Det gick en ängel genom rummet. Hon steg ut ur Ninnan Santessons altartavla och rörde sig med lätta steg mot dopfunten där hon knäböjde framför Henry Nilssons skulptur av Fridens ängel. Sedan fortsatte hon nedför sidogången, alltmedan det stod ett ljus omkring henne som var så starkt och klart att jag för ett ögonblick tyckte mig kunna se var och en av materiens alla byggstenar. Ändå var det på inget sätt obehagligt eller påträngande. Tvärtom om var det som om styrkan och klarheten i ljuset grep tag i mitt sinne, mitt hjärta, ja, hela mitt väsen, och sög in mig i ett universum som skimrade av oändligt många stjärnor som smalt samman till ett helt och trängde in i mig och genomfor hela min kropp med en behaglig värme som i just den stunden tycktes förklara min egen, och alla andras, och hela världens, existens. Ängeln fortsatte nedför sidogången, men jag stod som förstummad, uppfylld av ljuset och värmen och den övermäktiga känslan av att vara ett med allt som är och någonsin har varit skapat. Jag var inte längre en människa, en individ, ett antal sammanfogade stycken av materien – jag var allt, och jag var inget, på en och samma gång, i en och samma form. Den enda, formlösa formen.
Tystnaden är det jag tydligast minns när jag tänker tillbaka på denna omvälvande upplevelse. När jag stod där omsluten av världsalltets samlade kunskap, omedveten om varje utmätt händelse eller rörelse, vederfors jag en tystnad så kompakt, så genomträngande att inga världsliga ljud kunde vara högre. Det behövdes inga basuner, ingen änglasång, inga pukor och trumpeter, inga högstämda oden till mänskliga gudar – ur inget hördes ändå allt. När lammet bröt det sjunde sigillet blev det tyst i himlen i vidpass en halvtimme, står det i Johannes Uppenbarelser. Jag vet inte hur länge jag själv stod där med den döde vid mina fötter och ängeln som rörde sig utefter kyrkväggarna, men det kan inte ha varit mycket mer än ett par minuter. Men under den tiden var jag utan tvivel en del av det som många säkert skulle kalla guds rike. Så om lammet nu hade brutit det sjunde sigillet, och om jag nu stod mitt i den tystnad som därefter skulle uppfylla himmelriket för en stund – innebar det också att jag, som det står i boken, var utvald, upptagen i guds rike? Och vilka hade i så fall valts bort, skilts från de rättfärdiga och nedstörtats i helvetet? Om jag nu verkligen var omsluten av allt som alls finns, och som utgör det enda vi vet och det enda som finns – hur kunde det då vara att detta allt ändå inte var allt, eftersom det faktiskt inte omfattade dem som skulle ha nedstörtats i helvetet? Om även ondskan är en del av skapelsen, borde då inte återfödseln av denna skapelse också medföra att allt ont förtärdes av godhet, och förvandlades till godhet, och inte bara förpassades till en särskilt otrevlig avkrok i universum där det förmodades bubbla och fräsa i evighet, eller i värsta fall bara tills någon uppstudsig ängel återigen beslöt sig för att öppna Pandoras ask? Vi tycks alltid falla tillbaka på att världen är uppdelad i vi och dom. Men vi och dom – det kan jag försäkra er! – existerade inte under de där få men likväl evighetslånga minuterna då keruberna fortfarande putsade basunerna och trumpeterna och gjorde andningsövningar inför änglasången, och jag i sanning var omsluten av guds rike.
Plötsligt genomfors jag av en rysning, kall som en isvind, som trängde in i huvudet och fortplantade sig genom kroppen så att den förklarande värmen som helt nyss hade uppfyllt mig frös sönder och krackelerade. Jag ryckte till, och blev plötsligt medveten om tiden och rummet och det plågade, vaxgula ansiktet vid mina fötter med sin vidöppna mun och sina uppspärrade ögon. Jag sökte efter ängeln, men fann henne inte förrän jag hade löpt med ögonen över nästan hela skeppet. Hon satt på knä till vänster om altaret, framför Henry Nilssons andra träskulptur, Stridens ängel, som föreställer ärkeängeln Mikael som med sitt svärd betvingar draken. Hon slog ut med händerna som på en bild av bebådelsen, alltså som om min ängel överlämnade något till Mikael så att det nu låg i hans händer. Trots rysningen som förde mig åter till jorden från guds rike, hade jag fortsatt att befinna mig i den där kompakta tystnaden. Nu bröts även den förtrollningen när jag hörde hur ängeln snyftade. Liksom ljuset som tidigare hade stått omkring henne, var också ljuden hon utstötte knivskarpa, kristallklara, som om de i varje fragment rymde den absoluta sanningen. Men det stod klart för mig att det nu rörde sig om mycket obehagliga sanningar. Ängeln reste sig och gick med huvudet böjt mot altaret. När hon försvann in i altartavlan drog en vind genom kyrkan som kved och skrek mellan kyrkbänkarna och satte ljuskronorna i gungning. Till sist hörde jag hur det smällde i kyrkporten. När jag vände mig om stod Björk i vapenhuset.
*
Klimpens värsta dag i livet inträffade torsdagen den 25 februari 2010. Det var då han av misstag tryckte på den gula Biståndsknappen när han pantade flaskor på Netto på Andra Långgatan. Klimpen var mycket förtjust i denna ruskiga men likväl sedelärande historia, och han försatt aldrig ett tillfälle att berätta den. Det fanns nog inte många i hans umgänge som inte hade hört den åtminstone ett dussintal gånger. På senare år hade han börjat komplettera historien med långa utläggningar om det skamliga i att placera en grön knapp (pengarna till dig) bredvid en gul (pengarna till Afrika). Han hade nämligen läst någonstan att gul är en färg som stimulerar både den gröna och röda färgen i näthinnan. Därav drog Klimpen genast slutsatsen att staten medvetet hade gjort knapparna gula och gröna för att lura skjortan av de arma satar som var beroende av sina pantsatta slantar. Staten var det begrepp som Klimpen använde om allt han inte gillade, och det omfattade det mesta från kronofogden och Stefan Löfvén till Rädda Barnen och krögare som inte ville ge honom kredit. Med staten syftade Klimpen kort och gott på alla som ville att han skulle betala för sig. Nåväl, idag var det jag som stod för notan. Jag hoppades att det skulle göra honom på gott humör så att han svarade på mina frågor.
Vi träffades på restaurang Persikogården vid Stigbergstorget, mer känd – eller snarare ökänd – som Opiumhålan och av många beskriven som den absolut sunkigaste krogen i Majorna. Klimpen kom i taxi från Järntorget, där han hade storhandlat på Seven Eleven. "Dom har så himla goa tjabajtas med italiensk ost!" som han uttryckte det. Utan att fråga drog jag slutsatsen att Klimpens socialsekreterare hade förbarmat sig lite extra över honom lagom till jul. "Hur får jag tag i Gråterskan?" undrade jag när öl och sprit väl stod på bordet. Klimpen tittade outgrundligt på mig samtidigt som han svepte en sexa Fernet. Han hade små ögon som rörde sig oavbrutet och som nästan helt uppfylldes av de svarta pupillerna. "Grynet, menar du!" utbrast han och satte ned glaset med en smäll. Han torkade sig om munnen med högerarmen och tittade ut över älven som flöt fram utanför Fiskhamnen och Amerikaskjulet. "Jag träffade henne häromdagen", fortsatte han. "Blev lite orolig faktiskt…" "Jaså", sade jag. "Varför då?" Klimpen skruvade på sig, flackade med ögonen och kliade sig i håret. Jag vinkade efter påfyllning. Ännu en sexa gjorde tungans band lösare. "Jag gillar Grynet, vet du…" började Klimpen trevande. Jag såg hur han kämpade med att få ordning på tankarna. "Hon är snäll. Men hon är faktiskt rätt korkad också!" Klimpen fick något härjat i blicken. Det var tydligt att han oroade sig för den person han kallade Grynet och som jag kände som Gråterskan. "Vad var det du såg som gjorde dig bekymrad?" undrade jag och vinkade efter mer sprit. Den här gången lämnade servitören kvar flaskan. Klimpen svepte det sista i glaset och slog i till bredden ur flaskan. "Hon hänger med en snubbe", fortsatte han till sist. "Den snubben är inget bra, han får henne att göra dåliga saker. Visst, hon säger att hon får pengar, och det är väl schyst. Men fan Slieve, pengar är inte allt! Man måste leva också."
De sista meningarna sammanfattade förvisso Klimpens livsfilosofi, även om han just nu syftade på något som han tog på största allvar. "Den här snubben", försökte jag utan att verka alltför påstridig. "Vet du vem det är?" "En jävla skitstövel!" skrek Klimpen plötsligt så att små pärlor av Fernet Branca stod ur munnen på honom och duschade mig i ansiktet. De få gäster som befann sig i lokalen vände sig om och blängde på oss. Ingen som hängde på Opiumhålan var överdrivet förtjust i onödig uppmärksamhet. Det var naturligtvis inte heller servitören, som tecknade åt mig att vi måste hålla nere volymen eller lämna stället. Klimpen bad om ursäkt med sitt kroppsspråk. "Förlåt", fortsatte han och smuttade på det stora snapsglaset. "Men jag blir så himla arg när jag tänker på honom. Han är en jävla rik snobb som bara utnyttjar såna som oss som inte har det så bra. Och dom stackarna som kommer från Syrien, ska du veta… Han tar allt dom har!" "Vad säger du", utbrast jag. "Lurar han flyktingar? På vilket sätt?" "Han tar allt dom har för att dom ska få bo hos honom", svarade Klimpen lugnt och svepte resten av den tredje sexan. Han fyllde på glaset igen. "Bo hos honom?" undrade jag och lät oförstående. "Utanför stan", svarade Klimpen som tycktes bli nyktrare för varje glas han fick i sig. "Han har ett stort ställe med massa husvagnar där dom från Syrien får bo." "Vet du var?" frågade jag och försökte dämpa min entusiasm. "Jag tror det är åt flygplatsen", sade Klimpen och ryckte på axlarna. "Och gråterskan?" fortsatte jag. "Grynet? Var kan jag få tag i henne?" Klimpen suckade och tog ett par klunkar öl. "Hon hänger på Sejdeln ibland", svarade han efter en liten stund. "Jag tror hon träffar gubbjäveln där också." Bingo, tänkte jag och vinkade efter notan. Klimpen tittade djupt i glaset, och snart gick det inte längre att få något vettigt ur honom. Jag gav honom en femhundring så att han kunde ta en taxi hem till den lägenhet i Tynnered som han faktiskt hade lyckats behålla i många år. Jag vet inte vad han gjorde med pengarna, men han tog förmodligen ingen taxi.
*
Utanför Masthuggskyrkan lystes årets mörkaste natt upp av blåljus och de strålkastare som teknikerna hade satt upp för att genomsöka området och säkra den bevisning som kunde finnas på platsen. Uniformerna genomförde understundom ganska tuffa utfrågningar av de romer som bodde i husvagnar runt kyrkan. "Säg åt dem att tagga ned på cowboyfasonerna", sade jag till kommissarie Björk. "Det finns kanske någon som har sett något, men tyvärr är de här människorna mer rädda för polisen än för tjuvar och mördare. Och jag är säker på att ingen av dem har med detta att göra." Björk nickade, han visste vad jag menade. Vi tände varsin cigarett, och jag drog ett av de där ytterst få blossen som verkligen känns tillfredsställande. "Och du då?" undrade Björk efter en liten stund. Jag såg frågande på honom, fast jag visste vad han menade. "Vad har du med det här att göra?" Jag berättade för honom precis som det var. För en gångs skull fanns det inget för mig att undanhålla, för jag visste själv inte något. "Men varför blanda in dig utan anledning?" undrade Björk misstänksamt. "Jag vet inte", svarade jag sannskyldigt. "Men det tänker jag definitivt ta reda på!"
Det var långtifrån första gången som jag och Björk hade råkat ut för både märkliga och ruskiga historier tillsammans. Det var trots allt så vi hade träffats en gång för snart tjugo år sedan. Men tidigare händelser hade alltid haft med mitt förflutna att göra. Den här gången kunde jag inte se några sådana kopplingar. "Den där lappen i munnen…" började jag. "Har ni tagit hand om den ännu?" Björk drog ett sista bloss och slängde fimpen i en vattenpöl. Sedan räckte han mig en papperslapp. "Webbadressen…" muttrade han. "Den kanske ger dig några uppslag." Jag stoppade lappen i bakfickan och kastade bort min egen fimp. "Snart kommer det där att kosta dig flera tusen spänn", grymtade Björk. "Dig också", svarade jag och började gå mot Repslagaregatan. Det regnade, och solen skulle inte gå upp på länge än. Jag tänkte på liket i kyrkan med mun och ögon på vid gavel – en människa, nyss levande, skräckslagen i livets yttersta stund. Vad hade han gjort för att förtjäna ett sådant fruktansvärt öde? Förmodligen ingenting. Mest tänkte jag på ängeln som för ett ögonblick hade låtit mig se guds rike. Jag hoppades att hon fortfarande fanns vid min sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar