Och Grynet då?", fortsatte jag och beställde ännu en whisky till Nico och en omgång till mig. "Tror du hon kommer förbi ikväll?" "Nej", svarade Nico, som började bli lite bladig av allt drickat. "Hon sade att hon skulle vara borta ett tag nu. Måste jobba, sade hon. Jobba… Fin i kanten har hon blivit, den där, på äldre dagar!" Nico fräste och spottade när han tog det fina ordet i sin mun igen: "Jobba…!!!" Jag drack ur och tackade Nico, betalade och lovade bartendern att det inte skulle dröja fyra år till nästa gång. Nu hade jag ett namn att ge Björk på en person som inte bara verkade vara en riktig skitstövel utan dessutom hade anknytning till bosniska flyktingar för drygt tjugo år sedan. Jag trodde inte på slumpen, och det gjorde inte Björk heller.
*
Jag promenerade hem genom Haga. På Mellangatan stannade jag till nedanför en lägenhet där en sångerska och några musiker gav en alldeles speciell julkonsert. Ett femtiotal personer hade samlats på gatan, och nu stod vi där och njöt av både nykomponerad julmusik och gamla klassiker. Det visade sig att en herre i församlingen fyllde år, och ensemblen avslutade med att spela Ja må han leva varvid alla stämde upp i allsången. Jag noterade ett par kända ansikten bland musikanterna och försökte vinka till dem, men de såg mig inte. Nåväl, de hade för en stund givit mig helt andra och mycket vackrare saker att tänka på än dem som annars plågade mig, och det var inte utan en känsla av tacksamhet som jag fortsatte Haga Nygata bort. Tacksamhet över alla dem som faktiskt ansträngde sig för att dela med sig av glädje och skönhet, och av det meningsfulla i tillvaron till sina medmänniskor. Trots att de kämpade som sjutton för att få ihop det där jäkla livspusslet, och trots att många av dem knappt hade pengar till hyran varje månad. Jag förbannade människor som Ewald Zetterquist som levde av att ruinera andra; av att hata dem och förgöra dem. Jag hade stött på alltför många sådana i mina dagar, och jag förstod inte varför jag längre skulle behöva ha med dem att göra. Min skuld var sedan länge betald; vad var jag månne skyldig Ewald Zeitgeist?
Jag kom hem och värmde på en panna glögg som jag bättrade på med mörk rom. Sedan slog jag mig ned i soffan med en rejäl mugg och ringde till Björk. Det visade sig att den person som hade fått i uppdrag att gå igenom Dragan Izetbegovic hemsida redan hade sprungit på namnet Ewald Zetterquist. Dragan, som mycket riktigt hade kommit i kontakt med Ewald redan för drygt tjugo år sedan, hade börjat nysta i hans kopplingar till den högerextrema rörelsen. Dessutom – och det var förmodligen mycket viktigare – hade han kommit de pengar på spåren som Ewald hade stoppat undan i Västindien. Där fanns utan tvekan motivet till mordet. "Det var en sak till", sade Björk olycksbådande. "Jaha", sade jag. "Vadå?" "Jo, jag tog mig faktiskt tid att kolla upp den där Gråterskan i registret. Det gjordes ett ingripande som stämmer precis med vad du sade i juli 2005. En Anna-Klara Eriksson omhändertogs utanför systemet på Kungsgatan och kördes till psyket. Där ansåg man henne vara så illa däran att man tvångsinskrev henne tills vidare. Vad jag förstår fick hon frigång i november 2005 mot löfte att hon skulle skriva sig på samma adress som en person som kallade sig Ogallala Hoppsan." Jag hajade till – Ogallala hade varit skriven hos mig större delen av 2005 även om hon aldrig bodde där. "Jag antar att du fattar vad det handlar om", sade Björk bistert. Jag suckade. "Uppenbarligen fick Gråterskan frigång mot löfte att hon skrev sig på min adress. Men jag har inget minne av detta. Ogallala hade en postbox, jag fick aldrig någon post till henne. Och inte till någon annan heller." "Men där har du lik förbannat en koppling till dig", muttrade Björk. "Vare sig du minns det eller inte!"
Björk trodde mig inte, och jag förstod honom. Hur i helvete kunde någon skriva sig på ens adress utan att man själv visste om det? Jag hade i och för sig hört om liknande händelser för ett par år sedan. På nyheterna hade det beskrivits som ett växande problem som Skattemyndigheten måste ta tag i. Men där hade ju alltihop uppdagats när främmande människor hade börjat få post i någons brevlåda. Jag hade aldrig någonsin fått en antydan om att någon annan än Ogallala skulle ha varit skriven på min adress. Jag fyllde muggen till bredden med glögg och rom och tog ett par rejäla klunkar. Då hörde jag plötsligt en telefonsignal utifrån hallen. Det förvånade mig eftersom min telefon låg kvar på bordet i vardagsrummet efter att jag hade avslutat samtalet med Björk. Men så slog det mig: Gråterskans telefon som jag hade stoppat i rockfickan när jag satt i baren på Södra Liden dagen innan – den hade jag helt glömt av! Jag rusade ut i hallen, fick upp telefonen och svarade. Det var Klimpen. Han lät trött och full, men mest av allt lät han rädd. Väldigt rädd. Han stammade fram fyra, fem ord innan samtalet bröts och jag stod där med inget annat val än att ta på mig rocken och slänga mig i en taxi. Det var dan före dan före dopparedan, men julefriden tycktes lika avlägsen som universums yttersta delar. Jag drog i mig resten av glöggen. Sedan ringde jag en taxi och begav mig till Johanneberg.
Klockan var kvart över fyra och restaurang Sejdeln på Andra Långgatan hade just öppnat. Det är ett relativt billigt hak med en stampublik som skulle kunna beskrivas som karg, eller möjligen rustik. Om man alltså håller sig till något sånär positiva omdömen. Men Sejdeln är långtifrån lika sunkigt som Opiumhålan, och här återfinns gott om städade medborgare som bara vill dricka en prisvärd öl i en allt som oftast behaglig atmosfär. För egen del var det många år sedan jag brukade ta mig så långt västerut på Andra Långgatan, annars hade jag med säkerhet sprungit på Gråterskan där. Åtminstone om man skulle tro Klimpen. Jag klev in genom dörren och fick en igenkännande nick av bartendern. Det värmde med tanke på att jag inte hade varit där på alla dessa år. Själv var han något av en institution bakom bardisken. Jag tror att han hade jobbat där sedan stället öppnade. Baren var nästan tom, så det fanns gott om plats och tid för kallprat. Jag beställde en pilsner och en liten Gammeldansk, sedan språkade vi en kort stund om hur vi mådde och vad som hände på staden och på stället nu för tiden. Allt, som vanligt, till intet förpliktigande.
Efter några minuter gick jag rakt på sak och beskrev Gråterskan för den pratglade barmannen. Han nickade bekräftande när jag undrade om han kände igen vem jag menade. "Hon kallas för Grynet och kan bli rätt full ibland. Jag har fått kasta ut henne mer än en gång. Men hon har faktiskt skärpt till sig på sista tiden." "Jaså", utbrast jag aningen förvånad. "Vet du varför?" "Hon har träffat en karl", fortsatte bartendern. "En flådig lirare som ser ut som en riktig skummis bakom den där ytan som han köpt på Ströms och Hedins Bil. Det handlar knappast om sex, däremot tror jag att hon gör honom tjänster – på golvet, om man säger så." "Det har jag också hört", konstaterade jag. "Vet du vem den där snubben är?" fortsatte jag och pekade på det lilla, ack så tomma glaset. Barmannen sträckte sig efter flaskan och slog upp en ny shot. "Ja du", svarade han och ställde tillbaka flaskan. "Det där är en märklig historia. Och i hörnet därborta sitter en herre som kan den mycket bättre än jag!" Bartendern ropade till en lätt försupen karl i min ålder som satt i soffan närmast fönstret: "Nico! Jag står här med en kille som vill höra historien om rikingen som hänger med Grynet. Han bjuder säkert på ett järn om du drar den för honom!" Det gjorde jag gärna, och Nico visade sig inte oväntat vara törstig. Snart fick jag förvisso höra en både märklig och motbjudande historia.
*
Ewald Zetterquist hade gjort mycket i sina dagar, det mesta utan någon större framgång. I ungdomen hade han försökt sig på en karriär som schlagerartist, vilket hade resulterat i ett allt annat än guldkantat kontrakt med ett mindre skivbolag i dåvarande Västberlin. Under artistnamnet Ewald Zeitgeist hade han blivit något av en ikon inom en del av stadens subkulturer med sånger som den politiskt uppkäftiga Was ist mit'em Boxerhund los?, den erotiskt laddade Da capo, bitte Vanja! och den festligt uppgivna Zarah Leander-pastischen Warum geht die Welt nicht unter? Ewald Zeitgeist återfanns dock inte på de scener och klubbar där den militanta vänstern samlades på kvällarna efter att ha demonstrerat mot de amerikanska Pershing II-missilerna, de västerländska krigshetsarna eller det kapitalistiska systemet i allmänhet. Tvärtom drogs han snart in i kretsarna runt den ännu tämligen marginaliserade västtyska extremhögern. Redan hemma i Skåne hade han varit aktiv i dåvarande Europeiska Arbetarpartiet, mest känt för att på sin tid bedriva en besinningslös hatkampanj mot Olof Palme. När Palme väl mördades föll partiet samman och extremhögern omgrupperade sig så småningom i rörelser som VAM, NRP och BSS.
Kvällen efter mordet på Palme höll Ewald en improviserad avskedskonsert på sin ljusskygga favoritklubb där han ledde ensemblen och publiken i upprepade skålar och kampsånger som andades morgonluft. Dagen efter lämnade han Västberlin. Själv sade han att det nu hade blivit dags för honom att axla sitt politiska ansvar i hemlandet. Elaka tungor menade dock att det hastiga avskedet berodde på att Ewald vid det här laget var skyldig snart sagt alla han kände pengar. Väl hemma i Skåne hördes han inte av förrän han dök upp som partifunktionär för Ny Demokrati i valet 1991. Egentligen var han redan då medlem i Sverigedemokraterna, men han såg det folkligare Ny Demokrati som ett parti som kunde bana väg för mer radikala rörelser. Han aktade sig dock noga för att skylta med sitt engagemang i något av partierna. Ewald Zetterquist hade nämligen slagit sig på den lukrativa banan att renovera uttjänta byggnader och lokaler och göra om dem till godkända flyktingboenden.
Många av hans politiska meningsfränder ställde sig frågande till Ewalds affärsidé, som ju uppenbarligen stod i bjärt kontrast till den ideologi han sade sig förespråka. Men Ewald hade en käpphäst: Varför inte tjäna en hacka på folk som ändå kommer att vara här ett tag? Och – för han hade större planer – varför inte göra ännu mer pengar på att förse skrupelfria företagare med arbetskraft som jobbade för snart sagt ingenting? Varför, dundrade Ewald inför sina meningsfränder, borde man inte tjäna pengar på de korkade svartskallarna när de nu ändå var här? Till en början gick det bra. Krigen i det forna Jugoslavien tvingade tiotusentals människor på flykt, och många av dem hamnade i Sverige. Och Invandrarverket fick brått att ordna boenden när Sverige skulle ta emot fler flyktingar än någonsin. Ewald Zetterquist ställde glatt sina tjänster till den förhatliga statens förfogande. Affärerna gick snart lysande, och Ewalds boenden gav mat och husrum åt tusentals flyktingar. Men så började några av Ewalds meningsfränder att sätta eld på flyktingförläggningar, och då sprack alltihop.
Det visade sig nämligen att Ewalds boenden brann som fnöske, och det var inget annat än ett mirakel att ingen fick sätta livet till i de våldsamma bränderna. När myndigheterna gick igenom de rykande resterna efter Ewalds förläggningar, visade det sig dessutom att brandskyddet långtifrån var det enda han hade fuskat med. I själva verket hade han inte gjort mycket till renovering av sina fastigheter överhuvudtaget – dock tillräckligt för att lura Invandrarverkets inspektörer. Nu inleddes en process som kom att vara i många år där staten stämde Ewald Zetterquist på allt han ägde och hade. I nästan femton år höll Ewald ut, men 2008 kom domslutet som till sist ställde honom på bar backe. Vid det laget hade han dock börjat uppträda som både martyr och grå eminens inom den högerextrema rörelse som slets mellan radikalerna och de som ville göra rörelsen mer rumsren. Ewald föredrog radikalerna, särskilt som de hade återupptäckt hans gamla slagdängor från åren i Västberlin. Gamla oförätter hade lagts till handlingarna även i det återförenade Tyskland, och plötsligt sålde Ewald Zeitgeists plattor i tiotusentals exemplar. Större delen av pengarna slussades till konton på Caymanöarna, varefter de letade sig ned i Ewalds fickor. Inget av detta kom naturligtvis staten till del – för allt vad Kronofogden visste skrapade Ewald knappt ihop till existensminimum. Det fanns till och med fogdar som tyckte genuint synd om honom. Man kan tänka sig att även de hade börjat rösta på den alltmer rumsrena delen av rörelsen.
"Det var som fan!" utbrast jag när Nico var färdig med sin historia. "Hur vet du allt detta?!" Nico ryckte på axlarna och drack ur sin andra sexa whisky på min bekostnad: "Grynet och jag blev fulla en gång för ett tag sedan, och så kom en kompis till den där skiten Ewald, och han blev ännu fullare, och så berättade han alltihop!" Sade Nico, som om det var den mest självklara sak i världen. "Jag har aldrig sett den där kompisen sedan dess…" lade han till i förbifarten. Det lät olycksbådande, det visste nog även Nico. "Och Grynet då?", fortsatte jag och beställde ännu en whisky till Nico och en omgång till mig. "Tror du hon kommer förbi ikväll?" "Nej", svarade Nico, som började bli lite bladig av allt drickat. "Hon sade att hon skulle vara borta ett tag nu. Måste jobba, sade hon. Jobba… Fin i kanten har hon blivit, den där, på äldre dagar!" Nico fräste och spottade när han tog det fina ordet i sin mun igen: "Jobba…!!!" Jag drack ur och tackade Nico, betalade och lovade bartendern att det inte skulle dröja fyra år till nästa gång. Nu hade jag ett namn att ge Björk på en person som inte bara verkade vara en riktig skitstövel utan dessutom hade anknytning till bosniska flyktingar för drygt tjugo år sedan. Jag trodde inte på slumpen, och det gjorde inte Björk heller.
*
Jag promenerade hem genom Haga. På Mellangatan stannade jag till nedanför en lägenhet där en sångerska och några musiker gav en alldeles speciell julkonsert. Ett femtiotal personer hade samlats på gatan, och nu stod vi där och njöt av både nykomponerad julmusik och gamla klassiker. Det visade sig att en herre i församlingen fyllde år, och ensemblen avslutade med att spela Ja må han leva varvid alla stämde upp i allsången. Jag noterade ett par kända ansikten bland musikanterna och försökte vinka till dem, men de såg mig inte. Nåväl, de hade för en stund givit mig helt andra och mycket vackrare saker att tänka på än dem som annars plågade mig, och det var inte utan en känsla av tacksamhet som jag fortsatte Haga Nygata bort. Tacksamhet över alla dem som faktiskt ansträngde sig för att dela med sig av glädje och skönhet, och av det meningsfulla i tillvaron till sina medmänniskor. Trots att de kämpade som sjutton för att få ihop det där jäkla livspusslet, och trots att många av dem knappt hade pengar till hyran varje månad. Jag förbannade människor som Ewald Zetterquist som levde av att ruinera andra; av att hata dem och förgöra dem. Jag hade stött på alltför många sådana i mina dagar, och jag förstod inte varför jag längre skulle behöva ha med dem att göra. Min skuld var sedan länge betald; vad var jag månne skyldig Ewald Zeitgeist?
Jag kom hem och värmde på en panna glögg som jag bättrade på med mörk rom. Sedan slog jag mig ned i soffan med en rejäl mugg och ringde till Björk. Det visade sig att den person som hade fått i uppdrag att gå igenom Dragan Izetbegovic hemsida redan hade sprungit på namnet Ewald Zetterquist. Dragan, som mycket riktigt hade kommit i kontakt med Ewald redan för drygt tjugo år sedan, hade börjat nysta i hans kopplingar till den högerextrema rörelsen. Dessutom – och det var förmodligen mycket viktigare – hade han kommit de pengar på spåren som Ewald hade stoppat undan i Västindien. Där fanns utan tvekan motivet till mordet. "Det var en sak till", sade Björk olycksbådande. "Jaha", sade jag. "Vadå?" "Jo, jag tog mig faktiskt tid att kolla upp den där Gråterskan i registret. Det gjordes ett ingripande som stämmer precis med vad du sade i juli 2005. En Anna-Klara Eriksson omhändertogs utanför systemet på Kungsgatan och kördes till psyket. Där ansåg man henne vara så illa däran att man tvångsinskrev henne tills vidare. Vad jag förstår fick hon frigång i november 2005 mot löfte att hon skulle skriva sig på samma adress som en person som kallade sig Ogallala Hoppsan." Jag hajade till – Ogallala hade varit skriven hos mig större delen av 2005 även om hon aldrig bodde där. "Jag antar att du fattar vad det handlar om", sade Björk bistert. Jag suckade. "Uppenbarligen fick Gråterskan frigång mot löfte att hon skrev sig på min adress. Men jag har inget minne av detta. Ogallala hade en postbox, jag fick aldrig någon post till henne. Och inte till någon annan heller." "Men där har du lik förbannat en koppling till dig", muttrade Björk. "Vare sig du minns det eller inte!"
Björk trodde mig inte, och jag förstod honom. Hur i helvete kunde någon skriva sig på ens adress utan att man själv visste om det? Jag hade i och för sig hört om liknande händelser för ett par år sedan. På nyheterna hade det beskrivits som ett växande problem som Skattemyndigheten måste ta tag i. Men där hade ju alltihop uppdagats när främmande människor hade börjat få post i någons brevlåda. Jag hade aldrig någonsin fått en antydan om att någon annan än Ogallala skulle ha varit skriven på min adress. Jag fyllde muggen till bredden med glögg och rom och tog ett par rejäla klunkar. Då hörde jag plötsligt en telefonsignal utifrån hallen. Det förvånade mig eftersom min telefon låg kvar på bordet i vardagsrummet efter att jag hade avslutat samtalet med Björk. Men så slog det mig: Gråterskans telefon som jag hade stoppat i rockfickan när jag satt i baren på Södra Liden dagen innan – den hade jag helt glömt av! Jag rusade ut i hallen, fick upp telefonen och svarade. Det var Klimpen. Han lät trött och full, men mest av allt lät han rädd. Väldigt rädd. Han stammade fram fyra, fem ord innan samtalet bröts och jag stod där med inget annat val än att ta på mig rocken och slänga mig i en taxi. Det var dan före dan före dopparedan, men julefriden tycktes lika avlägsen som universums yttersta delar. Jag drog i mig resten av glöggen. Sedan ringde jag en taxi och begav mig till Johanneberg.
söndag 3 januari 2016
IV: Kanhända en berättelse att dö för
Med morgnarna kom solen den här julveckan. Vid halvniotiden bröt de första strålarna fram och skvallrade om den fantastiska dag som låg framför oss. Många var nog de som lät sig luras och paraplylösa skyndade ut på gator och torg för att göra de offer som julen, Mammon och alla tomtarna krävde. Ett par tre timmar senare förbannade de gud och SMHI, växthuseffekten och Anneli Hulthén när kolsvarta moln svepte in över staden från väster, slukade solen och vräkte sitt vatten över det myllrande folklivet nedanför. Egentligen var det bara straffet för att bryta mot den himmelske härskarens generalsparagraf för den här staden: Lämna aldrig huset utan paraply! Själv hade jag hellre sett att det hade regnat hela dagen, för nu vaknade jag av de där första försåtliga solstrålarna som trängde genom springorna i persiennen. Jag hade kommit hem vid tvåtiden på natten, naturligtvis omskakad av de hemska händelser som hade utspelat sig i Masthuggskyrkan vid midnatt.
Det var inte i första hand fyndet av liket som gjorde mig upprörd. Inte heller det faktum att jag mot min vilja hade blivit indragen i vad som förmodligen skulle komma att utveckla sig till en riktigt ruskig historia. Sådant var jag van vid, det hade hänt förr. Nej, det var ängeln som bekymrade mig – bekymrade mig därför att hon rubbade min världsbild. Jag trodde inte på gud, men nu hade hon inte bara låtit mig skåda utan rent av tillbringa en liten tid i guds rike. Men, sade jag till mig själv, här står jag fortfarande bland de levande, för att ta mig an de döda, kanske rent av hämnas dem. Kan man verkligen vara i guds rike för ett ögonblick och sedan återvända till jorden? Jag mindes ju tydligt vad det var jag hade upplevt den där korta stunden i kyrkan som likväl kändes evighetslång. Det föranledde ännu en fråga: Kan man minnas på jorden det man har upplevt i himlen? Det skulle betyda att vårt medvetande trots allt inte är ändligt. Jag rös vid tanken, den rubbade verkligen mina cirklar.
Efter en halvpanna glögg med rom och ett par whisky från den alltid lika generöse Paddy, somnade jag i soffan vid halvtretiden och vaknade alltså inte förrän de första solstrålarna väckte mig sex timmar senare. Jag gjorde en kopp snabbkaffe och beslutade för ovanlighetens skull att inte dryga ut den med irländsk whisky. Åtminstone inte än på någon timme. Sedan tog jag fram lappen med webbadressen ur bakfickan och satte mig vid datorn. Hemsidan hette Dragans Drabanter. Det framgick inte vem Dragan var, men det var ingen tvekan om vad han ville åstadkomma. Han ville få läsarna att skratta – åt sig själva, åt världen, rent av åt varandra på ett positivt sätt. Mest ville han att de skulle skratta åt de föreställningar människor i alla tider hade gjort sig om världen, gud och universum, och som saknade förankring i den verklighet som faktiskt hade kommit i dager de senaste femhundra åren. I centrum stod naturligtvis religionen. Dragan var bra, det kunde jag konstatera bara genom att skumma de första styckena. Han förkastade inte religionen eller gjorde narr av den.
Däremot vände han sig mot all form av dogmatism och fanatism, och han narrade därmed dem som satt fast i gamla föreställningar som inte länge ägde någon giltighet. Ja, som kanske rent av aldrig hade gjort det. Wahhabiterna i Saudiarabien och deras ättelägg i form av salafister och Islamiska Staten, försöker till exempel inbilla sina undersåtar och resten av den muslimska världen att de både tolkar och tillämpar Koranen enligt profetens vilja, som man gjorde på hans tid. Men faktum är att ingen vet eller någonsin kan veta hur detta purfärska, omstörtande dokument tolkades och tillämpades när det satte samtiden på ända för snart 1400 år sedan. Det var särskilt ett inlägg på sidan som fångade mitt intresse. Det hette Trubbel i Paradiset och hade undertiteln: När människan kidnappar gud. Jag började genast läsa:
"Det hade varit lugnt i Paradiset i flera dagar, och Sankte Per kunde unna sig ännu en sovmorgon. De flesta nyanlända respekterade föreskrifterna och gick med på att vänta i det som katolikerna kallade skärselden tills portarna slogs upp för dagen. Där fanns naturligtvis de för vilka väntan var olidlig eftersom de saknade identitetshandlingar. Men de blev desto gladare när de fick veta att varken gud eller hans son, änglarna, helgonen, patriarkerna eller profeterna brydde sig om några sådana. I himmelriket var alla välkomna! Den förste biskopen av Rom vaknade till och kastade ett sömndrucket öga på timglaset som han fortfarande använde av sentimentala skäl. "Lika mycket sand som i Sahara…" mumlade han och somnade om. Plötsligt bultade det på porten. Per vred på sig men slumrade vidare. Strax bultade det på porten igen, mycket högre och kraftfullare, så att marken innanför skälvde. Nu blev Per klarvaken. "Vid Lucifers löjliga låtlista!" utbrast han förtretat, drog på sig tofflor och morgonrock och gick för att se vad som var på färde. Han kikade genom titthålet i porten och fick se en skara blodiga och upprörda men samtidigt förväntansfulla unga män utanför. Flera av dem bar sina huvuden under armarna. De som inte längre hade några armar fick hjälp av sina trosfränder att bära både lemmar och huvuden om det behövdes.
Per ropade till dem genom titthålet: "Vi öppnar inte förrän om en timme!" "Men vi är guds utvalda!" ropade någon i församlingen. "Vi har dött för hans skull!" "I helvete!" hördes från ett huvud i en sliten plastkasse från en världsomspännande livsmedelskedja. "Det är vi som är guds utvalda! Den där skiten är djävulens avföda. Jag satte själv kulan i skallen som tog livet av honom!" Huvudet i påsen skrockade muntert när han tänkte tillbaka på den minnesvärda händelsen. Kamraterna kom med glada tillrop och nickade instämmande. "De ljuger allihop!" skrek någon långt bak i hopen. Per kunde inte se honom. "Även om de andra också är utvalda var vi först, så vi måste vara mest utvalda. Släpp in oss och låt de andra fara åt helvete!" "Det finns inget helvete", svarade Per stillsamt. Då blev det alldeles tyst.
Några sekunder senare bröt männen på andra sidan porten ut i ett våldsamt gapskratt. De slog sig för knäna och dunkade varandra i ryggen – även män som helt nyss hade tagit livet av varandra. "Det var den bästa idag", skrattade någon. "Obetalbart", skrockade en annan. "Tänk om livet på jorden hade varit lika roligt", hördes en tredje bakifrån. De skrattade igen. Till sist dog larmet ut och männen rörde sig bort från sina fiender och samlades i de grupper där de hörde hemma. "Allvarligt, mannen", sade till sist en yngling vars skäggväxt ännu inte levde upp till ambitionsnivån. "Öppna dörren och släpp in mig och mina kompisar. Vi ska döda de andra och kasta dem till hundarna i helvetet!" "Ni kan ju försöka", skrockade Sankte Per, men han insåg samtidigt att han hade fått ett problem på halsen. "Vänta lite", ropade han genom titthålet. "Jag är strax tillbaka!" De unga männen utanför skruvade på sig. De kände sig inte alls bekväma med situationen. Framför allt hade de inte räknat med att få se sina fiender vid Pärleporten. De trodde att de skulle fara käpprätt åt helvete – genast, utan att passera gå.
Det uppstod gruff och slagsmålsungar bland grupperna, och somliga gjorde resultatlösa försök att döda varandra igen. Efter ett par minuter återvände Sankte Per. "Grabbar", ropade han genom titthålet. "Vi gör så här: Gå ett par hundra meter åt vänster…" Det uppstod förvirring. "Nej, nej!" klagade Per. "Ert vänster, mitt höger!" De unga männen diskuterade en stund med varandra innan de kom överens om riktningen. "Ser ni det stora trädet där borta?" fortsatte Per. Församlingen tittade för en gångs skull åt rätt håll och nickade. "Bra! När ni kommer fram till trädet så finns där en mindre port. Stanna där så kommer jag om en liten stund." Han skulle just lämna dem när en tanke slog honom: "Och vid Bileams talande åsna – ät inte av äpplena! Det är en ny sort som jag ympade in förra året och jag vill att de sitter kvar så länge som möjligt!" Sedan lämnade han de unga männen som redan hade börjat röra sig mot det stora trädet.
När ynglingarna hörde nyckeln i låset, fick somliga av dem brått att göra sig av med resterna av de äpplen de hade pallat och stoppat i sig. Sankte Per såg dem, men han såg också att påfallande många äpplen satt kvar på sina grenar, och med detta lät han sig nöja. Han öppnade den tunga, lätt rostiga smidesporten som kved och gnisslade i gångjärnen. "Välkomna!" ropade han och slog ut med armarna. De unga männen rusade framåt och trängde sig igenom porten. Ingen av dem hade sett inskriptionen som stod ovanför: I som här inträden, låten hoppet fara. Innanför porten befann de sig plötsligt på en stor innergård där väldiga plataner och dadelpalmer gav skugga och svalka i den sol som varken brände eller blev för varm. Gården omgavs av vackra byggnader i vad som på jorden hade varit sandsten, med balkonger, balustrader och pelargångar. Dessa befolkades av mängder av helgon, patriarker, änglar och profeter som nyfiket följde händelserna på gårdsplanen. "Det där gjorde jag för länge sedan!" hördes plötsligt från en av balkongerna. Det var St Denis som inte kunde hålla sig för skratt när han fick se en av ynglingarna med huvudet under armen. Änglarna och helgonen som stod intill honom drog sig raskt undan. De ville inte höra den historien en gång till.
Framför den bortre väggen stod ett enkelt bord med en vit duk. Vid bordet satt, från höger till vänster, profeten Muhammed, patriarken Abraham, Jesus och profeten Jesaja. De unga männen kastade sig till marken för att tillbe just sina företrädare. Muslimerna var de enda som utan vidare kunde visa dem alla vördad. "Se så", började Abraham. "Res på er! Vi är inte så formella här i himlen." De unga männen steg försiktigt upp och betraktade de församlade potentaterna. "Vad för er alldeles för tidigt till vår stillsamma avkrok?" fortsatte Abraham. "Vi har inte kallat er ännu." Ynglingarna skruvade på sig och flackade med blicken. Den äldste av dem visade sig vara en jude som hade fått halva bröstkorgen bortsprängd när han hade fallit på sin egen handgranat. Ett väldigt hål gapade där hjärtat en gång hade suttit. Nu låg det i en plastkasse tillsammans med diverse andra organ och inälvor. "Jag verkar vara den äldste i sällskapet, så jag får väl tala för oss alla", började han till sist. "Och vad har du att säga, du som tror dig tillhöra mitt folk mer än andra?" undrade Abraham. Mannen, som var i trettioårsåldern, harklade sig och spottade upp lite blod som hade samlats i den lunga han fortfarande hade kvar. Det tog emot, men han visste vad han måste säga.
"Som ni ser så är vi många här som har slagit ihjäl varandra för er skull", började han. "Själv måste jag säga att jag är både förvånad och besviken över att se er alla vid samma bord." Han lät blicken vandra från Abraham till Jesaja: "Jag har för sjutton dött för er skull och lämnat min fru och våra tre barn åt sitt öde!" "Du har själv kastat dig ned i Dödsskuggans dal, min vän", sade Jesaja stillsamt. "Det är inget vi har bett dig om." "Men det står ju att de som bor i Dödskuggans dal skall se ett ljus skina klart", invände mannen utan hjärta. "Det ljuset måste väl ändå vara att rensa ut de otrogna och göra världen redo för Messias återkomst?" "Vad har du läst det?" undrade Jesaja. "Det är inget jag har sagt i alla fall…" Nu fick en annan av de unga männen mål i mun. "Men Messias har ju redan kommit till jorden!" utbrast han. "Jesus, du sitter ju där – varför säger du inget när de drar ditt namn och din gärning i smutsen? Du är ju för fasen guds son!" Jesus lutade sig tillbaka i stolen och suckade. "Grabben", började han. "Med den bjälken du har i ögat skulle du kunna resa ett Babels torn som räckte ända hit! Du säger att jag är guds son, och det är förvisso sant. Men det är du också!" Det gick ett sus genom församlingen. "Ja, vems son skulle du annars vara?" undrade Jesus och slog ut med armarna. "Djävulens? Och varför skulle han kunna få barn men inte gud?" Jesus spände ögonen i den stackars ynglingen som hade ägnat hela livet åt att tro på honom: "Säger du att djävulen är större än gud?!" Den unge mannen skakade. Han hade aldrig tänkt på det viset.
Nu tog Muhammed över. "Jag ser många här som ägnar sig åt att slå ihjäl vad ni kallar otrogna i mitt namn." Han tittade strängt på gruppen med jihadister som stod och muttrade under en av de stora dadelpalmerna. "Till er har jag bara en sak att säga: Lägg av med det! Om ni alls skall slåss skall ni brottas med er själva. Det är bara genom inre kamp som ni kan nå insikt om det verkligt gudomliga. Gud har inte skapat er med en fri vilja för att ni skall ge er på andra som bara tolkar världen utifrån sin fria vilja." Han lutade sig fram över bordet och fick något ödesmättat i rösten: "Och vad beträffar allt det som står i skrifterna som ni kallar guds ord och som ni påstår att vi har skrivit i olika sammanhang – det är bara tankar och idéer för att hjälpa er på traven. Reglerna finns inte där för att ni alltid skall ha nåt att hålla i handen genom oföränderliga tider – de finns där för att hjälpa er i stunder när ni månne hamnar i vankelmod och svårigheter. Men de stunderna ser olika ut i olika tider, och därför kan inte heller alla regler vara huggna i sten. Ni är väl ändå inte barnungar, ni kan väl vid mitt skägg förstå vilka regler som är tidlösa och vilka som sedan länge malts ned av tidens tand?!" Muhammed var riktigt vred. Han ryckte i det långa, gråsprängda skägget som för att göra narr av de ynglingar som knappt kunde få skägget att växa. "Minns att gud ser vad ni är och vad ni gör", avslutade han. "Jag kan försäkra er om att han inte gillar vad han ser när han betraktar er!"
De unga männen begynte visa sitt missnöje. De kunde inte acceptera att de skulle ha slösat bort hela livet med att tro på villfarelser. "Vi köper inte det här", mumlade någon. "Hursa?!" utbrast Abraham. "Vi vill prata med gud själv!" ropade mannen utan hjärta. "Vi har faktiskt dött för hans skull, inte er." Han ryckte på axlarna: "Tekniskt sett, i alla fall." "Guds son…" fräste den kristne ynglingen och sparkade med foten i sanden. "Pyttsan!" "Det finns ingen gud utom Allah, och han är större än allt!" ropade jihadisterna samfällt. "Vi kräver att få prata med Honom!" De fyra herrarna bakom bordet utbytte besvärade blickar med varandra. "Nu är det så här", började Jesaja trevande. De unga männen spände ögonen i honom. Jesaja skruvade på sig. "Jo, ni förstår…" fortsatte han skamset "…det finns ingen gud." Den blodiga hopen blev rasande. "Vad menar du, vad är det för dumheter? Vem skulle annars ha skapat oss?" "Ja, inte är det gud i alla fall…" mumlade Jesus förläget. "Tala ur skägget, Muhammed!" ropade en av jihadisterna. "Jag är släkt med dig, så jag kan säga ditt förnamn!" Muhammed skakade på huvudet. "Jag är ledsen för det där med gud… Men ni fattade ju inte annars!" "Vadå fattade?" undrade en pojke bland judarna. "Jo, du förstår…" fortsatte Muhammed trevande. "Det gick ju inte att få er att hålla sams ens inom familjen utan att dra till med att gud blev förbannad. Gud finns för att ni behövde honom. Men han finns bara i era huvuden." St Denis bullrande skratt hördes återigen från balkongen när en av de huvudlösa tappade skallen i marken. "Man styvnar fort i vida kalsonger!" utbrast Abraham, som visste allt om rymliga underkläder. "Men nu får det räcka! Gud har inte skapat er, det har vi gjort. Så visa oss vid Galileens alla bockar lite respekt!"
Abraham ställde sig vid bordsändan och tittade menande på sina kollegor. "Jag tror vi får göra som indierna", konstaterade han, och de andra nickade instämmande. De unga männen stod handfallna, de förstod ingenting. Pötsligt blev de fyra herrarna bakom bordet uppslupna som barnungar. "Det där är bergis en spindel!" sade Jesus och pekade på en man vars hår stod åt alla håll. "I så fall är han där en orm!" utbrast Jesaja och kastade en dadel mot mannen med den bortsprängda bröstkorgen. "Åsnor är de förstås allihop", skrattade Muhammed. "Men de två därborta gör sig ändå bäst som vägglöss!" "Lugna er grabbar!" skrockade Abraham. "Vi gör som vanligt en lista så får Pelle ta hand om saken." De fyra potentaterna reste sig för att gå. "Mina herrar", sade Abraham och vände sig mot de unga männen. "Tack för besöket! Vi ses kanske om några miljoner år när ni har jobbat er upp igen!" De andra brast ut i ett asgarv som knappast passade deras ställning. Åtminstone inte i de unga männens ögon. "Nonsens!", muttrade någon. "Dumheter!" sade en annan. "Vad är det här för trams?" undrade mannen med den bortsprängda bröstkorgen. Ibland gick saker och ting fort även i himlen, och Sankte Per hade redan fått listan. "Det ska ni strax bli varse!" skrockade han och försvann in i den lilla vaktkuren som stod bredvid porten. Där drog han i en väldig spak samtidigt som han utkastade den magiska formeln: "Hej hopp jättepropp!". Plötsligt kryllade gårdsplanen av spindlar och skorpioner, ormar, ödlor, löss, gråsuggor och ettermyror. De fyra herrarna var något förutsägbara i sina val av inkarnationer. Porten gick upp, och en vind svepte in och tog med sig alla krypen från himlen och förde dem tillbaka till jorden. De skulle dröja innan de återvände. Fan vet om de skulle vara klokare då."
Det var en underbar historia! Jag undrade om den också hade fått Dragan mördad. Om det nu var Dragan som hade legat på golvet i kyrkan. Jag stängde ned datorn och gjorde mig en ny kopp snabbkaffe. Den här gången slog jag i rikligt med Paddy's. Sedan ringde jag det första numret i min jakt på Klimpen. Det hade blivit dags att ta reda på ett och annat.
Det var inte i första hand fyndet av liket som gjorde mig upprörd. Inte heller det faktum att jag mot min vilja hade blivit indragen i vad som förmodligen skulle komma att utveckla sig till en riktigt ruskig historia. Sådant var jag van vid, det hade hänt förr. Nej, det var ängeln som bekymrade mig – bekymrade mig därför att hon rubbade min världsbild. Jag trodde inte på gud, men nu hade hon inte bara låtit mig skåda utan rent av tillbringa en liten tid i guds rike. Men, sade jag till mig själv, här står jag fortfarande bland de levande, för att ta mig an de döda, kanske rent av hämnas dem. Kan man verkligen vara i guds rike för ett ögonblick och sedan återvända till jorden? Jag mindes ju tydligt vad det var jag hade upplevt den där korta stunden i kyrkan som likväl kändes evighetslång. Det föranledde ännu en fråga: Kan man minnas på jorden det man har upplevt i himlen? Det skulle betyda att vårt medvetande trots allt inte är ändligt. Jag rös vid tanken, den rubbade verkligen mina cirklar.
Efter en halvpanna glögg med rom och ett par whisky från den alltid lika generöse Paddy, somnade jag i soffan vid halvtretiden och vaknade alltså inte förrän de första solstrålarna väckte mig sex timmar senare. Jag gjorde en kopp snabbkaffe och beslutade för ovanlighetens skull att inte dryga ut den med irländsk whisky. Åtminstone inte än på någon timme. Sedan tog jag fram lappen med webbadressen ur bakfickan och satte mig vid datorn. Hemsidan hette Dragans Drabanter. Det framgick inte vem Dragan var, men det var ingen tvekan om vad han ville åstadkomma. Han ville få läsarna att skratta – åt sig själva, åt världen, rent av åt varandra på ett positivt sätt. Mest ville han att de skulle skratta åt de föreställningar människor i alla tider hade gjort sig om världen, gud och universum, och som saknade förankring i den verklighet som faktiskt hade kommit i dager de senaste femhundra åren. I centrum stod naturligtvis religionen. Dragan var bra, det kunde jag konstatera bara genom att skumma de första styckena. Han förkastade inte religionen eller gjorde narr av den.
Däremot vände han sig mot all form av dogmatism och fanatism, och han narrade därmed dem som satt fast i gamla föreställningar som inte länge ägde någon giltighet. Ja, som kanske rent av aldrig hade gjort det. Wahhabiterna i Saudiarabien och deras ättelägg i form av salafister och Islamiska Staten, försöker till exempel inbilla sina undersåtar och resten av den muslimska världen att de både tolkar och tillämpar Koranen enligt profetens vilja, som man gjorde på hans tid. Men faktum är att ingen vet eller någonsin kan veta hur detta purfärska, omstörtande dokument tolkades och tillämpades när det satte samtiden på ända för snart 1400 år sedan. Det var särskilt ett inlägg på sidan som fångade mitt intresse. Det hette Trubbel i Paradiset och hade undertiteln: När människan kidnappar gud. Jag började genast läsa:
"Det hade varit lugnt i Paradiset i flera dagar, och Sankte Per kunde unna sig ännu en sovmorgon. De flesta nyanlända respekterade föreskrifterna och gick med på att vänta i det som katolikerna kallade skärselden tills portarna slogs upp för dagen. Där fanns naturligtvis de för vilka väntan var olidlig eftersom de saknade identitetshandlingar. Men de blev desto gladare när de fick veta att varken gud eller hans son, änglarna, helgonen, patriarkerna eller profeterna brydde sig om några sådana. I himmelriket var alla välkomna! Den förste biskopen av Rom vaknade till och kastade ett sömndrucket öga på timglaset som han fortfarande använde av sentimentala skäl. "Lika mycket sand som i Sahara…" mumlade han och somnade om. Plötsligt bultade det på porten. Per vred på sig men slumrade vidare. Strax bultade det på porten igen, mycket högre och kraftfullare, så att marken innanför skälvde. Nu blev Per klarvaken. "Vid Lucifers löjliga låtlista!" utbrast han förtretat, drog på sig tofflor och morgonrock och gick för att se vad som var på färde. Han kikade genom titthålet i porten och fick se en skara blodiga och upprörda men samtidigt förväntansfulla unga män utanför. Flera av dem bar sina huvuden under armarna. De som inte längre hade några armar fick hjälp av sina trosfränder att bära både lemmar och huvuden om det behövdes.
Per ropade till dem genom titthålet: "Vi öppnar inte förrän om en timme!" "Men vi är guds utvalda!" ropade någon i församlingen. "Vi har dött för hans skull!" "I helvete!" hördes från ett huvud i en sliten plastkasse från en världsomspännande livsmedelskedja. "Det är vi som är guds utvalda! Den där skiten är djävulens avföda. Jag satte själv kulan i skallen som tog livet av honom!" Huvudet i påsen skrockade muntert när han tänkte tillbaka på den minnesvärda händelsen. Kamraterna kom med glada tillrop och nickade instämmande. "De ljuger allihop!" skrek någon långt bak i hopen. Per kunde inte se honom. "Även om de andra också är utvalda var vi först, så vi måste vara mest utvalda. Släpp in oss och låt de andra fara åt helvete!" "Det finns inget helvete", svarade Per stillsamt. Då blev det alldeles tyst.
Några sekunder senare bröt männen på andra sidan porten ut i ett våldsamt gapskratt. De slog sig för knäna och dunkade varandra i ryggen – även män som helt nyss hade tagit livet av varandra. "Det var den bästa idag", skrattade någon. "Obetalbart", skrockade en annan. "Tänk om livet på jorden hade varit lika roligt", hördes en tredje bakifrån. De skrattade igen. Till sist dog larmet ut och männen rörde sig bort från sina fiender och samlades i de grupper där de hörde hemma. "Allvarligt, mannen", sade till sist en yngling vars skäggväxt ännu inte levde upp till ambitionsnivån. "Öppna dörren och släpp in mig och mina kompisar. Vi ska döda de andra och kasta dem till hundarna i helvetet!" "Ni kan ju försöka", skrockade Sankte Per, men han insåg samtidigt att han hade fått ett problem på halsen. "Vänta lite", ropade han genom titthålet. "Jag är strax tillbaka!" De unga männen utanför skruvade på sig. De kände sig inte alls bekväma med situationen. Framför allt hade de inte räknat med att få se sina fiender vid Pärleporten. De trodde att de skulle fara käpprätt åt helvete – genast, utan att passera gå.
Det uppstod gruff och slagsmålsungar bland grupperna, och somliga gjorde resultatlösa försök att döda varandra igen. Efter ett par minuter återvände Sankte Per. "Grabbar", ropade han genom titthålet. "Vi gör så här: Gå ett par hundra meter åt vänster…" Det uppstod förvirring. "Nej, nej!" klagade Per. "Ert vänster, mitt höger!" De unga männen diskuterade en stund med varandra innan de kom överens om riktningen. "Ser ni det stora trädet där borta?" fortsatte Per. Församlingen tittade för en gångs skull åt rätt håll och nickade. "Bra! När ni kommer fram till trädet så finns där en mindre port. Stanna där så kommer jag om en liten stund." Han skulle just lämna dem när en tanke slog honom: "Och vid Bileams talande åsna – ät inte av äpplena! Det är en ny sort som jag ympade in förra året och jag vill att de sitter kvar så länge som möjligt!" Sedan lämnade han de unga männen som redan hade börjat röra sig mot det stora trädet.
När ynglingarna hörde nyckeln i låset, fick somliga av dem brått att göra sig av med resterna av de äpplen de hade pallat och stoppat i sig. Sankte Per såg dem, men han såg också att påfallande många äpplen satt kvar på sina grenar, och med detta lät han sig nöja. Han öppnade den tunga, lätt rostiga smidesporten som kved och gnisslade i gångjärnen. "Välkomna!" ropade han och slog ut med armarna. De unga männen rusade framåt och trängde sig igenom porten. Ingen av dem hade sett inskriptionen som stod ovanför: I som här inträden, låten hoppet fara. Innanför porten befann de sig plötsligt på en stor innergård där väldiga plataner och dadelpalmer gav skugga och svalka i den sol som varken brände eller blev för varm. Gården omgavs av vackra byggnader i vad som på jorden hade varit sandsten, med balkonger, balustrader och pelargångar. Dessa befolkades av mängder av helgon, patriarker, änglar och profeter som nyfiket följde händelserna på gårdsplanen. "Det där gjorde jag för länge sedan!" hördes plötsligt från en av balkongerna. Det var St Denis som inte kunde hålla sig för skratt när han fick se en av ynglingarna med huvudet under armen. Änglarna och helgonen som stod intill honom drog sig raskt undan. De ville inte höra den historien en gång till.
Framför den bortre väggen stod ett enkelt bord med en vit duk. Vid bordet satt, från höger till vänster, profeten Muhammed, patriarken Abraham, Jesus och profeten Jesaja. De unga männen kastade sig till marken för att tillbe just sina företrädare. Muslimerna var de enda som utan vidare kunde visa dem alla vördad. "Se så", började Abraham. "Res på er! Vi är inte så formella här i himlen." De unga männen steg försiktigt upp och betraktade de församlade potentaterna. "Vad för er alldeles för tidigt till vår stillsamma avkrok?" fortsatte Abraham. "Vi har inte kallat er ännu." Ynglingarna skruvade på sig och flackade med blicken. Den äldste av dem visade sig vara en jude som hade fått halva bröstkorgen bortsprängd när han hade fallit på sin egen handgranat. Ett väldigt hål gapade där hjärtat en gång hade suttit. Nu låg det i en plastkasse tillsammans med diverse andra organ och inälvor. "Jag verkar vara den äldste i sällskapet, så jag får väl tala för oss alla", började han till sist. "Och vad har du att säga, du som tror dig tillhöra mitt folk mer än andra?" undrade Abraham. Mannen, som var i trettioårsåldern, harklade sig och spottade upp lite blod som hade samlats i den lunga han fortfarande hade kvar. Det tog emot, men han visste vad han måste säga.
"Som ni ser så är vi många här som har slagit ihjäl varandra för er skull", började han. "Själv måste jag säga att jag är både förvånad och besviken över att se er alla vid samma bord." Han lät blicken vandra från Abraham till Jesaja: "Jag har för sjutton dött för er skull och lämnat min fru och våra tre barn åt sitt öde!" "Du har själv kastat dig ned i Dödsskuggans dal, min vän", sade Jesaja stillsamt. "Det är inget vi har bett dig om." "Men det står ju att de som bor i Dödskuggans dal skall se ett ljus skina klart", invände mannen utan hjärta. "Det ljuset måste väl ändå vara att rensa ut de otrogna och göra världen redo för Messias återkomst?" "Vad har du läst det?" undrade Jesaja. "Det är inget jag har sagt i alla fall…" Nu fick en annan av de unga männen mål i mun. "Men Messias har ju redan kommit till jorden!" utbrast han. "Jesus, du sitter ju där – varför säger du inget när de drar ditt namn och din gärning i smutsen? Du är ju för fasen guds son!" Jesus lutade sig tillbaka i stolen och suckade. "Grabben", började han. "Med den bjälken du har i ögat skulle du kunna resa ett Babels torn som räckte ända hit! Du säger att jag är guds son, och det är förvisso sant. Men det är du också!" Det gick ett sus genom församlingen. "Ja, vems son skulle du annars vara?" undrade Jesus och slog ut med armarna. "Djävulens? Och varför skulle han kunna få barn men inte gud?" Jesus spände ögonen i den stackars ynglingen som hade ägnat hela livet åt att tro på honom: "Säger du att djävulen är större än gud?!" Den unge mannen skakade. Han hade aldrig tänkt på det viset.
Nu tog Muhammed över. "Jag ser många här som ägnar sig åt att slå ihjäl vad ni kallar otrogna i mitt namn." Han tittade strängt på gruppen med jihadister som stod och muttrade under en av de stora dadelpalmerna. "Till er har jag bara en sak att säga: Lägg av med det! Om ni alls skall slåss skall ni brottas med er själva. Det är bara genom inre kamp som ni kan nå insikt om det verkligt gudomliga. Gud har inte skapat er med en fri vilja för att ni skall ge er på andra som bara tolkar världen utifrån sin fria vilja." Han lutade sig fram över bordet och fick något ödesmättat i rösten: "Och vad beträffar allt det som står i skrifterna som ni kallar guds ord och som ni påstår att vi har skrivit i olika sammanhang – det är bara tankar och idéer för att hjälpa er på traven. Reglerna finns inte där för att ni alltid skall ha nåt att hålla i handen genom oföränderliga tider – de finns där för att hjälpa er i stunder när ni månne hamnar i vankelmod och svårigheter. Men de stunderna ser olika ut i olika tider, och därför kan inte heller alla regler vara huggna i sten. Ni är väl ändå inte barnungar, ni kan väl vid mitt skägg förstå vilka regler som är tidlösa och vilka som sedan länge malts ned av tidens tand?!" Muhammed var riktigt vred. Han ryckte i det långa, gråsprängda skägget som för att göra narr av de ynglingar som knappt kunde få skägget att växa. "Minns att gud ser vad ni är och vad ni gör", avslutade han. "Jag kan försäkra er om att han inte gillar vad han ser när han betraktar er!"
De unga männen begynte visa sitt missnöje. De kunde inte acceptera att de skulle ha slösat bort hela livet med att tro på villfarelser. "Vi köper inte det här", mumlade någon. "Hursa?!" utbrast Abraham. "Vi vill prata med gud själv!" ropade mannen utan hjärta. "Vi har faktiskt dött för hans skull, inte er." Han ryckte på axlarna: "Tekniskt sett, i alla fall." "Guds son…" fräste den kristne ynglingen och sparkade med foten i sanden. "Pyttsan!" "Det finns ingen gud utom Allah, och han är större än allt!" ropade jihadisterna samfällt. "Vi kräver att få prata med Honom!" De fyra herrarna bakom bordet utbytte besvärade blickar med varandra. "Nu är det så här", började Jesaja trevande. De unga männen spände ögonen i honom. Jesaja skruvade på sig. "Jo, ni förstår…" fortsatte han skamset "…det finns ingen gud." Den blodiga hopen blev rasande. "Vad menar du, vad är det för dumheter? Vem skulle annars ha skapat oss?" "Ja, inte är det gud i alla fall…" mumlade Jesus förläget. "Tala ur skägget, Muhammed!" ropade en av jihadisterna. "Jag är släkt med dig, så jag kan säga ditt förnamn!" Muhammed skakade på huvudet. "Jag är ledsen för det där med gud… Men ni fattade ju inte annars!" "Vadå fattade?" undrade en pojke bland judarna. "Jo, du förstår…" fortsatte Muhammed trevande. "Det gick ju inte att få er att hålla sams ens inom familjen utan att dra till med att gud blev förbannad. Gud finns för att ni behövde honom. Men han finns bara i era huvuden." St Denis bullrande skratt hördes återigen från balkongen när en av de huvudlösa tappade skallen i marken. "Man styvnar fort i vida kalsonger!" utbrast Abraham, som visste allt om rymliga underkläder. "Men nu får det räcka! Gud har inte skapat er, det har vi gjort. Så visa oss vid Galileens alla bockar lite respekt!"
Abraham ställde sig vid bordsändan och tittade menande på sina kollegor. "Jag tror vi får göra som indierna", konstaterade han, och de andra nickade instämmande. De unga männen stod handfallna, de förstod ingenting. Pötsligt blev de fyra herrarna bakom bordet uppslupna som barnungar. "Det där är bergis en spindel!" sade Jesus och pekade på en man vars hår stod åt alla håll. "I så fall är han där en orm!" utbrast Jesaja och kastade en dadel mot mannen med den bortsprängda bröstkorgen. "Åsnor är de förstås allihop", skrattade Muhammed. "Men de två därborta gör sig ändå bäst som vägglöss!" "Lugna er grabbar!" skrockade Abraham. "Vi gör som vanligt en lista så får Pelle ta hand om saken." De fyra potentaterna reste sig för att gå. "Mina herrar", sade Abraham och vände sig mot de unga männen. "Tack för besöket! Vi ses kanske om några miljoner år när ni har jobbat er upp igen!" De andra brast ut i ett asgarv som knappast passade deras ställning. Åtminstone inte i de unga männens ögon. "Nonsens!", muttrade någon. "Dumheter!" sade en annan. "Vad är det här för trams?" undrade mannen med den bortsprängda bröstkorgen. Ibland gick saker och ting fort även i himlen, och Sankte Per hade redan fått listan. "Det ska ni strax bli varse!" skrockade han och försvann in i den lilla vaktkuren som stod bredvid porten. Där drog han i en väldig spak samtidigt som han utkastade den magiska formeln: "Hej hopp jättepropp!". Plötsligt kryllade gårdsplanen av spindlar och skorpioner, ormar, ödlor, löss, gråsuggor och ettermyror. De fyra herrarna var något förutsägbara i sina val av inkarnationer. Porten gick upp, och en vind svepte in och tog med sig alla krypen från himlen och förde dem tillbaka till jorden. De skulle dröja innan de återvände. Fan vet om de skulle vara klokare då."
Det var en underbar historia! Jag undrade om den också hade fått Dragan mördad. Om det nu var Dragan som hade legat på golvet i kyrkan. Jag stängde ned datorn och gjorde mig en ny kopp snabbkaffe. Den här gången slog jag i rikligt med Paddy's. Sedan ringde jag det första numret i min jakt på Klimpen. Det hade blivit dags att ta reda på ett och annat.
fredag 1 januari 2016
III: En ängel i rummet
Det gick en ängel genom rummet. Hon steg ut ur Ninnan Santessons altartavla och rörde sig med lätta steg mot dopfunten där hon knäböjde framför Henry Nilssons skulptur av Fridens ängel. Sedan fortsatte hon nedför sidogången, alltmedan det stod ett ljus omkring henne som var så starkt och klart att jag för ett ögonblick tyckte mig kunna se var och en av materiens alla byggstenar. Ändå var det på inget sätt obehagligt eller påträngande. Tvärtom om var det som om styrkan och klarheten i ljuset grep tag i mitt sinne, mitt hjärta, ja, hela mitt väsen, och sög in mig i ett universum som skimrade av oändligt många stjärnor som smalt samman till ett helt och trängde in i mig och genomfor hela min kropp med en behaglig värme som i just den stunden tycktes förklara min egen, och alla andras, och hela världens, existens. Ängeln fortsatte nedför sidogången, men jag stod som förstummad, uppfylld av ljuset och värmen och den övermäktiga känslan av att vara ett med allt som är och någonsin har varit skapat. Jag var inte längre en människa, en individ, ett antal sammanfogade stycken av materien – jag var allt, och jag var inget, på en och samma gång, i en och samma form. Den enda, formlösa formen.
Tystnaden är det jag tydligast minns när jag tänker tillbaka på denna omvälvande upplevelse. När jag stod där omsluten av världsalltets samlade kunskap, omedveten om varje utmätt händelse eller rörelse, vederfors jag en tystnad så kompakt, så genomträngande att inga världsliga ljud kunde vara högre. Det behövdes inga basuner, ingen änglasång, inga pukor och trumpeter, inga högstämda oden till mänskliga gudar – ur inget hördes ändå allt. När lammet bröt det sjunde sigillet blev det tyst i himlen i vidpass en halvtimme, står det i Johannes Uppenbarelser. Jag vet inte hur länge jag själv stod där med den döde vid mina fötter och ängeln som rörde sig utefter kyrkväggarna, men det kan inte ha varit mycket mer än ett par minuter. Men under den tiden var jag utan tvivel en del av det som många säkert skulle kalla guds rike. Så om lammet nu hade brutit det sjunde sigillet, och om jag nu stod mitt i den tystnad som därefter skulle uppfylla himmelriket för en stund – innebar det också att jag, som det står i boken, var utvald, upptagen i guds rike? Och vilka hade i så fall valts bort, skilts från de rättfärdiga och nedstörtats i helvetet? Om jag nu verkligen var omsluten av allt som alls finns, och som utgör det enda vi vet och det enda som finns – hur kunde det då vara att detta allt ändå inte var allt, eftersom det faktiskt inte omfattade dem som skulle ha nedstörtats i helvetet? Om även ondskan är en del av skapelsen, borde då inte återfödseln av denna skapelse också medföra att allt ont förtärdes av godhet, och förvandlades till godhet, och inte bara förpassades till en särskilt otrevlig avkrok i universum där det förmodades bubbla och fräsa i evighet, eller i värsta fall bara tills någon uppstudsig ängel återigen beslöt sig för att öppna Pandoras ask? Vi tycks alltid falla tillbaka på att världen är uppdelad i vi och dom. Men vi och dom – det kan jag försäkra er! – existerade inte under de där få men likväl evighetslånga minuterna då keruberna fortfarande putsade basunerna och trumpeterna och gjorde andningsövningar inför änglasången, och jag i sanning var omsluten av guds rike.
Plötsligt genomfors jag av en rysning, kall som en isvind, som trängde in i huvudet och fortplantade sig genom kroppen så att den förklarande värmen som helt nyss hade uppfyllt mig frös sönder och krackelerade. Jag ryckte till, och blev plötsligt medveten om tiden och rummet och det plågade, vaxgula ansiktet vid mina fötter med sin vidöppna mun och sina uppspärrade ögon. Jag sökte efter ängeln, men fann henne inte förrän jag hade löpt med ögonen över nästan hela skeppet. Hon satt på knä till vänster om altaret, framför Henry Nilssons andra träskulptur, Stridens ängel, som föreställer ärkeängeln Mikael som med sitt svärd betvingar draken. Hon slog ut med händerna som på en bild av bebådelsen, alltså som om min ängel överlämnade något till Mikael så att det nu låg i hans händer. Trots rysningen som förde mig åter till jorden från guds rike, hade jag fortsatt att befinna mig i den där kompakta tystnaden. Nu bröts även den förtrollningen när jag hörde hur ängeln snyftade. Liksom ljuset som tidigare hade stått omkring henne, var också ljuden hon utstötte knivskarpa, kristallklara, som om de i varje fragment rymde den absoluta sanningen. Men det stod klart för mig att det nu rörde sig om mycket obehagliga sanningar. Ängeln reste sig och gick med huvudet böjt mot altaret. När hon försvann in i altartavlan drog en vind genom kyrkan som kved och skrek mellan kyrkbänkarna och satte ljuskronorna i gungning. Till sist hörde jag hur det smällde i kyrkporten. När jag vände mig om stod Björk i vapenhuset.
*
Klimpens värsta dag i livet inträffade torsdagen den 25 februari 2010. Det var då han av misstag tryckte på den gula Biståndsknappen när han pantade flaskor på Netto på Andra Långgatan. Klimpen var mycket förtjust i denna ruskiga men likväl sedelärande historia, och han försatt aldrig ett tillfälle att berätta den. Det fanns nog inte många i hans umgänge som inte hade hört den åtminstone ett dussintal gånger. På senare år hade han börjat komplettera historien med långa utläggningar om det skamliga i att placera en grön knapp (pengarna till dig) bredvid en gul (pengarna till Afrika). Han hade nämligen läst någonstan att gul är en färg som stimulerar både den gröna och röda färgen i näthinnan. Därav drog Klimpen genast slutsatsen att staten medvetet hade gjort knapparna gula och gröna för att lura skjortan av de arma satar som var beroende av sina pantsatta slantar. Staten var det begrepp som Klimpen använde om allt han inte gillade, och det omfattade det mesta från kronofogden och Stefan Löfvén till Rädda Barnen och krögare som inte ville ge honom kredit. Med staten syftade Klimpen kort och gott på alla som ville att han skulle betala för sig. Nåväl, idag var det jag som stod för notan. Jag hoppades att det skulle göra honom på gott humör så att han svarade på mina frågor.
Vi träffades på restaurang Persikogården vid Stigbergstorget, mer känd – eller snarare ökänd – som Opiumhålan och av många beskriven som den absolut sunkigaste krogen i Majorna. Klimpen kom i taxi från Järntorget, där han hade storhandlat på Seven Eleven. "Dom har så himla goa tjabajtas med italiensk ost!" som han uttryckte det. Utan att fråga drog jag slutsatsen att Klimpens socialsekreterare hade förbarmat sig lite extra över honom lagom till jul. "Hur får jag tag i Gråterskan?" undrade jag när öl och sprit väl stod på bordet. Klimpen tittade outgrundligt på mig samtidigt som han svepte en sexa Fernet. Han hade små ögon som rörde sig oavbrutet och som nästan helt uppfylldes av de svarta pupillerna. "Grynet, menar du!" utbrast han och satte ned glaset med en smäll. Han torkade sig om munnen med högerarmen och tittade ut över älven som flöt fram utanför Fiskhamnen och Amerikaskjulet. "Jag träffade henne häromdagen", fortsatte han. "Blev lite orolig faktiskt…" "Jaså", sade jag. "Varför då?" Klimpen skruvade på sig, flackade med ögonen och kliade sig i håret. Jag vinkade efter påfyllning. Ännu en sexa gjorde tungans band lösare. "Jag gillar Grynet, vet du…" började Klimpen trevande. Jag såg hur han kämpade med att få ordning på tankarna. "Hon är snäll. Men hon är faktiskt rätt korkad också!" Klimpen fick något härjat i blicken. Det var tydligt att han oroade sig för den person han kallade Grynet och som jag kände som Gråterskan. "Vad var det du såg som gjorde dig bekymrad?" undrade jag och vinkade efter mer sprit. Den här gången lämnade servitören kvar flaskan. Klimpen svepte det sista i glaset och slog i till bredden ur flaskan. "Hon hänger med en snubbe", fortsatte han till sist. "Den snubben är inget bra, han får henne att göra dåliga saker. Visst, hon säger att hon får pengar, och det är väl schyst. Men fan Slieve, pengar är inte allt! Man måste leva också."
De sista meningarna sammanfattade förvisso Klimpens livsfilosofi, även om han just nu syftade på något som han tog på största allvar. "Den här snubben", försökte jag utan att verka alltför påstridig. "Vet du vem det är?" "En jävla skitstövel!" skrek Klimpen plötsligt så att små pärlor av Fernet Branca stod ur munnen på honom och duschade mig i ansiktet. De få gäster som befann sig i lokalen vände sig om och blängde på oss. Ingen som hängde på Opiumhålan var överdrivet förtjust i onödig uppmärksamhet. Det var naturligtvis inte heller servitören, som tecknade åt mig att vi måste hålla nere volymen eller lämna stället. Klimpen bad om ursäkt med sitt kroppsspråk. "Förlåt", fortsatte han och smuttade på det stora snapsglaset. "Men jag blir så himla arg när jag tänker på honom. Han är en jävla rik snobb som bara utnyttjar såna som oss som inte har det så bra. Och dom stackarna som kommer från Syrien, ska du veta… Han tar allt dom har!" "Vad säger du", utbrast jag. "Lurar han flyktingar? På vilket sätt?" "Han tar allt dom har för att dom ska få bo hos honom", svarade Klimpen lugnt och svepte resten av den tredje sexan. Han fyllde på glaset igen. "Bo hos honom?" undrade jag och lät oförstående. "Utanför stan", svarade Klimpen som tycktes bli nyktrare för varje glas han fick i sig. "Han har ett stort ställe med massa husvagnar där dom från Syrien får bo." "Vet du var?" frågade jag och försökte dämpa min entusiasm. "Jag tror det är åt flygplatsen", sade Klimpen och ryckte på axlarna. "Och gråterskan?" fortsatte jag. "Grynet? Var kan jag få tag i henne?" Klimpen suckade och tog ett par klunkar öl. "Hon hänger på Sejdeln ibland", svarade han efter en liten stund. "Jag tror hon träffar gubbjäveln där också." Bingo, tänkte jag och vinkade efter notan. Klimpen tittade djupt i glaset, och snart gick det inte längre att få något vettigt ur honom. Jag gav honom en femhundring så att han kunde ta en taxi hem till den lägenhet i Tynnered som han faktiskt hade lyckats behålla i många år. Jag vet inte vad han gjorde med pengarna, men han tog förmodligen ingen taxi.
*
Utanför Masthuggskyrkan lystes årets mörkaste natt upp av blåljus och de strålkastare som teknikerna hade satt upp för att genomsöka området och säkra den bevisning som kunde finnas på platsen. Uniformerna genomförde understundom ganska tuffa utfrågningar av de romer som bodde i husvagnar runt kyrkan. "Säg åt dem att tagga ned på cowboyfasonerna", sade jag till kommissarie Björk. "Det finns kanske någon som har sett något, men tyvärr är de här människorna mer rädda för polisen än för tjuvar och mördare. Och jag är säker på att ingen av dem har med detta att göra." Björk nickade, han visste vad jag menade. Vi tände varsin cigarett, och jag drog ett av de där ytterst få blossen som verkligen känns tillfredsställande. "Och du då?" undrade Björk efter en liten stund. Jag såg frågande på honom, fast jag visste vad han menade. "Vad har du med det här att göra?" Jag berättade för honom precis som det var. För en gångs skull fanns det inget för mig att undanhålla, för jag visste själv inte något. "Men varför blanda in dig utan anledning?" undrade Björk misstänksamt. "Jag vet inte", svarade jag sannskyldigt. "Men det tänker jag definitivt ta reda på!"
Det var långtifrån första gången som jag och Björk hade råkat ut för både märkliga och ruskiga historier tillsammans. Det var trots allt så vi hade träffats en gång för snart tjugo år sedan. Men tidigare händelser hade alltid haft med mitt förflutna att göra. Den här gången kunde jag inte se några sådana kopplingar. "Den där lappen i munnen…" började jag. "Har ni tagit hand om den ännu?" Björk drog ett sista bloss och slängde fimpen i en vattenpöl. Sedan räckte han mig en papperslapp. "Webbadressen…" muttrade han. "Den kanske ger dig några uppslag." Jag stoppade lappen i bakfickan och kastade bort min egen fimp. "Snart kommer det där att kosta dig flera tusen spänn", grymtade Björk. "Dig också", svarade jag och började gå mot Repslagaregatan. Det regnade, och solen skulle inte gå upp på länge än. Jag tänkte på liket i kyrkan med mun och ögon på vid gavel – en människa, nyss levande, skräckslagen i livets yttersta stund. Vad hade han gjort för att förtjäna ett sådant fruktansvärt öde? Förmodligen ingenting. Mest tänkte jag på ängeln som för ett ögonblick hade låtit mig se guds rike. Jag hoppades att hon fortfarande fanns vid min sida.
Tystnaden är det jag tydligast minns när jag tänker tillbaka på denna omvälvande upplevelse. När jag stod där omsluten av världsalltets samlade kunskap, omedveten om varje utmätt händelse eller rörelse, vederfors jag en tystnad så kompakt, så genomträngande att inga världsliga ljud kunde vara högre. Det behövdes inga basuner, ingen änglasång, inga pukor och trumpeter, inga högstämda oden till mänskliga gudar – ur inget hördes ändå allt. När lammet bröt det sjunde sigillet blev det tyst i himlen i vidpass en halvtimme, står det i Johannes Uppenbarelser. Jag vet inte hur länge jag själv stod där med den döde vid mina fötter och ängeln som rörde sig utefter kyrkväggarna, men det kan inte ha varit mycket mer än ett par minuter. Men under den tiden var jag utan tvivel en del av det som många säkert skulle kalla guds rike. Så om lammet nu hade brutit det sjunde sigillet, och om jag nu stod mitt i den tystnad som därefter skulle uppfylla himmelriket för en stund – innebar det också att jag, som det står i boken, var utvald, upptagen i guds rike? Och vilka hade i så fall valts bort, skilts från de rättfärdiga och nedstörtats i helvetet? Om jag nu verkligen var omsluten av allt som alls finns, och som utgör det enda vi vet och det enda som finns – hur kunde det då vara att detta allt ändå inte var allt, eftersom det faktiskt inte omfattade dem som skulle ha nedstörtats i helvetet? Om även ondskan är en del av skapelsen, borde då inte återfödseln av denna skapelse också medföra att allt ont förtärdes av godhet, och förvandlades till godhet, och inte bara förpassades till en särskilt otrevlig avkrok i universum där det förmodades bubbla och fräsa i evighet, eller i värsta fall bara tills någon uppstudsig ängel återigen beslöt sig för att öppna Pandoras ask? Vi tycks alltid falla tillbaka på att världen är uppdelad i vi och dom. Men vi och dom – det kan jag försäkra er! – existerade inte under de där få men likväl evighetslånga minuterna då keruberna fortfarande putsade basunerna och trumpeterna och gjorde andningsövningar inför änglasången, och jag i sanning var omsluten av guds rike.
Plötsligt genomfors jag av en rysning, kall som en isvind, som trängde in i huvudet och fortplantade sig genom kroppen så att den förklarande värmen som helt nyss hade uppfyllt mig frös sönder och krackelerade. Jag ryckte till, och blev plötsligt medveten om tiden och rummet och det plågade, vaxgula ansiktet vid mina fötter med sin vidöppna mun och sina uppspärrade ögon. Jag sökte efter ängeln, men fann henne inte förrän jag hade löpt med ögonen över nästan hela skeppet. Hon satt på knä till vänster om altaret, framför Henry Nilssons andra träskulptur, Stridens ängel, som föreställer ärkeängeln Mikael som med sitt svärd betvingar draken. Hon slog ut med händerna som på en bild av bebådelsen, alltså som om min ängel överlämnade något till Mikael så att det nu låg i hans händer. Trots rysningen som förde mig åter till jorden från guds rike, hade jag fortsatt att befinna mig i den där kompakta tystnaden. Nu bröts även den förtrollningen när jag hörde hur ängeln snyftade. Liksom ljuset som tidigare hade stått omkring henne, var också ljuden hon utstötte knivskarpa, kristallklara, som om de i varje fragment rymde den absoluta sanningen. Men det stod klart för mig att det nu rörde sig om mycket obehagliga sanningar. Ängeln reste sig och gick med huvudet böjt mot altaret. När hon försvann in i altartavlan drog en vind genom kyrkan som kved och skrek mellan kyrkbänkarna och satte ljuskronorna i gungning. Till sist hörde jag hur det smällde i kyrkporten. När jag vände mig om stod Björk i vapenhuset.
*
Klimpens värsta dag i livet inträffade torsdagen den 25 februari 2010. Det var då han av misstag tryckte på den gula Biståndsknappen när han pantade flaskor på Netto på Andra Långgatan. Klimpen var mycket förtjust i denna ruskiga men likväl sedelärande historia, och han försatt aldrig ett tillfälle att berätta den. Det fanns nog inte många i hans umgänge som inte hade hört den åtminstone ett dussintal gånger. På senare år hade han börjat komplettera historien med långa utläggningar om det skamliga i att placera en grön knapp (pengarna till dig) bredvid en gul (pengarna till Afrika). Han hade nämligen läst någonstan att gul är en färg som stimulerar både den gröna och röda färgen i näthinnan. Därav drog Klimpen genast slutsatsen att staten medvetet hade gjort knapparna gula och gröna för att lura skjortan av de arma satar som var beroende av sina pantsatta slantar. Staten var det begrepp som Klimpen använde om allt han inte gillade, och det omfattade det mesta från kronofogden och Stefan Löfvén till Rädda Barnen och krögare som inte ville ge honom kredit. Med staten syftade Klimpen kort och gott på alla som ville att han skulle betala för sig. Nåväl, idag var det jag som stod för notan. Jag hoppades att det skulle göra honom på gott humör så att han svarade på mina frågor.
Vi träffades på restaurang Persikogården vid Stigbergstorget, mer känd – eller snarare ökänd – som Opiumhålan och av många beskriven som den absolut sunkigaste krogen i Majorna. Klimpen kom i taxi från Järntorget, där han hade storhandlat på Seven Eleven. "Dom har så himla goa tjabajtas med italiensk ost!" som han uttryckte det. Utan att fråga drog jag slutsatsen att Klimpens socialsekreterare hade förbarmat sig lite extra över honom lagom till jul. "Hur får jag tag i Gråterskan?" undrade jag när öl och sprit väl stod på bordet. Klimpen tittade outgrundligt på mig samtidigt som han svepte en sexa Fernet. Han hade små ögon som rörde sig oavbrutet och som nästan helt uppfylldes av de svarta pupillerna. "Grynet, menar du!" utbrast han och satte ned glaset med en smäll. Han torkade sig om munnen med högerarmen och tittade ut över älven som flöt fram utanför Fiskhamnen och Amerikaskjulet. "Jag träffade henne häromdagen", fortsatte han. "Blev lite orolig faktiskt…" "Jaså", sade jag. "Varför då?" Klimpen skruvade på sig, flackade med ögonen och kliade sig i håret. Jag vinkade efter påfyllning. Ännu en sexa gjorde tungans band lösare. "Jag gillar Grynet, vet du…" började Klimpen trevande. Jag såg hur han kämpade med att få ordning på tankarna. "Hon är snäll. Men hon är faktiskt rätt korkad också!" Klimpen fick något härjat i blicken. Det var tydligt att han oroade sig för den person han kallade Grynet och som jag kände som Gråterskan. "Vad var det du såg som gjorde dig bekymrad?" undrade jag och vinkade efter mer sprit. Den här gången lämnade servitören kvar flaskan. Klimpen svepte det sista i glaset och slog i till bredden ur flaskan. "Hon hänger med en snubbe", fortsatte han till sist. "Den snubben är inget bra, han får henne att göra dåliga saker. Visst, hon säger att hon får pengar, och det är väl schyst. Men fan Slieve, pengar är inte allt! Man måste leva också."
De sista meningarna sammanfattade förvisso Klimpens livsfilosofi, även om han just nu syftade på något som han tog på största allvar. "Den här snubben", försökte jag utan att verka alltför påstridig. "Vet du vem det är?" "En jävla skitstövel!" skrek Klimpen plötsligt så att små pärlor av Fernet Branca stod ur munnen på honom och duschade mig i ansiktet. De få gäster som befann sig i lokalen vände sig om och blängde på oss. Ingen som hängde på Opiumhålan var överdrivet förtjust i onödig uppmärksamhet. Det var naturligtvis inte heller servitören, som tecknade åt mig att vi måste hålla nere volymen eller lämna stället. Klimpen bad om ursäkt med sitt kroppsspråk. "Förlåt", fortsatte han och smuttade på det stora snapsglaset. "Men jag blir så himla arg när jag tänker på honom. Han är en jävla rik snobb som bara utnyttjar såna som oss som inte har det så bra. Och dom stackarna som kommer från Syrien, ska du veta… Han tar allt dom har!" "Vad säger du", utbrast jag. "Lurar han flyktingar? På vilket sätt?" "Han tar allt dom har för att dom ska få bo hos honom", svarade Klimpen lugnt och svepte resten av den tredje sexan. Han fyllde på glaset igen. "Bo hos honom?" undrade jag och lät oförstående. "Utanför stan", svarade Klimpen som tycktes bli nyktrare för varje glas han fick i sig. "Han har ett stort ställe med massa husvagnar där dom från Syrien får bo." "Vet du var?" frågade jag och försökte dämpa min entusiasm. "Jag tror det är åt flygplatsen", sade Klimpen och ryckte på axlarna. "Och gråterskan?" fortsatte jag. "Grynet? Var kan jag få tag i henne?" Klimpen suckade och tog ett par klunkar öl. "Hon hänger på Sejdeln ibland", svarade han efter en liten stund. "Jag tror hon träffar gubbjäveln där också." Bingo, tänkte jag och vinkade efter notan. Klimpen tittade djupt i glaset, och snart gick det inte längre att få något vettigt ur honom. Jag gav honom en femhundring så att han kunde ta en taxi hem till den lägenhet i Tynnered som han faktiskt hade lyckats behålla i många år. Jag vet inte vad han gjorde med pengarna, men han tog förmodligen ingen taxi.
*
Utanför Masthuggskyrkan lystes årets mörkaste natt upp av blåljus och de strålkastare som teknikerna hade satt upp för att genomsöka området och säkra den bevisning som kunde finnas på platsen. Uniformerna genomförde understundom ganska tuffa utfrågningar av de romer som bodde i husvagnar runt kyrkan. "Säg åt dem att tagga ned på cowboyfasonerna", sade jag till kommissarie Björk. "Det finns kanske någon som har sett något, men tyvärr är de här människorna mer rädda för polisen än för tjuvar och mördare. Och jag är säker på att ingen av dem har med detta att göra." Björk nickade, han visste vad jag menade. Vi tände varsin cigarett, och jag drog ett av de där ytterst få blossen som verkligen känns tillfredsställande. "Och du då?" undrade Björk efter en liten stund. Jag såg frågande på honom, fast jag visste vad han menade. "Vad har du med det här att göra?" Jag berättade för honom precis som det var. För en gångs skull fanns det inget för mig att undanhålla, för jag visste själv inte något. "Men varför blanda in dig utan anledning?" undrade Björk misstänksamt. "Jag vet inte", svarade jag sannskyldigt. "Men det tänker jag definitivt ta reda på!"
Det var långtifrån första gången som jag och Björk hade råkat ut för både märkliga och ruskiga historier tillsammans. Det var trots allt så vi hade träffats en gång för snart tjugo år sedan. Men tidigare händelser hade alltid haft med mitt förflutna att göra. Den här gången kunde jag inte se några sådana kopplingar. "Den där lappen i munnen…" började jag. "Har ni tagit hand om den ännu?" Björk drog ett sista bloss och slängde fimpen i en vattenpöl. Sedan räckte han mig en papperslapp. "Webbadressen…" muttrade han. "Den kanske ger dig några uppslag." Jag stoppade lappen i bakfickan och kastade bort min egen fimp. "Snart kommer det där att kosta dig flera tusen spänn", grymtade Björk. "Dig också", svarade jag och började gå mot Repslagaregatan. Det regnade, och solen skulle inte gå upp på länge än. Jag tänkte på liket i kyrkan med mun och ögon på vid gavel – en människa, nyss levande, skräckslagen i livets yttersta stund. Vad hade han gjort för att förtjäna ett sådant fruktansvärt öde? Förmodligen ingenting. Mest tänkte jag på ängeln som för ett ögonblick hade låtit mig se guds rike. Jag hoppades att hon fortfarande fanns vid min sida.
torsdag 31 december 2015
II: Döden och Gråterskan
”Det är syndafloden!”, snyftade Gråterskan när hon passerade mig där jag kämpade med paraplyet i stormen på Arsenalsgatan. ”Han har kommit för att kräva oss tillbaka!” ”Vem?” grymtade jag och tittade irriterat på henne genom hällregnet som skilde oss åt. ”Den Förste!” utbrast hon som om det var den självklaraste sak i världen. ”Vattendelaren. Han som en gång skilde vattnet från marken så att vi skulle kunna leva. Vi har missbrukat hans välvilja, och nu har han kommit för att kräva oss tillbaka.” Jag muttrade något om att hon nog inte borde sitta uppe på nätterna och titta på vampyrserier, innan jag med vindens hjälp lät paraplyet föra mig bort mot Kungshöjdsgatan. Jag hörde hur Gråterskan bröt samman bakom mig – som om hon stod vid den Förstes grav, i den första tiden, den första dagen. Den första döden. Den första sorgen, som också är den största sorgen. ”Allt är slut, allt är från början. Allt är vatten, jord är intet! Ve oss, ve oss, ve oss våta!” Jo tack, blöta blev vi alla den här julveckan om vi inte slog in oss i Gladpack.
Ingen visste vem Gråterskan var, eller var hon kom ifrån, men alla kände till henne, åtminstone i mina kvarter. Hon hade först visat sig ett tiotal år tidigare då hon plötsligt låg på trottoaren utanför det gamla Systembolaget på Kungsgatan och antastade kunderna genom att kasta sig för deras fötter och tvätta dem rena med sina outsinliga tårar. Med vattnet som renade syndarnas själar, som hon själv uttryckte det. Men liksom syndare i alla tider ville inte heller dessa låta sig frälsas, och snart stod ordningsmakten där i form av tre förlägna uniformer som länge kämpade med den motspänstiga hjälperskan till dess de fann sig tvingade att helt sonika lyfta upp och bära in henne i piketen i horisontalläge. Därefter sågs hon inte till på något halvår. Själv stötte jag första gången på Gråterskan när hon grät ut tillsammans med min lika gråtmilda väninna Ogallala Hoppsan utanför det gamla rövarstället Röda Rummet på Järntorgsgatan sent en kulen novemberkväll i mitten av förra årtiondet. Det måste ha varit strax efter hospitaliseringen, för hon kved och snyftade oupphörligt fram klagovisor över djävlar, som änglar, klädda i vitt. ”Djävulens bakvända bländverk!” som hon kallade dem. Sådana ord glömmer man inte i första taget. Nu sprängde Ogallala åter fram över prärien, död för de flesta men inte för mig. Däremot för Gråterskan, som allt sedan dess såg förlusten av denna själsfrände som det yttersta tecknet på ondskans triumf. Och ondskan var vatten, nästan allt vatten, utom det som stod ur hennes egna ögon.
Jag kände ett styng av dåligt samvete över att ha lämnat Gråterskan åt sitt öde mitt på Arsenalsgatan i det fruktansvärda vädret, så i trots mot alla upptänkliga instinkter vände jag om och satte efter henne. När jag åter kom runt hörnet såg jag hur hon kutryggig drog sig fram med högerfoten i ständigt släptåg efter den vänstra. Det stora, gråsprängda svarta håret stod åt alla håll, och den tunna svarta kappan fladdrade som ett väl utspänt segel i den styva kulingen. Hon påminde om den gamle munken Jorge i filmatiseringen av Umberto Ecchos roman Rosens namn. Han som fruktar skrattet och komiken mer än något annat. I ena handen grep hon krampaktigt om en plastpåse från Willys, det hade jag lagt märke till när vi passerade varandra strax innan. Hon var nästan framme vid motstående hörne, alltså det som vetter mot bastionen Carolus Rex, när hon plötsligt släppte taget om plastpåsen. Till min förvåning fortsatte hon framåt, till synes oberörd av att ha förlorat den där påsen som tidigare verkade så viktig för henne. "Hej!" ropade jag rakt ut i motvinden. "Du tappade din påse!" Gråterskan kastade faktiskt huvudet åt sidan för ett ögonblick, men sedan fortsatte hon och snart hade hon försvunnit runt hörnet.
"Helvete!" tänkte jag och började småspringande skynda efter henne. Nu vet jag att jag borde ha låtit bli, och jag vet också varför, som ni snart skall se. Men just då tänkte jag att Gråterskan trots allt var en förvirrad människa som nog inte alltid visste vad hon gjorde. Efter någon minut var jag framme vid påsen. Jag tog upp den och skyndade flåsande vidare runt hörnet och ned mot Hvitfeldtsgatan. Jag såg henne inte i trappan som löper utför bastionen till Kungsgatan. Och Hvitfeldtsgatan var tom så när som på en långhårig skäggapa i en sliten trenchcoat som kämpade med både vädret och en svart hund som inte alls ville göra husse sällskap i blåsten och vätan. Jag tog trapporna nedför Luntantugatan och kom ut på Kungsgatan, men Gråterskan var som uppslukad av jorden. Hur i helvete kunde hon bara gå upp i rök med den gångstilen, tänkte jag uppgivet. Nåväl, det fanns inte mycket annat att göra än att ta en öl, se vad påsen innehöll och sedan försöka få tag i Gråterskan. Ölen behövde jag inte vänta på, den fanns rätt över gatan.
*
Södra Liden är ett ställe som bytt ägare ett antal gånger sedan det öppnade i början av det nya årtusendet. Jag kände den förste innehavaren redan innan han slog upp portarna, och sedan dess har jag lärt känna dem som kommit efter honom. Idén är den samma: ett enkelt hål i väggen med en bar och ett fyrtiotal sittplatser (om man tränger ihop sig). Ställets stora fördel är glasväggen ut mot Kungsgatan, som dessutom går att öppna när vädret tillåter. Södra Liden borde således vara det perfekta stället för både besökare och Kungshöjdsbor varma sommardagar. Mig passar det mest jämt, men särskilt sådana dagar och tider då amatörerna håller sig borta. Måndag eftermiddag hörde till favoriterna, och som det föll sig var klockan strax efter tre, och det var måndagen före julafton. Stället hade just öppnat, och jag var förste man på plats. Det var inte helt ovanligt. Jag satte mig i baren och väntade på ägaren, som förmodligen gjorde förberedelser ute i köket. Efter en liten stund uppenbarade han sig mycket riktig i dörröppningen och hälsade mig med samma bullriga jovialitet som alltid. Han ställde inga onödiga frågor, utan placerade genast en öl och en liten Gammeldansk på bardisken.
När frågan om vad man häller i shotglaset ibland kommer upp, brukar en vän till mig apropå min fäbless för Gammeldansk, lite raljant framhålla att han föredrar unga danskor. Det ger alltid utrymme för ett gott skratt, men faktum är att jag vida föredrar denna bittra danska brygd framför betydligt mer söta saker som Jägermeister eller Fernet Branca. Tysken och italienaren får gommen att klibba ihop, medan dansken slinker ned betydligt lättare. Dessutom lämnar den i kraft av sin bitterhet och mer framträdande alkoholsmak, också en påminnelse om vad det är man faktiskt häller i sig. Inte för att det påverkar min konsumtion i nämnvärd utsträckning, men det är på något sätt alltid bra att hålla i huvudet. Jag språkade i ett par minuter med ägaren innan han åter försvann in i köket. Själv kände jag hur den gamle dansken värmde innanför västen när jag sträckte mig efter Gråterskans påse som jag hade ställt på golvet intill baren. Den vägde inte mycket. Faktum var att den bara tycktes innehålla ett enda ganska litet men förhållandevis tungt föremål. Jag lade påsen på bardisken och öppnade den. Där fanns mycket riktigt bara en sak – en mobiltelefon av märket Siemens. Den var säkert tio år gammal, och alltså från den tiden när jag först kom i kontakt med Gråterskan. Jag hade själv haft en Siemens ett tag, och av någon anledning mindes jag ännu handgreppet för att låsa upp den. Det dröjde således inte länge förrän jag hade tagit mig in i telefonen och stod i begrepp att röja dess hemligheter. Men till min förvåning var telefonen alldeles tom. Den innehöll inga nummer i telefonboken, inga registrerade samtal, och inte ett enda textmeddelande. Det var helt enkelt en mobiltelefon vars innehåll hade raderats grundligt sedan den sist användes. Jag lade telefonen på bardisken och drack en försvarlig klunk av ölen. Det här bådade inte gott.
Knappt hade jag ställt ned glaset förrän jag hörde ett plingande ljud och telefonen sken upp. En ikon på skärmen lät mig veta att jag hade fått ett textmeddelande. Jag låste upp telefonen och letade mig fram till meddelandet. Det var mycket kryptiskt, men innehöll åtminstone två konkreta påståenden: "Skrattar bäst som skrattar sist! Skratta hela vägen till Masthuggskyrkan så får du se. Han väntar dig vid midnatt. Sic semper tyrannis!" Se där, samväldet Virginias valspråk (Virginia kallar sig av märkvärdiga anledningar commonwealth och inte state), och därtill de ord som John Wilkes Booth lär ha utropat strax efter att han sköt ihjäl Abraham Lincoln på Ford's Theatre i Washington den 14 april 1865. "Så må det alltid gå tyrannerna", som det står i en gammal svensk översättning av bevingade ord och uttryck. Vid midnatt, mumlade jag för mig själv. Alltså redan i kväll? Ägaren måste ha hört mig, för snart stod han innanför baren igen. "En liten till?" undrade han med flaskan i hand. "Visst", svarade jag frånvarande. "Och ge mig notan, jag måste rusa!" Jag fick spriten, svepte den och lade ett par sedlar på bardisken. Sedan reste jag mig och stoppade telefonen i fickan. Jag hade en känsla av att det kunde komma fler meddelanden. Visst kunde jag ha svarat, undrat vad det var för en satans lustigkurre som spelade sådana spratt med mig. Och meddelandet kunde väl ha varit till Gråterskan, tänker ni. Om det ändå hade varit så väl. Själv hade jag varit med alldeles för länge, alldeles för många gånger. Jag visste att det där meddelandet var ämnat för mig, och jag visste att det skulle leda käpprätt åt helvete. Det hade börjat igen.
*
Masthuggskyrkan med omgivningar är ingen särskilt rolig plats att vistas på nattetid. Ljusskygga typer samlas där i bil för att göra narkotikaaffärer eller tillfredsställa sina lustar under former som har mycket lite med romantik att göra. Att församlingen sedan en tid låter romska tiggare ställa upp sina husvagnar på kyrkans mark har möjligen haft en positiv inverkan på problemet, liksom att ordningsmakten slår sina lovar runt platsen med betydligt högre frekvens och större regelbundenhet än på många andra håll i staden. Men det är och förblir ett ställe där man inte i onödan bör springa runt efter mörkrets inbrott. Nu var jag själv på väg dit i vad som var årets längsta natt. Andra Långgatan var som vanligt full av liv och lust, storvulna drömmar och krossade förhoppningar, men när jag svängde upp på Värmlandsgatan blev allt plötsligt stilla bortsett från en och annan bil och någon hundägare uppe vid Oscar Fredriks kyrka på dygnets sista promenad. Jag fortsatte upp mot Fjällgatan, där ensamma skuggor understundom väckte mitt intresse. Men det visade sig bara vara fråga om stackars satar som krökte rygg likt våta hundar i den för årstiden varma men därför också kroniskt blöta decembernatten. Jag kastade ett öga genom fönstret på krimskramsbutiken på hörnet som skröt med att ha nästan allting, innan jag vek av till höger och fortsatte Repslagaregatan upp till kyrkan. Det är något speciellt med butiker där oordningen har upphöjts till norm och tycks utgöra grunden för hela verksamheten. Ett par hundra meter senare stod jag utanför kyrkporten, som rimligtvis borde vara låst den här tiden på dygnet. Ur ett av kyrkfönstren strömmade emellertid ett svagt ljus.
Jag kände på porten. Den gav med sig, och efter viss möda fick jag upp den. Jag steg in i vapenhuset utan att veta vad som skulle hända, vad jag skulle finna eller vem jag förmodades träffa. Men jag hade en obehaglig föraning. Det var väl den där ilningen från dagen innan som till sist hade transmogrifierats till sin sanna natur. "Hallå?!" väste jag så att det ekade i det stora kyrkorummet samtidigt som jag försiktigt närmade mig skeppet. "Är det någon där?" fortsatte jag utan att få något svar. En bit efter mittskeppet, mot altaret, fick jag syn på konturerna av en människa som såg ut att vara försjunken i sömn. Jag lät blicken vandra över det väldiga rummet och konstaterade att jag sannolikt var ensam bortsett från den sovande personen i kyrkbänken. Jag fortsatte uppför mittgången, men inte ens när jag stod helt nära och med ganska hög röst undrade hur det stod till, fick jag något svar. Jag klev in i kyrkbänken och böjde mig fram över personen som satt där. Det föreföll vara en man i min egen ålder, det vill säga en bit över femtio. När jag rörde vid honom föll han framstupa så att kroppen gled ned och lade sig på golvet i det trånga utrymmet mellan bänken och ryggen på nästa bänkrad.
Jag ryckte till när jag tittade ned på hans ansikte. Det hade redan antagit en lätt vaxartad färg, munnen var vidöppen och ögonen uppspärrade på ett fasansfullt sätt. Mannen på golvet var utan tvekan död, och döden hade inte kommit utan fruktan. Han hade kort sagt dött vettskrämd. Det var långtifrån första gången som jag kom i kontakt med ond bråd död, och någonstans hade jag hela tiden vetat att min nattliga utflykt med all sannolikhet skulle sluta på liknande sätt. Så brukade det vara, särskilt i juletid. Jag fann mig således tämligen fort, och betraktade liket framför mig. Snart fick jag syn på något vitt som skymtade i munhålan på den döde. Med tunna handskar på händerna böjde jag mig ned och plockade fram en papperslapp ur munnen på den stackars mannen. Jag lös med tändaren och läste: Sic semper tyrannis! Därunder stod en webbadress. Då var det alltså dags igen, suckade jag och stoppade tillbaka lappen i munnen. Sedan tog jag fram telefonen och slog numret till kommissarie Björk. Se där, ännu en jul förstörd! Stillhet förblev en nåd att stilla bedja om.
Ingen visste vem Gråterskan var, eller var hon kom ifrån, men alla kände till henne, åtminstone i mina kvarter. Hon hade först visat sig ett tiotal år tidigare då hon plötsligt låg på trottoaren utanför det gamla Systembolaget på Kungsgatan och antastade kunderna genom att kasta sig för deras fötter och tvätta dem rena med sina outsinliga tårar. Med vattnet som renade syndarnas själar, som hon själv uttryckte det. Men liksom syndare i alla tider ville inte heller dessa låta sig frälsas, och snart stod ordningsmakten där i form av tre förlägna uniformer som länge kämpade med den motspänstiga hjälperskan till dess de fann sig tvingade att helt sonika lyfta upp och bära in henne i piketen i horisontalläge. Därefter sågs hon inte till på något halvår. Själv stötte jag första gången på Gråterskan när hon grät ut tillsammans med min lika gråtmilda väninna Ogallala Hoppsan utanför det gamla rövarstället Röda Rummet på Järntorgsgatan sent en kulen novemberkväll i mitten av förra årtiondet. Det måste ha varit strax efter hospitaliseringen, för hon kved och snyftade oupphörligt fram klagovisor över djävlar, som änglar, klädda i vitt. ”Djävulens bakvända bländverk!” som hon kallade dem. Sådana ord glömmer man inte i första taget. Nu sprängde Ogallala åter fram över prärien, död för de flesta men inte för mig. Däremot för Gråterskan, som allt sedan dess såg förlusten av denna själsfrände som det yttersta tecknet på ondskans triumf. Och ondskan var vatten, nästan allt vatten, utom det som stod ur hennes egna ögon.
Jag kände ett styng av dåligt samvete över att ha lämnat Gråterskan åt sitt öde mitt på Arsenalsgatan i det fruktansvärda vädret, så i trots mot alla upptänkliga instinkter vände jag om och satte efter henne. När jag åter kom runt hörnet såg jag hur hon kutryggig drog sig fram med högerfoten i ständigt släptåg efter den vänstra. Det stora, gråsprängda svarta håret stod åt alla håll, och den tunna svarta kappan fladdrade som ett väl utspänt segel i den styva kulingen. Hon påminde om den gamle munken Jorge i filmatiseringen av Umberto Ecchos roman Rosens namn. Han som fruktar skrattet och komiken mer än något annat. I ena handen grep hon krampaktigt om en plastpåse från Willys, det hade jag lagt märke till när vi passerade varandra strax innan. Hon var nästan framme vid motstående hörne, alltså det som vetter mot bastionen Carolus Rex, när hon plötsligt släppte taget om plastpåsen. Till min förvåning fortsatte hon framåt, till synes oberörd av att ha förlorat den där påsen som tidigare verkade så viktig för henne. "Hej!" ropade jag rakt ut i motvinden. "Du tappade din påse!" Gråterskan kastade faktiskt huvudet åt sidan för ett ögonblick, men sedan fortsatte hon och snart hade hon försvunnit runt hörnet.
"Helvete!" tänkte jag och började småspringande skynda efter henne. Nu vet jag att jag borde ha låtit bli, och jag vet också varför, som ni snart skall se. Men just då tänkte jag att Gråterskan trots allt var en förvirrad människa som nog inte alltid visste vad hon gjorde. Efter någon minut var jag framme vid påsen. Jag tog upp den och skyndade flåsande vidare runt hörnet och ned mot Hvitfeldtsgatan. Jag såg henne inte i trappan som löper utför bastionen till Kungsgatan. Och Hvitfeldtsgatan var tom så när som på en långhårig skäggapa i en sliten trenchcoat som kämpade med både vädret och en svart hund som inte alls ville göra husse sällskap i blåsten och vätan. Jag tog trapporna nedför Luntantugatan och kom ut på Kungsgatan, men Gråterskan var som uppslukad av jorden. Hur i helvete kunde hon bara gå upp i rök med den gångstilen, tänkte jag uppgivet. Nåväl, det fanns inte mycket annat att göra än att ta en öl, se vad påsen innehöll och sedan försöka få tag i Gråterskan. Ölen behövde jag inte vänta på, den fanns rätt över gatan.
*
Södra Liden är ett ställe som bytt ägare ett antal gånger sedan det öppnade i början av det nya årtusendet. Jag kände den förste innehavaren redan innan han slog upp portarna, och sedan dess har jag lärt känna dem som kommit efter honom. Idén är den samma: ett enkelt hål i väggen med en bar och ett fyrtiotal sittplatser (om man tränger ihop sig). Ställets stora fördel är glasväggen ut mot Kungsgatan, som dessutom går att öppna när vädret tillåter. Södra Liden borde således vara det perfekta stället för både besökare och Kungshöjdsbor varma sommardagar. Mig passar det mest jämt, men särskilt sådana dagar och tider då amatörerna håller sig borta. Måndag eftermiddag hörde till favoriterna, och som det föll sig var klockan strax efter tre, och det var måndagen före julafton. Stället hade just öppnat, och jag var förste man på plats. Det var inte helt ovanligt. Jag satte mig i baren och väntade på ägaren, som förmodligen gjorde förberedelser ute i köket. Efter en liten stund uppenbarade han sig mycket riktig i dörröppningen och hälsade mig med samma bullriga jovialitet som alltid. Han ställde inga onödiga frågor, utan placerade genast en öl och en liten Gammeldansk på bardisken.
När frågan om vad man häller i shotglaset ibland kommer upp, brukar en vän till mig apropå min fäbless för Gammeldansk, lite raljant framhålla att han föredrar unga danskor. Det ger alltid utrymme för ett gott skratt, men faktum är att jag vida föredrar denna bittra danska brygd framför betydligt mer söta saker som Jägermeister eller Fernet Branca. Tysken och italienaren får gommen att klibba ihop, medan dansken slinker ned betydligt lättare. Dessutom lämnar den i kraft av sin bitterhet och mer framträdande alkoholsmak, också en påminnelse om vad det är man faktiskt häller i sig. Inte för att det påverkar min konsumtion i nämnvärd utsträckning, men det är på något sätt alltid bra att hålla i huvudet. Jag språkade i ett par minuter med ägaren innan han åter försvann in i köket. Själv kände jag hur den gamle dansken värmde innanför västen när jag sträckte mig efter Gråterskans påse som jag hade ställt på golvet intill baren. Den vägde inte mycket. Faktum var att den bara tycktes innehålla ett enda ganska litet men förhållandevis tungt föremål. Jag lade påsen på bardisken och öppnade den. Där fanns mycket riktigt bara en sak – en mobiltelefon av märket Siemens. Den var säkert tio år gammal, och alltså från den tiden när jag först kom i kontakt med Gråterskan. Jag hade själv haft en Siemens ett tag, och av någon anledning mindes jag ännu handgreppet för att låsa upp den. Det dröjde således inte länge förrän jag hade tagit mig in i telefonen och stod i begrepp att röja dess hemligheter. Men till min förvåning var telefonen alldeles tom. Den innehöll inga nummer i telefonboken, inga registrerade samtal, och inte ett enda textmeddelande. Det var helt enkelt en mobiltelefon vars innehåll hade raderats grundligt sedan den sist användes. Jag lade telefonen på bardisken och drack en försvarlig klunk av ölen. Det här bådade inte gott.
Knappt hade jag ställt ned glaset förrän jag hörde ett plingande ljud och telefonen sken upp. En ikon på skärmen lät mig veta att jag hade fått ett textmeddelande. Jag låste upp telefonen och letade mig fram till meddelandet. Det var mycket kryptiskt, men innehöll åtminstone två konkreta påståenden: "Skrattar bäst som skrattar sist! Skratta hela vägen till Masthuggskyrkan så får du se. Han väntar dig vid midnatt. Sic semper tyrannis!" Se där, samväldet Virginias valspråk (Virginia kallar sig av märkvärdiga anledningar commonwealth och inte state), och därtill de ord som John Wilkes Booth lär ha utropat strax efter att han sköt ihjäl Abraham Lincoln på Ford's Theatre i Washington den 14 april 1865. "Så må det alltid gå tyrannerna", som det står i en gammal svensk översättning av bevingade ord och uttryck. Vid midnatt, mumlade jag för mig själv. Alltså redan i kväll? Ägaren måste ha hört mig, för snart stod han innanför baren igen. "En liten till?" undrade han med flaskan i hand. "Visst", svarade jag frånvarande. "Och ge mig notan, jag måste rusa!" Jag fick spriten, svepte den och lade ett par sedlar på bardisken. Sedan reste jag mig och stoppade telefonen i fickan. Jag hade en känsla av att det kunde komma fler meddelanden. Visst kunde jag ha svarat, undrat vad det var för en satans lustigkurre som spelade sådana spratt med mig. Och meddelandet kunde väl ha varit till Gråterskan, tänker ni. Om det ändå hade varit så väl. Själv hade jag varit med alldeles för länge, alldeles för många gånger. Jag visste att det där meddelandet var ämnat för mig, och jag visste att det skulle leda käpprätt åt helvete. Det hade börjat igen.
*
Masthuggskyrkan med omgivningar är ingen särskilt rolig plats att vistas på nattetid. Ljusskygga typer samlas där i bil för att göra narkotikaaffärer eller tillfredsställa sina lustar under former som har mycket lite med romantik att göra. Att församlingen sedan en tid låter romska tiggare ställa upp sina husvagnar på kyrkans mark har möjligen haft en positiv inverkan på problemet, liksom att ordningsmakten slår sina lovar runt platsen med betydligt högre frekvens och större regelbundenhet än på många andra håll i staden. Men det är och förblir ett ställe där man inte i onödan bör springa runt efter mörkrets inbrott. Nu var jag själv på väg dit i vad som var årets längsta natt. Andra Långgatan var som vanligt full av liv och lust, storvulna drömmar och krossade förhoppningar, men när jag svängde upp på Värmlandsgatan blev allt plötsligt stilla bortsett från en och annan bil och någon hundägare uppe vid Oscar Fredriks kyrka på dygnets sista promenad. Jag fortsatte upp mot Fjällgatan, där ensamma skuggor understundom väckte mitt intresse. Men det visade sig bara vara fråga om stackars satar som krökte rygg likt våta hundar i den för årstiden varma men därför också kroniskt blöta decembernatten. Jag kastade ett öga genom fönstret på krimskramsbutiken på hörnet som skröt med att ha nästan allting, innan jag vek av till höger och fortsatte Repslagaregatan upp till kyrkan. Det är något speciellt med butiker där oordningen har upphöjts till norm och tycks utgöra grunden för hela verksamheten. Ett par hundra meter senare stod jag utanför kyrkporten, som rimligtvis borde vara låst den här tiden på dygnet. Ur ett av kyrkfönstren strömmade emellertid ett svagt ljus.
Jag kände på porten. Den gav med sig, och efter viss möda fick jag upp den. Jag steg in i vapenhuset utan att veta vad som skulle hända, vad jag skulle finna eller vem jag förmodades träffa. Men jag hade en obehaglig föraning. Det var väl den där ilningen från dagen innan som till sist hade transmogrifierats till sin sanna natur. "Hallå?!" väste jag så att det ekade i det stora kyrkorummet samtidigt som jag försiktigt närmade mig skeppet. "Är det någon där?" fortsatte jag utan att få något svar. En bit efter mittskeppet, mot altaret, fick jag syn på konturerna av en människa som såg ut att vara försjunken i sömn. Jag lät blicken vandra över det väldiga rummet och konstaterade att jag sannolikt var ensam bortsett från den sovande personen i kyrkbänken. Jag fortsatte uppför mittgången, men inte ens när jag stod helt nära och med ganska hög röst undrade hur det stod till, fick jag något svar. Jag klev in i kyrkbänken och böjde mig fram över personen som satt där. Det föreföll vara en man i min egen ålder, det vill säga en bit över femtio. När jag rörde vid honom föll han framstupa så att kroppen gled ned och lade sig på golvet i det trånga utrymmet mellan bänken och ryggen på nästa bänkrad.
Jag ryckte till när jag tittade ned på hans ansikte. Det hade redan antagit en lätt vaxartad färg, munnen var vidöppen och ögonen uppspärrade på ett fasansfullt sätt. Mannen på golvet var utan tvekan död, och döden hade inte kommit utan fruktan. Han hade kort sagt dött vettskrämd. Det var långtifrån första gången som jag kom i kontakt med ond bråd död, och någonstans hade jag hela tiden vetat att min nattliga utflykt med all sannolikhet skulle sluta på liknande sätt. Så brukade det vara, särskilt i juletid. Jag fann mig således tämligen fort, och betraktade liket framför mig. Snart fick jag syn på något vitt som skymtade i munhålan på den döde. Med tunna handskar på händerna böjde jag mig ned och plockade fram en papperslapp ur munnen på den stackars mannen. Jag lös med tändaren och läste: Sic semper tyrannis! Därunder stod en webbadress. Då var det alltså dags igen, suckade jag och stoppade tillbaka lappen i munnen. Sedan tog jag fram telefonen och slog numret till kommissarie Björk. Se där, ännu en jul förstörd! Stillhet förblev en nåd att stilla bedja om.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)