Vi förde Klimpen tillbaka till bilen samma väg som vi hade kommit. Jag hade befriat honom från gaffatejpen som höll ihop ben och armar, men jag lät den sitta kvar över munnen. Jag visste att han inte kunde hålla tyst. När vi hade kämpat oss över berget och ned till bilen, plockade Björk fram en kvarting rom som han hade i handskfacket. Jag tog bort tejpen från munnen och gav Klimpen en rejäl klunk ur flaskan. Sedan pratade han! När jag hade gått ned till Sejdeln efter vårt sammanträffande på Opiumhålan, hade Klimpen knallat nedför backen åt motsatt håll och satt sig på Västerhus. Efter ett par öl ringde telefonen. Det var Gråterskan, eller Grynet, som Klimpen kallade Anna-Klara Eriksson. Hon grät värre än någonsin, och ville att Klimpen skulle ta sig upp till Masthuggskyrkan där hon hade råkat ut för en olycka. Sagt och gjort – vår hjälte tömde bägaren och spräckte femhundringen som han hade fått av mig. Sedan raglade han upp för Karl Johansgatan, frågade sig fram till Kjellmansgatan och fortsatte upp till kyrkan. När han var helt nära kom en man i en lång svart rock fram till honom. "Kom!" utbrast han förtroligt. "Din flickvän är härborta!" Klimpen veknade betänkligt när någon kallade Gråterskan för hans flickvän, och han följde utan vidare med mannen i den svarta rocken. Efter en liten stund kom de fram till husvagnen. Klimpen började gråta. Jag gav honom mer att dricka ur flaskan, och han samlade sig någorlunda. "För helvete!" skrek han. "Dom ströp henne framför mina ögon!" Jag lade handen över munnen på honom. Vi fick varken höras eller synas.
Jag tittade på Björk. Han nickade. "Rättsläkaren tyckte att det såg ut som att hon ströps innan hon fick huvudet avskuret." "Vad hände sedan?" undrade jag stillsamt. Klimpen drack rejält ur flaskan. "Hon kräktes på golvet och kissade på sig." Han tog en klunk till. "Sedan var hon död. Dom tejpade ihop mina ben armar och satte tejp över munnen. Sedan lade dom mig på britsen och gick. Grynet låg kvar på golvet. Efter en stund kom dom tillbaka och skar huvudet av henne." Jag lade handen över munnen på Klimpen igen; jag visste att han skulle skrika. "Mitt framför ögonen på mig!" snöt han i min hand. Plötsligt hörde vi hur ett antal bilar närmade sig från Fjällgatan. De svängde upp på Repslagaregatan och passerade oss i hög fart på väg mot kyrkan. "Den första bilen såg ut som den på Molinsgatan", sade jag till Björk. "Det är nog dags att kalla på förstärkning." "Civilbilar och automatvapen?" undrade Björk. "Absolut!" svarade jag. "Ring Karlsson på mobilen, jag kan ge mig fan på att de lyssnar på polisradion." Björk ringde upp Karlsson och sade åt honom att under fem minuter, och med ojämna mellanrum, skicka upp ett antal omärkta polisbilar till återvinningsstationen vid Repslagaregatan. "Hur i helvete ska det gå till när jag inte får använda radion?!" brölade Karlsson så det hördes genom luren. "Lös det bara!" väste Björk och tryckte bort honom. Jag vände mig mot Klimpen, som huttrade av skräck och sorg och nedkylning. "Vem dödade Grynet?" frågade jag. "Det var han i svart rock", viskade Klimpen. Han blev allt svagare. "Ring Karlsson och be honom ordna en ambulans också!" sade jag till Björk. "Inga blåljus, men han klarar sig inte mycket längre."
Klimpen kröp ihop i baksätet och jag bäddade in honom i allt jag kunde hitta. Björk hade rent av en fleecefilt i bakluckan. "Slieve", viskade Klimpen. "Ja?" svarade jag. "Han i svart rock kom aldrig tillbaka. Det var några skäggiga typer som skar huvudet av Grynet. Dom pratade konstigt." "Jaså", sade jag uppmuntrande. "Det var bra att veta! En sista fråga bara…" Jag tittade på Klimpen som höll på att domna bort. "Hur många människor såg du som kom och gick i husvagnen?" Klimpen gjorde en sista ansträngning. "Mellan fem och tio, det var mörkt, jag var full. Och skitskraj!" Han lutade sig tillbaka i baksätet och jag drog fleecefilten över honom. Samtidigt svängde den första bilen in från Fjällgatan och parkerade vid återvinningsstationen. Björk vinkade över poliserna och samlade dem på Krokegatan, runt hörnet från restauranglokalen. Ytterligare två bilar anlände under de följande tre minuterna. Sedan kom äntligen ambulansen. Vi skyndade oss att få Klimpen ur bilen och upp på båren och in i ambulansen. Den försvann lugnt och stilla runt hörnet och uppför Fjällgatan. När ambulansen kom ned i backen mot Jungmansgatan satte föraren på blåljus och sirener. Jag hörde ljudet dö ut i fjärran och hoppades att Klimpen skulle klara sig.
*
Karlsson hade lyckats skrapa ihop ett tiotal poliser i svarta uniformer och skottsäkra västar. De var beväpnade med kulsprutepistoler av modell MP5 vid sidan om den vanliga Sig Sauer-pistolen. Tyskt alltihop. Jag kastade ett längtansfullt öga på en av kpistarna. Björk spände ögonen i mig: "Tänk inte ens tanken – du håller dig i bakgrunden!" "Om det ändå vore så väl", muttrade jag och kramade ärtpistolen i fickan. Samma ärtpistol som för övrigt räddade livet på James Bond ända tills Pierce Brosnan ändrade spelreglerna i början av nittiotalet. Jag fick väl hålla till godo. Sammanlagt var vi fjorton personer, och Björk delade upp oss i tre grupper. Huvudstyrkan utgjordes av sju personer som skulle ta sig fram över berget. De två mindre grupperna bestod av fyra personer i varje. En av dem skulle ta sig uppför Repslagaregatan till kyrkan. Det var egentligen den farligaste vägen, och gruppens uppgift var inte i första hand att storma området utan att se till att ingen tog sig ned från kyrkan till Fjällgatan. Den sista gruppen skulle röra sig genom husen i Masthuggsbergen, uppför trapporna till Kjellmansgatan, och därifrån vidare uppför trapporna som leder från Kjellmansgatan till kyrkan. Det var där någonstans som jag hade sett den skäggige mannen som bevakade området. Den tredje gruppen hade den längsta vägen till målet, och Björk beslöt att vi alla skulle avvakta i våra positioner tills de hade säkrat trapporna upp till kyrkan. Jag hängde med Björk över berget, det var inte föremål för diskussion.
Fem minuter senare hade vi intagit vår position. Vi låg på huk bakom en klippa som stack ut i det höga, vissnade gräset helt nära vägen vid kyrkan. Nu väntade vi bara på ett sms som bekräftade att den tredje gruppen hade säkrat trappan. Få saker är så tröttsamma som att vänta, det vet vi alla. En tyst minut tar aldrig slut, men när man har bråttom till bussen är den över på några sekunder. Jag tänkte på Gråterskan, men mest tänkte jag på Ogallala Hoppsan. Hon hade aldrig varit skriven hos mig, för hon hade aldrig funnits i verkligheten. Jag hade inte sagt något till Björk, först ville jag nämligen själv reda ut hör det förhöll sig. Men jag hade inte blivit mycket klokare. Gråterskan däremot, hon hade förvisso funnits i sinnevärlden. Men hon hade sannolikt heller aldrig varit skriven hos mig. Så vem kunde manipulera polisrapporter, vem kände till Klimpen och var han brukade hålla hus? Jag kröp fram till Björk. "Hur väl känner du Karlsson?" undrade jag. Björk tittade irriterat på mig. "Vi har arbetat tillsammans i tio år", svarade han. "Hurså?" Jag redogjorde snabbt för hela historien. "Jag vet att han står långt till höger", suckade Björk när jag var färdig. "Men han är en bra polis! Jag har ingen anledning att misstro honom." I samma stund kom meddelandet att den tredje gruppen hade säkrat trappan. Den tredje gruppen, som leddes av Karlsson. "Gör som du vill", viskade jag i örat på Björk som just skulle till att kommendera fram trupperna. "Jag gör som jag vill!"
Björk svor när jag hastigt försvann över klipporna och ned i backen mot Bangatan. Själv reste han sig och rusade ut på vägen med resten av gruppen i släptåg. När de hade passerat den första husvagnen tändes plötsligt strålkastare från alla håll så att hela platsen badade i ljus. Samtidigt strömmade musik på en öronbedövande volym ut från högtalare som hade placerats runt kyrkan. Det var onekligen Ewald Zeitgeist som sjöng Was ist mit'em Boxerhund los? Björk och hans grupp stod handfallna. Från husvagnar och bergsknallar riktades ett stort antal automatvapen mot dem. Själv fortsatte jag fram utefter muren i backen ned mot Majorna. Jag hoppades komma runt i tid för att åtminstone sätta käppar i hjulen för Karlsson och hans grupp. Jag kunde inte veta om Karlsson var den ende förrädaren, eller om han hade hela gruppen med sig. Just som jag kom uppför berget på andra sidan såg jag Karlsson och hans mannar närma sig. "Mina herrar!" utbrast han och vände sig om. "Jag är ledsen, men här slutan resan för er del!" Han osäkrade sin kpist och riktade den mot poliserna som kom efter honom. Själv plockade jag raskt fram pistolen ur fickan och riktade den mot Karlsson, som stod femton, tjugo meter bort. Bara James Bond träffade på det avståndet. "Karlsson!" ropade jag, och han vände sig om. Jag sköt tre skott mot huvudet, och åtminstone ett av dem träffade tillräckligt för att fälla honom till marken. Resten av gruppen rusade fram och avväpnade honom. Jag gjorde dem snart sällskap, och de gav mig hans kpist. "Hitta för fan strömkällan!" röt jag. "Se till att det blir mörkt!"
Vapnen som hade riktats mot Björk och hans grupp vändes plötsligt mot oss, och vi kastade oss ned för trappan och tog skydd utmed kyrkans norrsida. Vi var fyra personer, de andra minst tio. Björk och hans grupp kunde vi inte räkna med. "Har någon numret till andra gruppen?" undrade jag. Mannen till vänster om mig nickade. "Se till att få hit dem genast! Två stannar och säkrar den södra tillfarten." Jag tog med mig en av killarna och pekade mot entrén till kyrkans innergård. Det var förmodligen därifrån strömmen kom. Vi smög in på gården där vi genast möttes av eld från en karl på murkrönet. Jag sänkte honom med en salva från min kpist. "Elskåpet!" skrek jag till min följeslagare och pekade mot kyrkväggen. Han sköt mot skåpet så att gnistorna yrde och det började brinna. Det blev tyst, och det blev mörkt. Björk och hans män, som fortfarande hade vapnen kvar, tog skydd bakom husvagnen närmast stigen som ledde ut i bergen. Han ropade mitt namn och jag svarade. Jag och min följeslagare drog oss tillbaka ut på vägen, och Björk och hans mannar beströk kyrkan och muren och husvagnarna som stod uppställda utefter den med mördande eld. Strax hördes skrik från dem som hade träffats, och efter en liten stund kastades vapen ut från husvagnarna. Björk gav order om eldupphör och ytterligare vapen kastades över muren från kyrkans innergård. Någon ropade från utfarten till Repslagaregatan. "Stanna kvar!" svarade Björk. Jag sade åt de två nyanlända från andra gruppen att säkra svängen ned mot utfarten. Sedan tog jag med de tre andra och gick för att möta Björk.
Han hade fullt upp med att ta hand om de fyra, fem personer som hade sträckt vapen. Ytterligare ett par tre stycken låg och jämrade sig här och var. Den jag hade skjutit var sannolikt död. Vi hade alltså kontroll över knappt tio personer. Ingenstans såg jag en man i en lång svart rock. Jag var nästan framme hos Björk när någon plötsligt kastade sig över mig från taket på den husvagn där Gråterskan hade mördats och Klimpen hållits fången. Döm om min förvåning när jag insåg att detta var den kampsportande unga kvinnan som jag hade sett i fönstret på Molinsgatan! Hon grep tag om halsen och ryggen på mig, klöste mig i ansiktet och hade så när tryckt in mitt ena öga om inte en av poliserna hade skjutit henne rakt genom axeln. Hon gick i backen, rullade runt och satte sig på ändan medan hon grep om sin blödande axel. Hon påminde om Nastassja Kinski i Cat People där hon stirrade på mig med hat i blicken samtidigt som hon fräste och morrade. Jag tänkte på Mao igen: "Folket bär vapen och behåller sina hemligheter för sig själva." Det var minsann en överraskning! Björks fångar var en salig blandning av ISIS-krigare och högerextrema amerikanska milismän. "Var fan är Zetterquist?!" röt jag åt dem. De flinade. "Ewald Zeitgeist?" försökte jag igen. "Var är han?" En av de långskäggiga gjorde en obscen gest mot mig och spottade i marken. "Du är slut, Donard!" väste en av milismännen. "Hursa?!" undrade jag. "Din tid är ute. Världen tillhör Ewald Zeitgeist!" "Så var fan är han?!" undrade jag igen. "Det ska du nog få reda på", skrockade en av de långskäggiga. "Snart som fan!"
*
Det dröjde inte förrän Masthuggskyrkan återigen badade i blåljus. Fångarna fördes till piketerna samtidigt som ambulanspersonal tog hand om de sårade. De döda täcktes över och fick ligga tills likbilarna kom. Karlsson hörde till de döda. "Hur kunde jag veta?!" utbrast Björk och gömde huvudet i händerna. "Det kunde du inte", svarade jag stillsamt. "Det kan man aldrig." En polisman och en ambulanssjukvårdare passerade med den unga kvinnan från Molinsgatan. Hon hade fått såret i axeln omlagt och gick för egen maskin. Hon var stark. "Donard", sade hon när de passerade. Jag nickade åt polismannen att det var i sin ordning. "Vad trodde du när du såg mig där i fönstret?" fortsatte hon. "Hur vet du att jag såg dig?" undrade jag. "Gör dig inte dum. Vi såg dig hela tiden!" "Och killen på gatan som fick två skott i huvudet?" frågade jag utan att kunna dölja min ilska. "Vad hade han gjort för att förtjäna vad han fick?" "Han visste spelreglerna", svarade hon kallt. "Allt är ett spel, vet du inte det? Undrar du inte varför vi står här tillsammans i natt, ISIS och högerextremister – vi som hatar varandra?" "Inte egentligen", svarade jag. "Men säg vad du vill säga." "Världen tillhör sådana som vi", sade hon och spände sina kattlika ögon i mig. "Vi som vet vad som är rätt och fel, vi som vet att det är kampen mellan gott och ont som för världen framåt." "Men hur kan du då ställa dig på samma sida som militanta islamister?" undrade jag. "Det goda kräver det onda", svarade hon som om det var den mest självklara sak i världen. "De förutsätter varandra. Problemet är alla ni som inte tror på något av dem." Jag nickade åt polismannen, och de fortsatte mot ambulansen. Kvinnan från Molinsgatan flinade. "Du vet väl att han finns därute?" ropade hon efter mig. Jag nickade mot henne: "Jag vet."
Jag gav Björk pistolen och magasinet. Kpisen hade jag redan lämnat till det uniformerade befälet. "Klimpen kommer att överleva", sade Björk. "Jag ringde Sahlgrenska och kollade." "Alltid något", skrockade jag. "Frågan är hur länge…" Björk lade armen om mig, och vi skrattade när vi gick ned mot Repslagaregatan. Vi tände varsin cigarett. "Sådana som Klimpen överlever alltid", muttrade Björk. "Inte när de förbjuder cigaretter", sade jag. "Då dör vi alla!" skrockade Björk. "Om inte förr", konstaterade jag. Klockan var tre på natten. Det var inte mycket mer än tjugo timmar kvar till julafton. Det hade åtminstone slutat regna. Någonstans därute gömde sig en man i en lång svart rock. Jag drog ett bloss på cigaretten. Förr eller senare skulle han dyka upp igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar