Med morgnarna kom solen den här julveckan. Vid halvniotiden bröt de första strålarna fram och skvallrade om den fantastiska dag som låg framför oss. Många var nog de som lät sig luras och paraplylösa skyndade ut på gator och torg för att göra de offer som julen, Mammon och alla tomtarna krävde. Ett par tre timmar senare förbannade de gud och SMHI, växthuseffekten och Anneli Hulthén när kolsvarta moln svepte in över staden från väster, slukade solen och vräkte sitt vatten över det myllrande folklivet nedanför. Egentligen var det bara straffet för att bryta mot den himmelske härskarens generalsparagraf för den här staden: Lämna aldrig huset utan paraply! Själv hade jag hellre sett att det hade regnat hela dagen, för nu vaknade jag av de där första försåtliga solstrålarna som trängde genom springorna i persiennen. Jag hade kommit hem vid tvåtiden på natten, naturligtvis omskakad av de hemska händelser som hade utspelat sig i Masthuggskyrkan vid midnatt.
Det var inte i första hand fyndet av liket som gjorde mig upprörd. Inte heller det faktum att jag mot min vilja hade blivit indragen i vad som förmodligen skulle komma att utveckla sig till en riktigt ruskig historia. Sådant var jag van vid, det hade hänt förr. Nej, det var ängeln som bekymrade mig – bekymrade mig därför att hon rubbade min världsbild. Jag trodde inte på gud, men nu hade hon inte bara låtit mig skåda utan rent av tillbringa en liten tid i guds rike. Men, sade jag till mig själv, här står jag fortfarande bland de levande, för att ta mig an de döda, kanske rent av hämnas dem. Kan man verkligen vara i guds rike för ett ögonblick och sedan återvända till jorden? Jag mindes ju tydligt vad det var jag hade upplevt den där korta stunden i kyrkan som likväl kändes evighetslång. Det föranledde ännu en fråga: Kan man minnas på jorden det man har upplevt i himlen? Det skulle betyda att vårt medvetande trots allt inte är ändligt. Jag rös vid tanken, den rubbade verkligen mina cirklar.
Efter en halvpanna glögg med rom och ett par whisky från den alltid lika generöse Paddy, somnade jag i soffan vid halvtretiden och vaknade alltså inte förrän de första solstrålarna väckte mig sex timmar senare. Jag gjorde en kopp snabbkaffe och beslutade för ovanlighetens skull att inte dryga ut den med irländsk whisky. Åtminstone inte än på någon timme. Sedan tog jag fram lappen med webbadressen ur bakfickan och satte mig vid datorn. Hemsidan hette Dragans Drabanter. Det framgick inte vem Dragan var, men det var ingen tvekan om vad han ville åstadkomma. Han ville få läsarna att skratta – åt sig själva, åt världen, rent av åt varandra på ett positivt sätt. Mest ville han att de skulle skratta åt de föreställningar människor i alla tider hade gjort sig om världen, gud och universum, och som saknade förankring i den verklighet som faktiskt hade kommit i dager de senaste femhundra åren. I centrum stod naturligtvis religionen. Dragan var bra, det kunde jag konstatera bara genom att skumma de första styckena. Han förkastade inte religionen eller gjorde narr av den.
Däremot vände han sig mot all form av dogmatism och fanatism, och han narrade därmed dem som satt fast i gamla föreställningar som inte länge ägde någon giltighet. Ja, som kanske rent av aldrig hade gjort det. Wahhabiterna i Saudiarabien och deras ättelägg i form av salafister och Islamiska Staten, försöker till exempel inbilla sina undersåtar och resten av den muslimska världen att de både tolkar och tillämpar Koranen enligt profetens vilja, som man gjorde på hans tid. Men faktum är att ingen vet eller någonsin kan veta hur detta purfärska, omstörtande dokument tolkades och tillämpades när det satte samtiden på ända för snart 1400 år sedan. Det var särskilt ett inlägg på sidan som fångade mitt intresse. Det hette Trubbel i Paradiset och hade undertiteln: När människan kidnappar gud. Jag började genast läsa:
"Det hade varit lugnt i Paradiset i flera dagar, och Sankte Per kunde unna sig ännu en sovmorgon. De flesta nyanlända respekterade föreskrifterna och gick med på att vänta i det som katolikerna kallade skärselden tills portarna slogs upp för dagen. Där fanns naturligtvis de för vilka väntan var olidlig eftersom de saknade identitetshandlingar. Men de blev desto gladare när de fick veta att varken gud eller hans son, änglarna, helgonen, patriarkerna eller profeterna brydde sig om några sådana. I himmelriket var alla välkomna! Den förste biskopen av Rom vaknade till och kastade ett sömndrucket öga på timglaset som han fortfarande använde av sentimentala skäl. "Lika mycket sand som i Sahara…" mumlade han och somnade om. Plötsligt bultade det på porten. Per vred på sig men slumrade vidare. Strax bultade det på porten igen, mycket högre och kraftfullare, så att marken innanför skälvde. Nu blev Per klarvaken. "Vid Lucifers löjliga låtlista!" utbrast han förtretat, drog på sig tofflor och morgonrock och gick för att se vad som var på färde. Han kikade genom titthålet i porten och fick se en skara blodiga och upprörda men samtidigt förväntansfulla unga män utanför. Flera av dem bar sina huvuden under armarna. De som inte längre hade några armar fick hjälp av sina trosfränder att bära både lemmar och huvuden om det behövdes.
Per ropade till dem genom titthålet: "Vi öppnar inte förrän om en timme!" "Men vi är guds utvalda!" ropade någon i församlingen. "Vi har dött för hans skull!" "I helvete!" hördes från ett huvud i en sliten plastkasse från en världsomspännande livsmedelskedja. "Det är vi som är guds utvalda! Den där skiten är djävulens avföda. Jag satte själv kulan i skallen som tog livet av honom!" Huvudet i påsen skrockade muntert när han tänkte tillbaka på den minnesvärda händelsen. Kamraterna kom med glada tillrop och nickade instämmande. "De ljuger allihop!" skrek någon långt bak i hopen. Per kunde inte se honom. "Även om de andra också är utvalda var vi först, så vi måste vara mest utvalda. Släpp in oss och låt de andra fara åt helvete!" "Det finns inget helvete", svarade Per stillsamt. Då blev det alldeles tyst.
Några sekunder senare bröt männen på andra sidan porten ut i ett våldsamt gapskratt. De slog sig för knäna och dunkade varandra i ryggen – även män som helt nyss hade tagit livet av varandra. "Det var den bästa idag", skrattade någon. "Obetalbart", skrockade en annan. "Tänk om livet på jorden hade varit lika roligt", hördes en tredje bakifrån. De skrattade igen. Till sist dog larmet ut och männen rörde sig bort från sina fiender och samlades i de grupper där de hörde hemma. "Allvarligt, mannen", sade till sist en yngling vars skäggväxt ännu inte levde upp till ambitionsnivån. "Öppna dörren och släpp in mig och mina kompisar. Vi ska döda de andra och kasta dem till hundarna i helvetet!" "Ni kan ju försöka", skrockade Sankte Per, men han insåg samtidigt att han hade fått ett problem på halsen. "Vänta lite", ropade han genom titthålet. "Jag är strax tillbaka!" De unga männen utanför skruvade på sig. De kände sig inte alls bekväma med situationen. Framför allt hade de inte räknat med att få se sina fiender vid Pärleporten. De trodde att de skulle fara käpprätt åt helvete – genast, utan att passera gå.
Det uppstod gruff och slagsmålsungar bland grupperna, och somliga gjorde resultatlösa försök att döda varandra igen. Efter ett par minuter återvände Sankte Per. "Grabbar", ropade han genom titthålet. "Vi gör så här: Gå ett par hundra meter åt vänster…" Det uppstod förvirring. "Nej, nej!" klagade Per. "Ert vänster, mitt höger!" De unga männen diskuterade en stund med varandra innan de kom överens om riktningen. "Ser ni det stora trädet där borta?" fortsatte Per. Församlingen tittade för en gångs skull åt rätt håll och nickade. "Bra! När ni kommer fram till trädet så finns där en mindre port. Stanna där så kommer jag om en liten stund." Han skulle just lämna dem när en tanke slog honom: "Och vid Bileams talande åsna – ät inte av äpplena! Det är en ny sort som jag ympade in förra året och jag vill att de sitter kvar så länge som möjligt!" Sedan lämnade han de unga männen som redan hade börjat röra sig mot det stora trädet.
När ynglingarna hörde nyckeln i låset, fick somliga av dem brått att göra sig av med resterna av de äpplen de hade pallat och stoppat i sig. Sankte Per såg dem, men han såg också att påfallande många äpplen satt kvar på sina grenar, och med detta lät han sig nöja. Han öppnade den tunga, lätt rostiga smidesporten som kved och gnisslade i gångjärnen. "Välkomna!" ropade han och slog ut med armarna. De unga männen rusade framåt och trängde sig igenom porten. Ingen av dem hade sett inskriptionen som stod ovanför: I som här inträden, låten hoppet fara. Innanför porten befann de sig plötsligt på en stor innergård där väldiga plataner och dadelpalmer gav skugga och svalka i den sol som varken brände eller blev för varm. Gården omgavs av vackra byggnader i vad som på jorden hade varit sandsten, med balkonger, balustrader och pelargångar. Dessa befolkades av mängder av helgon, patriarker, änglar och profeter som nyfiket följde händelserna på gårdsplanen. "Det där gjorde jag för länge sedan!" hördes plötsligt från en av balkongerna. Det var St Denis som inte kunde hålla sig för skratt när han fick se en av ynglingarna med huvudet under armen. Änglarna och helgonen som stod intill honom drog sig raskt undan. De ville inte höra den historien en gång till.
Framför den bortre väggen stod ett enkelt bord med en vit duk. Vid bordet satt, från höger till vänster, profeten Muhammed, patriarken Abraham, Jesus och profeten Jesaja. De unga männen kastade sig till marken för att tillbe just sina företrädare. Muslimerna var de enda som utan vidare kunde visa dem alla vördad. "Se så", började Abraham. "Res på er! Vi är inte så formella här i himlen." De unga männen steg försiktigt upp och betraktade de församlade potentaterna. "Vad för er alldeles för tidigt till vår stillsamma avkrok?" fortsatte Abraham. "Vi har inte kallat er ännu." Ynglingarna skruvade på sig och flackade med blicken. Den äldste av dem visade sig vara en jude som hade fått halva bröstkorgen bortsprängd när han hade fallit på sin egen handgranat. Ett väldigt hål gapade där hjärtat en gång hade suttit. Nu låg det i en plastkasse tillsammans med diverse andra organ och inälvor. "Jag verkar vara den äldste i sällskapet, så jag får väl tala för oss alla", började han till sist. "Och vad har du att säga, du som tror dig tillhöra mitt folk mer än andra?" undrade Abraham. Mannen, som var i trettioårsåldern, harklade sig och spottade upp lite blod som hade samlats i den lunga han fortfarande hade kvar. Det tog emot, men han visste vad han måste säga.
"Som ni ser så är vi många här som har slagit ihjäl varandra för er skull", började han. "Själv måste jag säga att jag är både förvånad och besviken över att se er alla vid samma bord." Han lät blicken vandra från Abraham till Jesaja: "Jag har för sjutton dött för er skull och lämnat min fru och våra tre barn åt sitt öde!" "Du har själv kastat dig ned i Dödsskuggans dal, min vän", sade Jesaja stillsamt. "Det är inget vi har bett dig om." "Men det står ju att de som bor i Dödskuggans dal skall se ett ljus skina klart", invände mannen utan hjärta. "Det ljuset måste väl ändå vara att rensa ut de otrogna och göra världen redo för Messias återkomst?" "Vad har du läst det?" undrade Jesaja. "Det är inget jag har sagt i alla fall…" Nu fick en annan av de unga männen mål i mun. "Men Messias har ju redan kommit till jorden!" utbrast han. "Jesus, du sitter ju där – varför säger du inget när de drar ditt namn och din gärning i smutsen? Du är ju för fasen guds son!" Jesus lutade sig tillbaka i stolen och suckade. "Grabben", började han. "Med den bjälken du har i ögat skulle du kunna resa ett Babels torn som räckte ända hit! Du säger att jag är guds son, och det är förvisso sant. Men det är du också!" Det gick ett sus genom församlingen. "Ja, vems son skulle du annars vara?" undrade Jesus och slog ut med armarna. "Djävulens? Och varför skulle han kunna få barn men inte gud?" Jesus spände ögonen i den stackars ynglingen som hade ägnat hela livet åt att tro på honom: "Säger du att djävulen är större än gud?!" Den unge mannen skakade. Han hade aldrig tänkt på det viset.
Nu tog Muhammed över. "Jag ser många här som ägnar sig åt att slå ihjäl vad ni kallar otrogna i mitt namn." Han tittade strängt på gruppen med jihadister som stod och muttrade under en av de stora dadelpalmerna. "Till er har jag bara en sak att säga: Lägg av med det! Om ni alls skall slåss skall ni brottas med er själva. Det är bara genom inre kamp som ni kan nå insikt om det verkligt gudomliga. Gud har inte skapat er med en fri vilja för att ni skall ge er på andra som bara tolkar världen utifrån sin fria vilja." Han lutade sig fram över bordet och fick något ödesmättat i rösten: "Och vad beträffar allt det som står i skrifterna som ni kallar guds ord och som ni påstår att vi har skrivit i olika sammanhang – det är bara tankar och idéer för att hjälpa er på traven. Reglerna finns inte där för att ni alltid skall ha nåt att hålla i handen genom oföränderliga tider – de finns där för att hjälpa er i stunder när ni månne hamnar i vankelmod och svårigheter. Men de stunderna ser olika ut i olika tider, och därför kan inte heller alla regler vara huggna i sten. Ni är väl ändå inte barnungar, ni kan väl vid mitt skägg förstå vilka regler som är tidlösa och vilka som sedan länge malts ned av tidens tand?!" Muhammed var riktigt vred. Han ryckte i det långa, gråsprängda skägget som för att göra narr av de ynglingar som knappt kunde få skägget att växa. "Minns att gud ser vad ni är och vad ni gör", avslutade han. "Jag kan försäkra er om att han inte gillar vad han ser när han betraktar er!"
De unga männen begynte visa sitt missnöje. De kunde inte acceptera att de skulle ha slösat bort hela livet med att tro på villfarelser. "Vi köper inte det här", mumlade någon. "Hursa?!" utbrast Abraham. "Vi vill prata med gud själv!" ropade mannen utan hjärta. "Vi har faktiskt dött för hans skull, inte er." Han ryckte på axlarna: "Tekniskt sett, i alla fall." "Guds son…" fräste den kristne ynglingen och sparkade med foten i sanden. "Pyttsan!" "Det finns ingen gud utom Allah, och han är större än allt!" ropade jihadisterna samfällt. "Vi kräver att få prata med Honom!" De fyra herrarna bakom bordet utbytte besvärade blickar med varandra. "Nu är det så här", började Jesaja trevande. De unga männen spände ögonen i honom. Jesaja skruvade på sig. "Jo, ni förstår…" fortsatte han skamset "…det finns ingen gud." Den blodiga hopen blev rasande. "Vad menar du, vad är det för dumheter? Vem skulle annars ha skapat oss?" "Ja, inte är det gud i alla fall…" mumlade Jesus förläget. "Tala ur skägget, Muhammed!" ropade en av jihadisterna. "Jag är släkt med dig, så jag kan säga ditt förnamn!" Muhammed skakade på huvudet. "Jag är ledsen för det där med gud… Men ni fattade ju inte annars!" "Vadå fattade?" undrade en pojke bland judarna. "Jo, du förstår…" fortsatte Muhammed trevande. "Det gick ju inte att få er att hålla sams ens inom familjen utan att dra till med att gud blev förbannad. Gud finns för att ni behövde honom. Men han finns bara i era huvuden." St Denis bullrande skratt hördes återigen från balkongen när en av de huvudlösa tappade skallen i marken. "Man styvnar fort i vida kalsonger!" utbrast Abraham, som visste allt om rymliga underkläder. "Men nu får det räcka! Gud har inte skapat er, det har vi gjort. Så visa oss vid Galileens alla bockar lite respekt!"
Abraham ställde sig vid bordsändan och tittade menande på sina kollegor. "Jag tror vi får göra som indierna", konstaterade han, och de andra nickade instämmande. De unga männen stod handfallna, de förstod ingenting. Pötsligt blev de fyra herrarna bakom bordet uppslupna som barnungar. "Det där är bergis en spindel!" sade Jesus och pekade på en man vars hår stod åt alla håll. "I så fall är han där en orm!" utbrast Jesaja och kastade en dadel mot mannen med den bortsprängda bröstkorgen. "Åsnor är de förstås allihop", skrattade Muhammed. "Men de två därborta gör sig ändå bäst som vägglöss!" "Lugna er grabbar!" skrockade Abraham. "Vi gör som vanligt en lista så får Pelle ta hand om saken." De fyra potentaterna reste sig för att gå. "Mina herrar", sade Abraham och vände sig mot de unga männen. "Tack för besöket! Vi ses kanske om några miljoner år när ni har jobbat er upp igen!" De andra brast ut i ett asgarv som knappast passade deras ställning. Åtminstone inte i de unga männens ögon. "Nonsens!", muttrade någon. "Dumheter!" sade en annan. "Vad är det här för trams?" undrade mannen med den bortsprängda bröstkorgen. Ibland gick saker och ting fort även i himlen, och Sankte Per hade redan fått listan. "Det ska ni strax bli varse!" skrockade han och försvann in i den lilla vaktkuren som stod bredvid porten. Där drog han i en väldig spak samtidigt som han utkastade den magiska formeln: "Hej hopp jättepropp!". Plötsligt kryllade gårdsplanen av spindlar och skorpioner, ormar, ödlor, löss, gråsuggor och ettermyror. De fyra herrarna var något förutsägbara i sina val av inkarnationer. Porten gick upp, och en vind svepte in och tog med sig alla krypen från himlen och förde dem tillbaka till jorden. De skulle dröja innan de återvände. Fan vet om de skulle vara klokare då."
Det var en underbar historia! Jag undrade om den också hade fått Dragan mördad. Om det nu var Dragan som hade legat på golvet i kyrkan. Jag stängde ned datorn och gjorde mig en ny kopp snabbkaffe. Den här gången slog jag i rikligt med Paddy's. Sedan ringde jag det första numret i min jakt på Klimpen. Det hade blivit dags att ta reda på ett och annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar