VII: Vägen till Armageddon

Ingen mer än jag hörde de två svaga puffarna som ändade min förföljares liv. Jag betraktade de hundratals fönstren i det stora kvarteret mellan Kapellgatan och Vasa Kyrkogata. De tindrade av lysande stjärnor och adventsstakar, av granar klädda i silvergirlander och röda och gröna kulor; av levande ljus i alla former och skepnader, av skrattande tomtar med väldiga skägg, och av ljusslingor i vitt och blått och rött och grönt och gult. Det röda i de äldre slingorna drog ibland åt rosa. Några av dem blinkade – somliga med jämna mellanrum, andra med slumpgenererad oregelbundenhet. I ett av fönstren såg jag ett dansande änglaspel. Men inte från ett enda fönster tittade någon ut och undrade varför det låg en ung man på gatan och förblödde. Det var som om det inte fanns några människor bakom alla de där fönstren; som om de blinkande ljusen, stjärnorna och stakarna, de nickande tomtarna och granarna som hämtats ur Sköna Hem, i själva verket utgjorde en enda stor konstinstallation som dolde en annars innehållslös tillvaro. Vad gjorde alla människor som bodde i dessa välpyntade lägenheter, undrade jag. Var gömde de sig? De kunde väl inte alla vara ute på glöggpartyn och julkonserter? Det var trots allt inte mycket mer än ett dygn till julafton, och sådana aktiviteter brukade vara avslutade veckan före jul. Kanske var de i köket och gjorde korv och pastej, knäck, lussebullar och pepparkakor.

Klockan närmade sig i och för sig halvett på natten. Folk arbetade hårt i de fina kvarteren, och de behövde sin skönhetssömn. Det visste jag från mina egna kvarter. Jag tänkte på Charles Dickens, som i Två städer beskriver hur man inte kan veta någonting om de människoöden som gömmer sig bakom de många fönster i ett hus som verkar så lika från utsidan. Jag visste inget om den som hade en stor karta över Västafrika i vardagsrummet; eller den som hade ställt ut ett trettiotal tomtar i olika färger och storlekar i fönstret. Kvinna eller man, hen, ung eller gammal? Någon samlade på kasperdockor. De klättrade på väggarna, eller hängde från bokhyllor och en tamburmajor som målats med silverfärg. Vad rörde sig i huvudet på en sådan person, vad tänkte hen om pensionsavtal och id-kontroller för flyktingar? Eller den som hade stora gröna växter i hela vardagsrummet. Somliga hade klättrat uppför väggarna och fortsatt utmed innertaket. Ljusslingor slingrade sig runt stammarna på monsteran, palmerna och benjaminfikusen. Det var ju faktiskt jul. En kvinna med gröna fingrar, tänkte jag. Eller var jag bara fördomsfull och förutsägbar? Det fanns gott om män som hade hand med växter. Jag höll mig till kvinnan. Köpte hon ekologiskt och närodlat på den lilla butiken bredvid 4-Gott på Kapellplatsen? Röstade hon på Miljöpartiet? Eller röstade hon i lönndom på Jimmie Åkesson för att han "säger som det är"? "Folket bär vapen och behåller sina hemligheter för sig själva", som det står i Maos lilla röda. Mao skrattade nog gott i sitt mausoleum när han begrep hur de orden femtio år senare hade tagits till heder i ett land på andra sidan jordklotet.

Jag såg en skugga röra sig i en lägenhet rakt över gatan. Skuggan gjorde jämna och lugna, tålmodiga rörelser med händer och armar. Qi gong eller kanske någon kinesisk kampsport, tänkte jag. Skuggan blixtrade till i ett utfall mot en inramad poster med Chagallmotiv som hängde över bordet i vardagsrummet. Jag tyckte mig nästan kunna läsa att den kom från Fondation Maeght på Rivieran. Kanske drömde jag mig bara bort till solen och värmen vid Medelhavets stränder. Det var en vacker bild, men så hörde också Chagall till mina favoritkonstnärer. Skuggan drog tillbaka händer och armar och försvann ur bild. Fanns det rum i härbärget för en Marc Chagall idag, funderade jag. Hade han haft något att erbjuda det nya samhälle där representativitet i allt större utsträckning kommit att ersätta kvalitet? Hade någon velat ha honom? "Sorry, vi har fyllt kvoten för ryska judar. Du får försöka på Alfa Centauri…" Bob Dylan hade också legat risigt till. Marc Chagall, tänkte jag. Med sina berg och sina getter. Plötsligt for ett ben upp och sparkade geten i ändan. Skuggan hade vaknat till liv igen. Benet lämnade getens ända, och strax därefter stod en halvnaken kvinna mitt i vardagsrummet. Hon var sannolikt i tjugofemårsåldern, slank, med små välformade bröst, bronsfärgat hår, ringar i både näsa, öron och överläpp, och tatueringar över hela kroppen. Hon tittade ut genom fönstret, men hon såg mig inte.

Plötsligt vände sig kvinnan om och gjorde ett nytt utfall mot tavlan. Hon hade ett stort porträtt av Dalai Lama tatuerat på ryggen. Det kändes märkligt. Var inte han en fridens man? Kanske gjorde hon sig bara redo för Armageddon – den förestående urladdningen mellan de radikala krafterna till höger och vänster som växte sig starkare för varje dag som gick. Armageddon – det sista slaget, som båda sidor var övertygade om att just de skulle vinna. Sedan skulle det jordiska paradiset återuppstå. Naturtillståndet, det ursprungliga. I evighet. Hitler var alltför blygsam – han hade nöjt sig med tusen år. Jag hatade den extrema högern! Den var vulgär, våldsam, diskriminerande, människofientlig, dödsbejakande. Men jag fruktade den radikala vänster som ständigt levde i de yttersta dagarna och därför aldrig behövde bry sig om verkligheten. Som kunde strunta i de skillnader mellan människor som gick att göra något åt, och som inte tog hänsyn till de skillnader som man faktiskt måste acceptera. Vi gillar olika inskränkte sig i deras värld till om man föredrog röd eller grön chilipasta. Se där ett problem för de gravallvarliga löjromskämpar som fått allt serverat från födseln och därför inte kunde skratta åt något. Jag fruktade tanken på deras paradis. Det fanns en sak som förenade politiska extremister till höger och vänster, ISIS, kristna fundamentalister, judiska terrorister och militanta buddhister och dogmatiker av alla sorter – de hatade skrattet. De hatade den humor som kunde avslöja deras lika mörka som grunda och innehållslösa idéer och avsikter. Deras värsta fiender var sådana som fick andra att skratta åt dem, för de var så mycket smartare. De kunde inte bara tänka, de kunde känna också. Och genuin intelligens förutsätter båda. Kvinnan vände sig om igen och gick fram till fönstret. Den här gången tittade hon ut över gatan och fick syn på mannen som låg död utanför återvinningsstationen. Hon drog sig bort från fönstret men vände nästan genast tillbaka igen. Hon såg fundersam ut. Om några minuter skulle hon titta ut igen, och sedan skulle hon ringa. 

                                                                               *

Jag fick upp telefonen och ringde till Björk. Han skällde och gormade och undrade var fan jag hade tagit vägen. "Tyst, för helvete!" avbröt jag honom. "Vi har jävligt bråttom. Det finns ett lik till på Molinsgatan. Ta dig hit fort som fan, och låt Karlsson och uniformerna städa upp i parken." Jag tryckte bort honom och skyndade nedför slänten och bort mot liket på gatan. Det blodiga huvudet stack fram ur huvan, och jag kunde se att det rörde sig om en man någonstans mellan tjugo och trettio, kortklippt och med ett utseende som kunde beskrivas som etniskt svenskt. Han såg definitivt ut som en person som kunde ha att göra med Ewald Zetterquist. Jag tittade upp mot kvinnans fönster. Hon stod där igen, och nu hade hon kläder på sig och telefonen i handen. Nåväl, det gjorde inte så mycket. Björk var redan på väg. Mannen hade ingen plånbok, och heller inga identitetshandlingar. I en av jackfickorna hittade jag dock Gråterskans telefon – den som jag hade låtsats tappa utanför parken och som den unge mannen hade plockat upp. Hans egen telefon låg i bitar på gatan. Den hade sannolikt splittrats av en kula när han instiktivt satte händerna framför ansiktet för att skydda sig. I ena byxfickan låg ett par nycklar. Dem hade jag ingen större nytta av. I en av bakfickorna hittade jag dock en papperslapp. Blod hade trängt igenom byxorna och gjort den fuktig och solkig, men jag kunde ändå se vad det stod på den: "Masthuggskyrkan UWX 649". Jag hörde hur en bil kom ned för Kapellgatan i hög fart, svängde runt hörnet och tvärnitade bredvid mig. "Vad fan är det som händer?!" ropade Björk ilsket genom rutan.

Jag reste mig upp, skyndade fram till bilen och hoppade in i framsätet bredvid Björk. "Vart kör jag?!" undrade han vresigt. "Masthuggskyrkan!" svarade jag. Sedan gav jag honom en snabb förklaring till allt som hade hänt de senaste timmarna. "Så Gråterskan är död?" undrade Björk för säkerhets skull. "Det var alltså hennes huvud vi fann i parken?" Jag nickade. "Och liket på Molinsgatan dog för att han förföljde dig?" "Förmodligen för att han misslyckades med sitt uppdrag", förklarade jag. "Och kanske för att han visste för mycket." "Men den där Klimpen", fortsatte Björk. "Han lever?" "Det vet jag inte", svarade jag. "Men han levde i alla fall för ett par timmar sedan." Björk satt tyst i några sekunder. "Varför sade du inte att du hade Gråterskans telefon i fickan?" "Därför att jag hade glömt det", svarade jag sanningsenligt. "Fan tro't", muttrade Björk. "Vad hittade du på liket?" fortsatte han. "Just det", svarade jag och vecklade ut den blodiga papperslappen som jag hade i handen. "UWX 649. Det låter väl som ett registreringsnummer?" Björk nickade instämmande. "Be någon kolla upp det genast. Om jag har rätt är det dit vi är på väg!" Björk anropade sambandscentralen över komradion och dirigerade ned enheter till Molinsgatan. Sedan frågade han om bilnumret. "Ska jag skicka folk till kyrkan också?" undrade han medan vi väntade på svar. "Nej", svarade jag. "Vi får nog ta det själva till en början. Vi vill ju inte skrämma bort några skitstövlar i onödan!" Björk suckade, men han visste att jag hade rätt. Som så många gånger förr fick vi ta oss an det onda på tu man hand. En röst hördes ur komradion: "UWX 649 är en husvagn. Den är registrerad på Zeitgeist Investment med huvudkontor i George Town." Det blev tyst i någon sekund. "Var ligger det?" undrade rösten i radion. "Caymanöarna!" utbrast jag. Björk tryckte bort radion och lade en tegelsten på gaspedalen.

Vi ställde bilen på Repslagaregatan, utanför den restauranglokal där anrika St George's Pub en gång hade legat. Det sägs att Göteborgs första riktiga pubquiz hölls där någon gång i början av millenniet. Sedan gjorde sig puben känd för att man bjöd på jazzmusik med riktigt bra musiker i många år. Till sist gick luften tyvärr ur ägaren, och puben stängde och förvandlades till thairestaurang. Den togs i sin tur över av det urgöteborgska sportbarsimperiet Glenn's, som dock aldrig fann sig tillrätta i det lika intellektuella som röda Masthugget. Lokalen hade därför stått tom det senaste året. Nu såg det dock ut som att något nytt var på väg att hända där, för det satt byggpapper över fönstren. Nåväl, det var inget som jag hade tid att fundera över nu. Vi steg ur bilen i lugn och ro för att inte väcka några misstankar. Sedan tände vi varsin cigarett och gick sakta uppför gatan mot Masthuggskyrkan. "Fan, vi går in här!" utbrast jag när vi kom fram till Signalgatan femtio meter bort. "Varför det?" undrade Björk. "Det är bättre att vi smyger över berget än att vi travar in framför kyrkan klockan ett på natten som ett par turistande varulvar!" förklarade jag ironiskt. "Har du reservpuffran med dig?" undrade jag när vi kom fram till berget. Björk suckade och böjde sig ned och plockade fram sin gamla Walther PKK som han bar i ett hölster runt underbenet. "Så det är därför du alltid går i gabardinbyxor!" flinade jag. Björk blängde ilsket på mig när han gav mig pistolen och reservmagasinet. Jag stoppade puffran i ena fickan och magasinet i den andra. Sedan klättrade vi upp i berget med Majorna och hela hamninloppet i fonden.

En liten upptrampad stig genom högt, vissnat gräs ledde oss de sista metrarna bort till vägen som gick utefter muren runt hela kyrkan. Det var här som församlingen hade låtit EU-migranter ställa upp sina husvagnar. Den första stod runt hörnet när vi smög ut på vägen. Det var inte den vi sökte. Utsiktsplatsen låg tyst och öde, men vi visste att människor förmodligen låg och sov i husvagnarna omkring oss. Vägen svängde av åt höger, och vi var nu ute på den del som vette mot västra Göteborg och Hisingen. Vi kröp utefter muren närmast kyrkan. På så sätt skymdes vi av både muren och de husvagnar som med ojämna mellanrum stod parkerade utmed den. Det var bara ett tiotal meter kvar till nästa sväng tillbaka mot Repslagaregatan, när vi plötsligt stod framför en röd och vit husvagn som faktiskt hade registreringsnumret UWX 649. På en bergsknalle bakom muren ett hundratal meter norröver kunde jag se konturerna av en skäggig man som rökte en cigarett medan han tittade bort mot vägen som ledde fram till kyrkan. Husvagnen var helt nedsläckt, och det kom inga ljud inifrån. Den var parkerad så att dörren öppnades ut mot vägen, vilket gjorde att mannen på bergsknallen inte kunde se oss så länge han tittade bort mot tillfartsvägen. "Vi gör ett försök", viskade jag till Björk. "Stanna här och täck mig så kilar jag fram och känner på dörren!" Björk nickade och gick i ställning vid höger bakhjul. Jag smet fram och tryckte försiktigt ned dörrhandtaget. Till min förvåning gick det i botten och dörren gick upp. Jag skyndade in i husvagnen. Det var becksvart därinne, och jag såg inte handen framför mig. Men jag kunde höra svaga grymtningar helt nära mig. Jag fick upp en tändare och lös försiktigt omkring mig. Där på en brits låg Klimpen och skakade. Han hade gaffatejp över hela kroppen.