Göteborg har sina oaser. En av dem är den lilla muromgärdade parken i hörnet av Läraregatan och Gibraltargatan intill det som förr var Vasa sjukhus. I dag ägs och förvaltas området av Chalmers, och i byggnaderna samsas universitetsinstitutioner och studentlokaler med föreläsningssalar och forskningsstiftelser. Parken är vackert kuperad, med vintergröna träd och buskar som cypresser och rhododendron, klättrande murgröna och en och annan järnek. Med sin mur ut mot gatan påminner den om en italiensk renässansträdgård, eller örtagården i ett gammalt kloster. I parken finns också en boulebana för dem som gillar lekar som inte är alltför konditionskrävande. Försomrar och tidiga höstar flockas studenterna i parken för allehanda upptåg, där intagandet av stora mängder öl som vanligt står i centrum. Då och då slinker även en vodka redbull ned i ungdomarnas torra strupar, det vet jag av erfarenhet. En gång bjöd de nämligen på en. Andra tider på året ligger parken tämligen öde och befolkas mest av hundägare och enstaka studenter och lärare som äter sin lunch eller njuter av en god bok på någon av bänkarna. En kulen hösteftermiddag när luften är tjock av vatten som inte vet om det skall kalla sig regn eller dimma, är den där lilla parken en perfekt oas för den som söker en stunds frid och ro.
Nu satt jag i en taxi på väg till den där lilla parken i utkanten av Johanneberg. Klockan närmade sig midnatt, och jag hade ingen anledning att tro att jag den här gången skulle komma till någon fridfull oas. Jag bad taxin stanna ett femtiotal meter från parken, utanför forskningsstiftelsen Mistras lokaler på Läraregatan. Där låg i fem, sex år en konsthall där högt och lågt ständigt slogs om utrymmet. Göteborgskolorister blandades med Ulf Lundell och kitschkonstnärer, studenter i framkant från Valand och HDK, och lokala förmågor från Västsverige. Bra sådana, dessutom. Men Mammon går i alla gårdar, bor i allas sinnen, och håller alla själar i sitt stenhårda järngrepp. Pengar och konst går sällan ihop, och Chalmers skrotade sina kulturella ambitioner och satsade på nyföretagande i stället. Gott så, men att hyresintäkterna dessutom ökade med många hundra procent gjorde knappast saken sämre. Jag stack till taxichauffören ett par sedlar och gick bort mot parken. När jag kom helt nära möttes jag av skratt och uppslupna röster och ett tilltagande ljussken. Jag gick runt hörnet och in i parken, och där stod en munter folksamling och därtill några hundar och betraktade ett enastående altare som glittrade och glimmade i skenet från både vita och kulörta ljusslingor.
Folk muttrade och blängde surt på mig när jag trängde mig fram till altaret. En liten terrier skällde och försökte nafsa mig i benet. Altaret var byggt som ett drygt manshögt skåp med en rundad topp. Det var knappt en meter brett, och i huvudhöjd stod en vackert smyckad låda med ljusdioder som blinkade i alla upptänkliga färger. Lådan hade en lucka som öppnades utåt, och till vänster på luckan satt ett vackert snidat trähandtag format som en tår. Jag tog tag i skåpet och försökte vrida på det så att jag kunde komma åt att se vad som fanns på baksidan. Nu blev folksamlingen riktigt upprörd. "Ge fan i det där!" röt en karl med röst som en gammal grinig snut eller posttjänsteman. "Tänk att vissa människor inte kan låta saker och ting vara!" gnällde en parant dam i minkpäls. Det var hennes yorkshireterrier som hade försökt bita mig. Nu försökte den igen. Jag drog undan benet i tid, samtidigt som jag hörde ett pling från telefonen i rockfickan. Ett par herrar i medelåldern som hade fått några järn för mycket innanför västen började gruffa ordentligt, och jag skyndade mig att få fram meddelandet på telefonen. "Gråt inga tårar, ryck i dem!" "Vad i helvete!" utbrast jag. En av herrarna försökte ta mig om livet. Då slog det mig! Jag kastade mig fram mot altarskåpet och tog tag i det snidade handtaget på luckan. Det gav vika, och luckan gick upp just som en av herrarna måttade en höger mot mig. Nu fastande smockan i luften, ackompanjerad av ett fasansfullt skrik.
Mannen med smockan stod som förstenad, skrämd från vettet av åsynen av det blodiga, härjade, sargade huvudet som gömde sig inuti lådan. Resten av församlingen var alldeles tyst, sånär som på yorkshireterriern som skällde värre än någonsin. Jag trängde mig förbi herrarna framför altaret och tittade in i lådan. Med sitt svarta, gråsprängda, toviga hår, sina fårade kinder, rynkiga panna och begynnande leverfläckar kunde jag snart konstatera att det rörde sig om Gråterskans huvud. Någon hade dessutom ritat stora, svarta tårar under de blodsprängda ögonen, som av någon anledning tittade uppåt. Jag fick fram telefonen och ringde till Björk. Han hade just gått till sängs för att i bästa fall få sig ett par timmars sömn, och han blev inte glad. "Se till att ingen går därifrån!" brölade han i telefonen. "Det blir nog inte så enkelt", svarade jag men han hade redan lagt på. Jag vände mig mot församlingen och upplyste dem strängt om att polisen var på väg och att ingen fick lämna platsen. De påstrukna herrarna ville inte lyssna på det örat och försökte springa därifrån, men ett par strategiska fällben från min sida ändrade snart på den saken. De låg på marken och gnällde över skrubbsår och stukade fingrar medan jag tog en närmare titt på huvudet och lådan.
Jag skymtade något på den bakre väggen som fångade mitt intresse, och lyfte till publikens förfäran försiktigt ut huvudet ur lådan. Det tisslades och tasslades bakom ryggen på mig. "Vem är den där figuren egentligen?" muttrade damen i minkpäls. "Säkert någon från SÄPO", trodde mannen som lät som en grinig gammal snut eller posttjänsteman. "Jag har nog brutit fem revben!" snyftade en av fylleristerna på marken. "Minst!" Lådans inre lystes hjälpligt upp av ljusslingorna som omgav den, och på den bakre väggen kunde jag tydligt se hur någon hade målat en krona bestående av långa horn som omgav en gyllene skiva. Hornen som omger solskivan, tänkte jag. Det var i senare tider den huvudbonad med vilken man avbildade den egyptiska gudinnan Isis. Men vad kunde hon ha med Gråterskan att göra? Strax under kronan fick jag syn på två korslagda svärd av den typ som före 1973 ingick i Saudiarabiens flagga. Två svärd och gudinnan Isis, funderade jag. Kunde det möjligen vara så att det egentligen var ett annat ISIS som åsyftades? Gråterskan och Dragan Izetbegovic kunde bevisligen kopplas till främlingsfientliga grupper i Sverige. Men vad fasen skulle ISIS ha med dem att göra? Jag satte tillbaka huvudet i lådan och sparkade till en av fylleristerna som försökte resa sig så att han gick i backen igen. "INGEN lämnar platsen förrän polisen är här!" röt jag så det ekade mellan murarna. Sedan lämnade jag själv platsen. Jag hade fått en idé.
*
Jag hade förstått att jag var iakttagen. Hur kunde någon annars veta exakt när jag behövde få det där meddelandet om Gråterskans huvud? Frågan var bara om de iakttog mig på avstånd eller om det rent av handlade om någon som befann sig i eller i närheten av parken. Det faktum att jag fick meddelandet just som jag höll på att bli nedslagen av fylleristen, tydde på att det skickades av någon som var helt nära händelsernas centrum. Jag hoppades att så var fallet när jag nu snabbt lämnade parken och försvann över gatan i riktning mot Hvitfeldtska gymnasiet. Samtidigt lät jag Gråterskans telefon glida ur fickan och slå i gatan. När jag hade kommit över Läraregatan hörde jag hur sirenerna närmade sig och kastade ett öga mot både Viktor Rydbergsgatan och Landala. Det gav mig en chans att avgöra om jag hade sällskap. Mycket riktigt: i ögonvrån skymtade jag en skugga som smög nedför Gibraltargatan mot samma övergångsställe som jag just hade passerat. Jag tyckte mig också se hur skuggan böjde sig ned, kanske för att plocka upp Gråterskans telefon. När jag försvann in i mörkret på den trånga Rhössgatan som leder fram till skolan, kände jag hur pulsen ökade tills venerna i pannan bultade och hotade att sprängas. Jag fortsatte över skolgården, bort mot trappan som leder ned till Molinsgatan. När jag kom runt hörnet gick jag ned på knä i trappan och tittade bort mot skolgården. Jag visste att min förföljare inte kunde se mig i den mörka trappan. Men skolgården badade i gult ljus, och jag hade inga problem att se den person som lätt framåtböjd närmade sig i sneakers, jeans och grå huvjacka. Jag kunde inte se personens ansikte, men jag fick för mig att det rörde sig om en relativt ung man.
Jag skyndade ned för trappan och ut på Molinsgatan bara för att snart försvinna in på den upptrampade stigen som leder till återvinningsstationen strax innanför gatan. Där ligger också ett ställverk i tegel insprängt i slänten upp mot parkområdet som breder ut sig bakom skolan. Jag tog mig upp i slänten för att gömma mig bakom den översta delen av ställverket. Där har jag mer än en gång slagit en sjua när jag har varit på väg till eller från Johanneberg med för många öl i kroppen. Om man bara kröp ihop var det ett väldigt bra ställe att gömma sig på. Dessutom kunde jag snabbt försvinna in i parken om det skulle behövas. Min förföljare kom ut på gatan där han blev stående i flera sekunder medan han vände och vred på huvudet. Han kastade en blick upp mot parken och ställverket, men jag var säker på att han inte kunde se mig. Sedan började han gå nedför gatan. När han kom till den lilla öppningen i muren stannade han upp och funderade en liten stund. Sedan fortsatte han genom muren och in på den upptrampade stigen, bort mot återvinningsstationen. Nu var det inte många meter som skiljde oss åt, och jag kunde nästan höra honom andas. Jag tänkte att han säkert kastade misstänksamma blickar upp i slänten. Till min lättnad hörde jag dock hur han fortsatte bort mot de överfulla containrarna och ut på gatan igen. "Fan i helvete!" hörde jag honom muttra när jag kikade fram bakom gaveln på ställverket.
Jag såg hur han lutade sig mot muren och plockade fram sin telefon. Han slog ett nummer, och efter några sekunder utspann sig en kort men infekterad ordväxling. Det var tydligt att personen i andra änden inte var nöjd med min förföljares insatser. "Jävla svin!" utbrast mannen i huvjackan plötsligt och sparkade till en ölburk så att den flög ut i gatan. Jag antog att samtalet var avslutat. Den unge mannen stod dock kvar på gatan, och jag hade inget annat val än att fortsätta trycka i mitt gömställe. Det var kallt och vått, och det började bli väldigt jobbigt att krypa ihop bakom den där tegelväggen. Jag hade inte tagit med något att dricka, och jag kunde definitivt inte ta en cigarett. Varför måste detta hände mig, tänkte jag. Och varför alltid lagom till jul? Jag hade knappt träffat Gråterskan, och jag hade ingen aning om att hon en gång hade varit skriven hos mig. Och Dragan Izetbegovic hade jag aldrig ens hört om förrän han låg där med vidöppen mun och uppspärrade ögon framför mina fötter i Masthuggskyrkan för ganska exakt ett dygn sedan. Så vad i helvete hade jag gjort för att bli indragen i den här härvan? Plötsligt hörde jag hur en bil närmade sig på Kapellgatan. Den svängde ned på Molinsgatan och tvärnitade framför mannen i huvan, som genast började svära och gorma och göra obscena gester. Det blev dock det sista han gjorde i livet. Bildörren öppnades och ur steg en man i en lång svart rock. När han höjde armen såg jag hur ljuset från gatlampan träffade pistolen som han riktade mot min stackars förföljare. Två snabba skott i huvudet, sedan var allt över. Det tog inte mycket mer än fem sekunder. Bilen försvann med en rivstart, men jag hade redan antecknat numret i minnet. Dessutom hade jag en likbesiktning framför mig. Döden, tänkte jag när jag skyndade nedför slänten. Den tycks vara källan till allt. Åtminstone i min värld. Björk? Nej, honom ville jag inte störa ännu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar