Jag hade nästan hunnit till fram Masthuggstorget efter mitt sammanträffande med Klimpen på Opiumhålan när telefonen ringde. Det var Björk. Han hade fått reda på att den döde i kyrkan var en viss Dragan Izetbegovic. Dragan hade kommit till Sverige som flykting från Bosnien under kriget på nittiotalet, och sedan dess försörjt sig som allt från lokalvårdare och taxichaufför till skribent och redaktör och projektledare för olika integrationsprojekt. "Fick du fram nåt på webbadressen?" undrade Björk. "Jo tack!" svarade jag. "Dragan skrev saker, och han gjorde det jäkligt bra med tanke på att svenska tydligen inte var hans modersmål. Men han skrev också rätt kontroversiella prylar. Jag har läst lite grann, men du borde sätta en konstapel på att gå igenom materialet ordentligt." "Ok", grymtade Björk. "Jag får försöka hitta någon. Och du då, vad har du för dig?" "Jag är på väg till Sejdeln, jag fick ett tips om att Gråterskan hänger där." "Gråterskan?" undrade Björk. "Ja, den där kvinnan som drog igång alltihop. Om du hinner får du gärna söka henne i registret. Jag vet att hon omhändertogs utanför bolaget på Kungsgatan någon gång i mitten av 2005. Jag antar att man tog henne till psyket." "Jo du", muttrade Björk. "Det finns mycket jag kunde göra om jag bara hade tid och personal… Men jag försöker ordna det. Och hör av dig om det händer något, gör inget på egen hand!" "Det vet du att jag inte gör längre", svarade jag och försökte låta så övertygande som möjligt. Jag var inte helt säker på att Björk trodde mig.
Klockan var kvart över fyra och restaurang Sejdeln på Andra Långgatan hade just öppnat. Det är ett relativt billigt hak med en stampublik som skulle kunna beskrivas som karg, eller möjligen rustik. Om man alltså håller sig till något sånär positiva omdömen. Men Sejdeln är långtifrån lika sunkigt som Opiumhålan, och här återfinns gott om städade medborgare som bara vill dricka en prisvärd öl i en allt som oftast behaglig atmosfär. För egen del var det många år sedan jag brukade ta mig så långt västerut på Andra Långgatan, annars hade jag med säkerhet sprungit på Gråterskan där. Åtminstone om man skulle tro Klimpen. Jag klev in genom dörren och fick en igenkännande nick av bartendern. Det värmde med tanke på att jag inte hade varit där på alla dessa år. Själv var han något av en institution bakom bardisken. Jag tror att han hade jobbat där sedan stället öppnade. Baren var nästan tom, så det fanns gott om plats och tid för kallprat. Jag beställde en pilsner och en liten Gammeldansk, sedan språkade vi en kort stund om hur vi mådde och vad som hände på staden och på stället nu för tiden. Allt, som vanligt, till intet förpliktigande.
Efter några minuter gick jag rakt på sak och beskrev Gråterskan för den pratglade barmannen. Han nickade bekräftande när jag undrade om han kände igen vem jag menade. "Hon kallas för Grynet och kan bli rätt full ibland. Jag har fått kasta ut henne mer än en gång. Men hon har faktiskt skärpt till sig på sista tiden." "Jaså", utbrast jag aningen förvånad. "Vet du varför?" "Hon har träffat en karl", fortsatte bartendern. "En flådig lirare som ser ut som en riktig skummis bakom den där ytan som han köpt på Ströms och Hedins Bil. Det handlar knappast om sex, däremot tror jag att hon gör honom tjänster – på golvet, om man säger så." "Det har jag också hört", konstaterade jag. "Vet du vem den där snubben är?" fortsatte jag och pekade på det lilla, ack så tomma glaset. Barmannen sträckte sig efter flaskan och slog upp en ny shot. "Ja du", svarade han och ställde tillbaka flaskan. "Det där är en märklig historia. Och i hörnet därborta sitter en herre som kan den mycket bättre än jag!" Bartendern ropade till en lätt försupen karl i min ålder som satt i soffan närmast fönstret: "Nico! Jag står här med en kille som vill höra historien om rikingen som hänger med Grynet. Han bjuder säkert på ett järn om du drar den för honom!" Det gjorde jag gärna, och Nico visade sig inte oväntat vara törstig. Snart fick jag förvisso höra en både märklig och motbjudande historia.
*
Ewald Zetterquist hade gjort mycket i sina dagar, det mesta utan någon större framgång. I ungdomen hade han försökt sig på en karriär som schlagerartist, vilket hade resulterat i ett allt annat än guldkantat kontrakt med ett mindre skivbolag i dåvarande Västberlin. Under artistnamnet Ewald Zeitgeist hade han blivit något av en ikon inom en del av stadens subkulturer med sånger som den politiskt uppkäftiga Was ist mit'em Boxerhund los?, den erotiskt laddade Da capo, bitte Vanja! och den festligt uppgivna Zarah Leander-pastischen Warum geht die Welt nicht unter? Ewald Zeitgeist återfanns dock inte på de scener och klubbar där den militanta vänstern samlades på kvällarna efter att ha demonstrerat mot de amerikanska Pershing II-missilerna, de västerländska krigshetsarna eller det kapitalistiska systemet i allmänhet. Tvärtom drogs han snart in i kretsarna runt den ännu tämligen marginaliserade västtyska extremhögern. Redan hemma i Skåne hade han varit aktiv i dåvarande Europeiska Arbetarpartiet, mest känt för att på sin tid bedriva en besinningslös hatkampanj mot Olof Palme. När Palme väl mördades föll partiet samman och extremhögern omgrupperade sig så småningom i rörelser som VAM, NRP och BSS.
Kvällen efter mordet på Palme höll Ewald en improviserad avskedskonsert på sin ljusskygga favoritklubb där han ledde ensemblen och publiken i upprepade skålar och kampsånger som andades morgonluft. Dagen efter lämnade han Västberlin. Själv sade han att det nu hade blivit dags för honom att axla sitt politiska ansvar i hemlandet. Elaka tungor menade dock att det hastiga avskedet berodde på att Ewald vid det här laget var skyldig snart sagt alla han kände pengar. Väl hemma i Skåne hördes han inte av förrän han dök upp som partifunktionär för Ny Demokrati i valet 1991. Egentligen var han redan då medlem i Sverigedemokraterna, men han såg det folkligare Ny Demokrati som ett parti som kunde bana väg för mer radikala rörelser. Han aktade sig dock noga för att skylta med sitt engagemang i något av partierna. Ewald Zetterquist hade nämligen slagit sig på den lukrativa banan att renovera uttjänta byggnader och lokaler och göra om dem till godkända flyktingboenden.
Många av hans politiska meningsfränder ställde sig frågande till Ewalds affärsidé, som ju uppenbarligen stod i bjärt kontrast till den ideologi han sade sig förespråka. Men Ewald hade en käpphäst: Varför inte tjäna en hacka på folk som ändå kommer att vara här ett tag? Och – för han hade större planer – varför inte göra ännu mer pengar på att förse skrupelfria företagare med arbetskraft som jobbade för snart sagt ingenting? Varför, dundrade Ewald inför sina meningsfränder, borde man inte tjäna pengar på de korkade svartskallarna när de nu ändå var här? Till en början gick det bra. Krigen i det forna Jugoslavien tvingade tiotusentals människor på flykt, och många av dem hamnade i Sverige. Och Invandrarverket fick brått att ordna boenden när Sverige skulle ta emot fler flyktingar än någonsin. Ewald Zetterquist ställde glatt sina tjänster till den förhatliga statens förfogande. Affärerna gick snart lysande, och Ewalds boenden gav mat och husrum åt tusentals flyktingar. Men så började några av Ewalds meningsfränder att sätta eld på flyktingförläggningar, och då sprack alltihop.
Det visade sig nämligen att Ewalds boenden brann som fnöske, och det var inget annat än ett mirakel att ingen fick sätta livet till i de våldsamma bränderna. När myndigheterna gick igenom de rykande resterna efter Ewalds förläggningar, visade det sig dessutom att brandskyddet långtifrån var det enda han hade fuskat med. I själva verket hade han inte gjort mycket till renovering av sina fastigheter överhuvudtaget – dock tillräckligt för att lura Invandrarverkets inspektörer. Nu inleddes en process som kom att vara i många år där staten stämde Ewald Zetterquist på allt han ägde och hade. I nästan femton år höll Ewald ut, men 2008 kom domslutet som till sist ställde honom på bar backe. Vid det laget hade han dock börjat uppträda som både martyr och grå eminens inom den högerextrema rörelse som slets mellan radikalerna och de som ville göra rörelsen mer rumsren. Ewald föredrog radikalerna, särskilt som de hade återupptäckt hans gamla slagdängor från åren i Västberlin. Gamla oförätter hade lagts till handlingarna även i det återförenade Tyskland, och plötsligt sålde Ewald Zeitgeists plattor i tiotusentals exemplar. Större delen av pengarna slussades till konton på Caymanöarna, varefter de letade sig ned i Ewalds fickor. Inget av detta kom naturligtvis staten till del – för allt vad Kronofogden visste skrapade Ewald knappt ihop till existensminimum. Det fanns till och med fogdar som tyckte genuint synd om honom. Man kan tänka sig att även de hade börjat rösta på den alltmer rumsrena delen av rörelsen.
"Det var som fan!" utbrast jag när Nico var färdig med sin historia. "Hur vet du allt detta?!" Nico ryckte på axlarna och drack ur sin andra sexa whisky på min bekostnad: "Grynet och jag blev fulla en gång för ett tag sedan, och så kom en kompis till den där skiten Ewald, och han blev ännu fullare, och så berättade han alltihop!" Sade Nico, som om det var den mest självklara sak i världen. "Jag har aldrig sett den där kompisen sedan dess…" lade han till i förbifarten. Det lät olycksbådande, det visste nog även Nico. "Och Grynet då?", fortsatte jag och beställde ännu en whisky till Nico och en omgång till mig. "Tror du hon kommer förbi ikväll?" "Nej", svarade Nico, som började bli lite bladig av allt drickat. "Hon sade att hon skulle vara borta ett tag nu. Måste jobba, sade hon. Jobba… Fin i kanten har hon blivit, den där, på äldre dagar!" Nico fräste och spottade när han tog det fina ordet i sin mun igen: "Jobba…!!!" Jag drack ur och tackade Nico, betalade och lovade bartendern att det inte skulle dröja fyra år till nästa gång. Nu hade jag ett namn att ge Björk på en person som inte bara verkade vara en riktig skitstövel utan dessutom hade anknytning till bosniska flyktingar för drygt tjugo år sedan. Jag trodde inte på slumpen, och det gjorde inte Björk heller.
*
Jag promenerade hem genom Haga. På Mellangatan stannade jag till nedanför en lägenhet där en sångerska och några musiker gav en alldeles speciell julkonsert. Ett femtiotal personer hade samlats på gatan, och nu stod vi där och njöt av både nykomponerad julmusik och gamla klassiker. Det visade sig att en herre i församlingen fyllde år, och ensemblen avslutade med att spela Ja må han leva varvid alla stämde upp i allsången. Jag noterade ett par kända ansikten bland musikanterna och försökte vinka till dem, men de såg mig inte. Nåväl, de hade för en stund givit mig helt andra och mycket vackrare saker att tänka på än dem som annars plågade mig, och det var inte utan en känsla av tacksamhet som jag fortsatte Haga Nygata bort. Tacksamhet över alla dem som faktiskt ansträngde sig för att dela med sig av glädje och skönhet, och av det meningsfulla i tillvaron till sina medmänniskor. Trots att de kämpade som sjutton för att få ihop det där jäkla livspusslet, och trots att många av dem knappt hade pengar till hyran varje månad. Jag förbannade människor som Ewald Zetterquist som levde av att ruinera andra; av att hata dem och förgöra dem. Jag hade stött på alltför många sådana i mina dagar, och jag förstod inte varför jag längre skulle behöva ha med dem att göra. Min skuld var sedan länge betald; vad var jag månne skyldig Ewald Zeitgeist?
Jag kom hem och värmde på en panna glögg som jag bättrade på med mörk rom. Sedan slog jag mig ned i soffan med en rejäl mugg och ringde till Björk. Det visade sig att den person som hade fått i uppdrag att gå igenom Dragan Izetbegovic hemsida redan hade sprungit på namnet Ewald Zetterquist. Dragan, som mycket riktigt hade kommit i kontakt med Ewald redan för drygt tjugo år sedan, hade börjat nysta i hans kopplingar till den högerextrema rörelsen. Dessutom – och det var förmodligen mycket viktigare – hade han kommit de pengar på spåren som Ewald hade stoppat undan i Västindien. Där fanns utan tvekan motivet till mordet. "Det var en sak till", sade Björk olycksbådande. "Jaha", sade jag. "Vadå?" "Jo, jag tog mig faktiskt tid att kolla upp den där Gråterskan i registret. Det gjordes ett ingripande som stämmer precis med vad du sade i juli 2005. En Anna-Klara Eriksson omhändertogs utanför systemet på Kungsgatan och kördes till psyket. Där ansåg man henne vara så illa däran att man tvångsinskrev henne tills vidare. Vad jag förstår fick hon frigång i november 2005 mot löfte att hon skulle skriva sig på samma adress som en person som kallade sig Ogallala Hoppsan." Jag hajade till – Ogallala hade varit skriven hos mig större delen av 2005 även om hon aldrig bodde där. "Jag antar att du fattar vad det handlar om", sade Björk bistert. Jag suckade. "Uppenbarligen fick Gråterskan frigång mot löfte att hon skrev sig på min adress. Men jag har inget minne av detta. Ogallala hade en postbox, jag fick aldrig någon post till henne. Och inte till någon annan heller." "Men där har du lik förbannat en koppling till dig", muttrade Björk. "Vare sig du minns det eller inte!"
Björk trodde mig inte, och jag förstod honom. Hur i helvete kunde någon skriva sig på ens adress utan att man själv visste om det? Jag hade i och för sig hört om liknande händelser för ett par år sedan. På nyheterna hade det beskrivits som ett växande problem som Skattemyndigheten måste ta tag i. Men där hade ju alltihop uppdagats när främmande människor hade börjat få post i någons brevlåda. Jag hade aldrig någonsin fått en antydan om att någon annan än Ogallala skulle ha varit skriven på min adress. Jag fyllde muggen till bredden med glögg och rom och tog ett par rejäla klunkar. Då hörde jag plötsligt en telefonsignal utifrån hallen. Det förvånade mig eftersom min telefon låg kvar på bordet i vardagsrummet efter att jag hade avslutat samtalet med Björk. Men så slog det mig: Gråterskans telefon som jag hade stoppat i rockfickan när jag satt i baren på Södra Liden dagen innan – den hade jag helt glömt av! Jag rusade ut i hallen, fick upp telefonen och svarade. Det var Klimpen. Han lät trött och full, men mest av allt lät han rädd. Väldigt rädd. Han stammade fram fyra, fem ord innan samtalet bröts och jag stod där med inget annat val än att ta på mig rocken och slänga mig i en taxi. Det var dan före dan före dopparedan, men julefriden tycktes lika avlägsen som universums yttersta delar. Jag drog i mig resten av glöggen. Sedan ringde jag en taxi och begav mig till Johanneberg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar